ANALYS. Vilket ansvar har biståndsgivarna för utvecklingen i Afghanistan. Vad var det som givarna inte kunde – eller ville – se? Kommer den nuvarande kaotiska reträtten från Afghanistan att bli ett trauma för biståndet och för alla som hoppas på demokrati och jämställdhet? Det frågar sig Global Bar Magazines chefredaktör David Isaksson.
Detta är en analys. De åsikter som framförs i texten är författarens egna.
Vi är många som de senaste dygnen följt utvecklingen i Afghanistan (och kanske i viss utsträckning också jordbävningen på Haiti). Uppenbart är att ingen (åtminstone utåt) har kunnat föreställa sig att sammanbrottet skulle gå så fort. Det talades om risker, om en utveckling som skulle kunna ta flera år. Nu tog det bara några dagar. För även om vi när detta skrivs inte vet vad som kommer att hända sen så vet vi en sak: den stat som utländska givare och militära makter under tjugo år byggt upp i Afghanistan har kollapsat.
Men över en miljard kronor var Afghanistan det största svenska biståndslandet under 2020, liksom under varje år från 2013 och framåt. Statistiken för biståndet på plattformen Open Aid går tillbaka till 1998. Då ligger Afghanistan på blygsamma knappt 100 miljoner kronor, för att från början av 2000-talet snabbt öka till flera hundra miljoner kronor. Varje år. Och som av en slump ökar biståndet också kraftigt i samband med att den svenska militära insatsen inleds 2002.
Hur man än vrider och vänder på det är det oerhört mycket pengar.
Tittar vi på vart pengarna går så ser vi att Svenska Afghanistankommittén som verkat i landet under fyrtio år även 2020 var den största mottagaren av svenskt bistånd. Att Afghanistankommittén har en stark lokal förankring som går tillbaka ända till tiden för den sovjetiska ockupationen är väl känt och i en intervju från den femte augusti (vilket just nu känns väldigt långt bak i tiden) i Global Bar Magazine berättar organisationens nuvarande generalsekreterare Andreas Stefansson hur man tänker fortsätta om talibanerna tar makten.
Själv har jag heller inte mött någon som inte har något gott att säga om Afghanistankommittén. Men hur är det med vårt övriga bistånd?
Den näst största svenska mottagaren 2020 går under det intetsägande namnet Afghanistan Reconstruction Trust Fund (ARTF). Bakom förkortningen döljer sig en för de flesta anonym fond som Världsbanken förvaltar och där givare som Sverige stoppar in stora belopp. ARTF beställer regelbundet olika utvärderingar av sin verksamhet och i årsrapporten för 2020 nämns ordet korruption bara två gånger. Desto mer står att läsa om kvinnligt deltagande, lokal mobilisering och annat som det brukar stå om i biståndsutvärderingar.
Ändå vet de allra flesta att korruptionen i Afghanistan varit gigantisk. Enligt USA:s särskilda inspektör Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction (SIGAR) försvann 19 av de 134 miljarder dollar som USA satsat sedan 2002 i korruption.
I en särskild studie kring korruptionen som SIGAR publicerade redan 2016 konstaterar man att:
- Corruption undermined the U.S. mission in Afghanistan by fueling grievances and channeling support to the insurgency
- The U.S. contributed to the growth of corruption
- The U.S. was slow to recognize the magnitude of the problem
- U.S. security and political goals consistently trumped strong anticorruption actions
- Anticorruption efforts lacked sustained political commitment and saw limited success
I rapporten finns också ett citat med bild på Ryan Crocker, tidigare USA:s ambassadör i Afghanistan. Citatet, som alltså är från 2016 – och inte 2021 – lyder:
THE ULTIMATE POINT OF FAILURE FOR OUR EFFORTS…WASN’T AN INSURGENCY. IT WAS THE WEIGHT OF ENDEMIC CORRUPTION.
Vems är då ansvaret för att det gick som det gick?
Stödet för svenskt bistånd till Afghanistan har haft en stark förankring i riksdagen, kanske för stark då det inte funnits rum för ifrågasättande. Jag minns själv en Global Bar-debatt jag ledde med representanter för både moderater och vänsterpartister. De var båda precis lika okritiskt positiva till det svenska biståndet och såg bara möjligheter. Det var minst sagt märkligt.
Till det man inte heller ”fått” ifrågasätta har varit det svenska militära engagemanget. Det är på något sätt symptomatiskt att vi fortsätter att prata om de tidigare svenska tolkarna, men knappt säger ett ord om alla de som arbetat i det svenska biståndet. De som stått i förgrunden i kampen för pressfrihet, jämställdhet och demokrati. Betyder de ingenting?
Det är förfärligt att tänka sig vad som nu kan komma att hända med alla de unga människor, inte minst flickor, som vi uppmuntrat att bygga upp ett nytt land. Men vi måste kanske ändå fråga oss om biståndets mål verkligen varit det vi trott – eller om en stor del av det internationella biståndet tvärtom varit ett alibi för huvudmålet: att säkra att al-Qaida inte kan angripa USA på nytt.
Amerikanska medier har gång på gång visat hur landets bistånd mest av allt blivit ett bihang till den militära insatsen. Nu sprids bilder av helikoptrar över den amerikanska ambassaden, bilder som bara är alltför lika de från den kaosartade evakueringen av Saigon 1975.
Kvar finns alla webbsidor med goda exempel på utvecklingen i Afghanistan, om kvinnligt företagande, fria val och oberoende media. Det är som en digital kyrkogård över ett monumentalt misslyckande.
Afghanistan blev ett sovjetiskt trauma som fortfarande förföljer landet som numera heter Ryssland, på samma sätt som Vietnam blev det för USA. Kommer den nuvarande kaotiska reträtten från Afghanistan att bli ett trauma för biståndet och för alla som hoppas på demokrati och jämställdhet? Kanske. Men snarare än på biståndets misslyckande visar Afghanistan på vad som händer när biståndet underordnas ett politiskt och än värre – ett militärt syfte.
David Isaksson
Läs också
