Konsten att lära sig ett främmande språk


Språkets makt – från tiden i Sankt Petersburg. Foto: Amanda Vallentin.

KRÖNIKA. I integrationsdebatten talas det ofta om hur viktigt det är att invandrare lär sig svenska. Det är naturligtvis självklart, tillgången till språket öppnar många dörrar. Men jag tror att insikten om hur otroligt svårt det är att lära sig ett språk som vuxen måste öka för att nyansera debatten. Det skriver Amanda Valentin, jurist och språkkonsult.

Detta är en krönika. De åsikter som förs fram här är författarens egna.

”Jag vill inte lära mig en massa grammatik och så, jag vill bara lära mig prata!” sa hon när vi hade burit in hennes resväskor i rummet och slagit oss ner vid köksbordet. Det var i september, vi var i Sankt Petersburg, hon kunde inte ett ord ryska men var övertygad om att hon skulle tala flytande före nästa sommar.

Denna föreställning, att man på något sätt automatiskt suger i sig språket när man vistas i språkmiljön är ganska vanlig. Men det funkar inte så. Många kan vittna om att de efter ett helt år av språkstudier utomlands fortfarande har ett begränsat ordförråd, begränsad kontroll över grammatiken och svårt att hänga med i samtal med modersmålstalare.

Att lära sig ett andraspråk är något helt annat än att lära sig sitt förstaspråk som barn. Egentligen är det något av en gåta hur barn kan lära sig språk så fort. En sexåring har full kontroll på grammatiska konstruktioner som lingvister kan ägna en hel karriär åt att analysera och beskriva. Du som har svenska som modersmål känner intuitivt om du ska säga att du ska göra något eller att du kommer göra något, och du tycker nog att du kan förklara varför – det ena är en plan och det andra är en förutsägelse. Men när du gräver lite är det inte så enkelt, det är mer nyanserat än så.

Vi tycks vara födda med en särskild förmåga att lära oss språk, en förmåga som är något annat än bara vår allmänna intelligens. Det brukar kallas den ”universella grammatiken” eller ”language acquisition device”. Med åren förlorar vi denna förmåga helt eller delvis, och vi måste istället använda vår allmänna kognitiva förmåga och olika inlärningsstrategier för att lära oss ett nytt språk. Den som har svenska som andraspråk kan säkerligen förstå skillnaden mellan våra två futurumkonstruktioner ska och kommer och göra det till en del av sin språkliga kompetens. Men sedan ska den hinna komma ihåg och tillämpa regeln när den pratar med normal talhastighet och det är inte säkert att man mäktar med (den språkliga performansen). Efter lång tid med mycket träning kan även en vuxen automatisera språkliga regler, men det är ett hårt arbete. Du lär dig inte ett språk på ett år, så är det bara. (Och kom inte dragandes med tolkskolan, jag har aldrig träffat någon som talar särskilt bra ryska efter tolkskolan. De har gott självförtroende och en bra grund, så om man åker till Ryssland efter tolkskolan så blir man ofta suverän på ryska, men bara tolkskolan räcker inte.) Det finns såklart enstaka undantag, människor som faktiskt lär sig ett nytt språk på ett år, till exempel om du är ung, har ett närbesläktat modersmål och en mycket effektiv studieteknik, men det är undantag, det är inte det normala eller vad som är rimligt att förvänta sig. 

I integrationsdebatten talas det ofta om hur viktigt det är att invandrare lär sig svenska. Det är naturligtvis självklart, tillgången till språket öppnar många dörrar. Men jag tror att insikten om hur otroligt svårt det är att lära sig ett språk som vuxen måste öka för att nyansera debatten. Hur snabbt kan man förvänta sig att en invandrare lär sig språket? Hur bra behöver man lära sig språket – vad är ett fungerande språk?

Den som likt den svenska ryskstudenten i mitt exempel ovan tror att det är busenkelt, kan nog i mötet med en person med bristande svenskkunskaper få intrycket att personen inte ansträngt sig för att lära sig svenska och inte är motiverad. När det i själva verket handlar om en person som slitit häcken av sig på SFI för att nå den nivå den har.

Jag blir tvärtom ofta imponerad av hur bra de invandrare jag träffar är på svenska. Att personer som kommit till Sverige som vuxna och som har begränsad studievana ändå på bara något år eller två skaffar sig ett fungerande språk. Det enda svar jag kan komma på ligger i motivationen. Att lära sig ett språk är en kreativ process, där inläraren ständigt måste utmana sig själv att bygga nya meningar och berättelser med de byggstenar den har. Det börjar med att man har ord och fasta fraser, den minsta byggstenen, därefter lär man sig att böja dem, sätta ihop dem två och två, sedan att sätta ihop de till satser och sedan att sätta ihop satser till komplexa meningar. Det är när du själv har letat upp byggstenarna för att du känner att du behöver dem, som du verkligen tar dem till dig. Det är när du läser en text om något du tycker är intressant och som du vill prata med någon om, det är då du kommer ihåg glosorna och konstruktionerna. Invandrare lär sig svenska fort för att de är motiverade – för att de vill, för att de bor här, för att det här är deras land nu, för att de vill prata med dig.

Den motivation jag talar om – när man har ett genuint och personligt intresse för språket och för de som talar språket – brukar kallas integrativ motivation. Men i SFI-debatten lyfts nästan uteslutande instrumentell motivation. För några år sedan föreslogs en SFI-bonus, alltså att man skulle få en liten peng om man klarade sin SFI inom en viss tid. Språktest för medborgarskap är också ett exempel på instrumentell motivation. Och numera föreslås även språktest för permanent uppehållstillstånd. Forskning visar dock att instrumentell motivation har mindre effekt på inlärningshastigheten. Att plugga ordentligt inför ett prov leder naturligtvis till att man ökar sin kompetens, men frågan är i vilken utsträckning det är beständigt och i vilken utsträckning det stärker den språkliga performansen. Det finns också en risk att denna typ av morötter (eller piskor, kanske snarare) kommer i konflikt med den integrativa motivationen då inlärare som känner press och stress ”fäller upp sitt affektiva filter” och kan få svårare att ta till sig språket.

Idag är en stor del av den svenska befolkningen född utomlands. Majoritetsbefolkningen tycks ha en större tolerans när det gäller till exempel brytning och andra variationer än för några sedan, det är positivt. Men jag tycker det behövs en ännu djupare förståelse för hur svårt det är att lära sig svenska och en bättre förståelse för vilken typ av motivation som faktiskt hjälper inlärarna att snabbare utveckla ett fungerande språk. En from förhoppning är att det åtminstone kunde leda till ett slut på detta race to the bottom när det gäller meningslösa och människoförminskande symbolpolitiska förslag på olika typer av instrumentell motivation.

Amanda Valentin
Jurist och språkkonsult

Läs också

Uppläsning av artikel

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.