KRÖNIKA. I diskussionen om Cementa på Gotland är det några saker som jag inte kan låta bli att fascineras över. En är det faktum att cementfabriken på något sätt är ”vår” och ”svensk”. Vi behöver svensk cement därför är miljöfrågorna sekundära, menar alla från Aftonbladets ledarsida till de som normalt står på ”andra sidan”. Annars försvinner jobben. Annars går Sverige under. Ungefär så låter det. Men hur svensk är egentligen svensk cement? undrar David Isaksson i denna krönika.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Faktum är att Cementa ägs av tyska Heidelberg Cement som är en global koncern med väldigt lite intresse för Gotland i sig, eller för Sverige med för den delen. För Heidelberg är Sverige bara är en liten plutt i deras världsomspännande verksamhet. Så länge det är lönsamt är de kvar, men den dag Sverige inte ger några intäkter så lär de knappast bry sig, det finns ju sisådär 200 länder i världen där cement kan tillverkas.
Heidelberg Cement har som mål att koncernen ska bli klimatneutral till år 2050. På Gotland lovar man att målet ska nås till år 2030. Det betyder nästan tio år till av utsläpp från det företag som enskilt släpper ut näst mest koldioxid av alla företag i Sverige (2020) enligt tidskriften Sveriges natur, som också skriver om de stora subventioner som cementindustrin får då man i praktiken inte betalar något för sina utsläpp.
Faktum är att Cementa (2019) släppte ut nästan lika mycket koldioxid som samtliga svenska flygresor till utlandet. Men medan flyget (med rätta?) kritiseras så är cementproduktion däremot ett nationellt intresse.
Vad händer då när – om – Cementa får stänga på Gotland? 2019 beslutade Cementa att, med mycket kort varsel, lägga ned sin produktion i Degerhamn på Öland vilket i ett slag skapade en stor arbetslöshet i samhället som i generationer varit beroende av produktionen. En av dem som skildrat detta är konstnären Theresa Traore Dahlberg med rötter i både södra Öland och Burkina Faso. I utställningen Växlingar som fram till mitten av maj visades på Kalmar konstmuseum berättade hon (bland annat) historien om två cementfabriker, och kanske ännu mer, om den nostalgi, som gamla industrier och tekniska processer framkallar.
Likt glittrande draperier hängde gamla kretskort (från en fabrik som lades ned 1989) i en av museets salar och längs byggnadens väggar av – så klart – rå betong. Ljusgenomsläppet skapade föränderliga mönster som förde tankarna till afrikanska tyger, eller kanske till traditionella lerbyggnader i Burkina Faso som moskén i staden Bani. Resultatet blev ett möte mellan det uråldriga och det industriella som förändras ännu snabbare.
I ett rum innanför installationen med kretskort visades två filmer. Den ena med långsamma, svepande bilder från cementproduktionen i Degerhamn på Öland, tillsammans med intervjuer där några av de som fortfarande arbetade kvar på cementfabriken berättade om yrkesstolthet. På väggen bredvid visades en film av en nyetablerad cementfabrik i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou – båda fabrikerna med samma ägare, tyska Heidelberg.
Stod Öland och Ouagadougou mot varandra? Det gamla som försvann och det nya som skapades? Indirekt kändes det i alla fall så för mig.
David Isaksson
