Varför protesterar människor på Kuba?


Människor som går i demonstrationståg på Kuba den 11e juli 2021
11e juli. Kubanerna gav sig ut på gatan för att protestera. Foto: Shutterstock

ANALYS. Protesterna på Kuba i juli kom inte från tomma intet. Tvärtom så har det ända sedan november förra året bubblat under ytan. Brist på mat, ständiga elavbrott, vaccinationer som inte blivit av och dollariseringen av ekonomin är några av de faktorer som fick kubanerna att efter 59 år ge sig ut på gatorna.
Jessica Dominguez Delgado, reporter på den oberoende kubanska tidningen El Toque förklarar vad som hänt – och varför protesterna vuxit sig så starka.

Detta är en analys. De åsikter som framförs i texten är författarens egna.

På morgonen den 11:e juli 2021 började de sociala protesterna i kommunen San Antonio de los Baños på Kuba. På några timmar spred de sig över hela landet.

Tusentals människor gick ut på gatorna för att kräva frihet, förändringar på Kuba, vaccinationer, slutet på de särskilda butiker där bara den som har dollar kan handla, president Miguel Díaz-Canels avgång och allmänna förbättringar av situationen i landet. Regeringen kallade de som protesterade för förvirrade, vandaler och oansvariga och anklagade dem för att gå utländska makters ärenden, samtidigt som de gav en ”stridsorder” till ”revolutionärerna” och säkerhetsstyrkorna att konfrontera den folkliga manifestationen.

Dessa händelser, utan motstycke när det gäller omfattning, är resultatet av den försämringar av de sociala, ekonomiska, hälso- och politiska förhållandena i landet. Här nedan beskriver vi några av de faktorer som lett till att protesterna blev så stora.

Kris med vaccinationen
Covid-19-pandemin i landet har förvärrats. Efter att ha haft sjukdomen under relativ kontroll, med mycket låga siffror jämfört med regionen i helhet, och startat vaccination i vissa delar av landet ökade antalet infektioner och dödsfall kraftigt. Fram till den 12 april 2021, drygt ett år efter pandemin i landet, hade 467 personer dött och 87 385 fall hade diagnostiserats. Bara tre månader senare, den 12 juli, var antalet uppe i 1 579 dödsfall och 224 914 positiva fall.

Medicos cubanos en una campãna de vacunación. Foto: Shutterstock.

Den värsta situationen är i provinsen Matanzas där 16 447 fall diagnostiserades mellan 1 och 10 juli 2021. Provinsguvernören, Mario Sabines, sade i början av ökningen att de hade nästan 6 000 sängar i vårdplatser, men förklarade att ytterligare 3 000 fler sängar behövdes för att tillgodose behoven.

I resten av landets provinser, särskilt i huvudstaden, förändrades siffrorna hela tiden.

Ökningen av sjukhuspersoner, bristen på förnödenheter, läkemedel och den gradvisa uttömningen av tillgängligt material och mänskliga resurser har försatt hälso- och sjukvårdssystemet i en krissituation, även om myndigheterna kallar situationen för ”komplicerad”.

Förutom bristen på resurser för att möta Covid-19 finns det allvarliga brister när det gäller så kallade basläkemedel, vilket till och med har lett till att andra sjukdomar som skabb återkommit efter att länge ha varit borta.

Listan över basläkemedel på Kuba består av 619 produkter: 351 för sjukhus och 268 för apotek. Av dessa importeras 263 (42 procent) och 356 (58 procent) är nationellt producerade: 350 producerade av BioCubaFarma, fem av livsmedelsindustrin och en av National Center for Agricultural Health.

Av de som tillverkas av BioCubaFarma rådde det brist på i genomsnitt 85 läkemedel under 2020. Till dessa ska läggs de importerade som inte har kommit till landet de senaste månaderna och vilka används främst inom sekundärvården.

Ministern för folkhälsa José Ángel Portal erkände att situationen med läkemedel var fortsatt ”spänd” och föreslog produktion och användning av naturlig och traditionell medicin som ett alternativ.

Med tanke på bristen hos landets apotek har många kubaner sökt andra sätt att få tillgång till läkemedel: genom grupper på sociala nätverk eller via donationer och utbyten, via illegal handel eller genom köp från utlandet.

Mitt under denna kris startade kubanska användare på Twitter kampanjen #SOSMatanzas, till vilken de lyckades engagera influensers och kändisar som Mía Kalifha, Alejandro Sanz, Daddy Yanky, Paco León och Residente (Calle 13). Kampanjen syftar till att fördöma den kollaps landets stod inför och kräva lagliga kanaler för hur humanitärt bistånd ska kunna skickas av diasporagrupper utomlands, framför allt i form av en ”korridor” mellan den kubanska gruppen i USA och människor på Kuba – och som inte skulle kontrolleras av regimen.

Den kubanska regeringen har fördömt kampanjen, eftersom den anser att den är en del av USA:s försök att intervenera. Regeringen förnekar också att den förhindrat mottagandet av humanitärt bistånd, även om det alltid kräver att hjälpen ska komma ”genom relevanta kanaler.” Samtidigt är det ingen tvekan om att centraliseringen av det humanitära biståndet i den kubanska statens händer utmanas starkt. Men än så länge har regeringen inte öppnat för något civilsamhällesinitiativ som främjar leverans av läkemedel till landet utanför statens kontroll.

En del av den diskussion som pågått om allvaret i hälsokrisen är kopplad till de hundratals ryska turister som befunnit sig i Matanzas-regionen och haft nära kontakt med befolkningen där. Kubas gränser är fortsatt öppna för internationell turism, begränsad till de viktigaste turistdestinationerna. Men den kubanska flygmyndigheten tillåter väldigt få flyg från de platser där det finns många exilkubaner, platser från vilka pengar och försändelser kommer och som kan bidra till att lindra krisen.

Den kubanska regeringen, särskilt premiärminister Manuel Marrero, förklarade nyligen i ett tv-framträdande att de utesluter att ryska turister skulle ha orsakat den ökade smittan och att de bara kommer att stänga landet inför en extrem situation. Under årets första sex månader har 122 000 turister anlänt, det högsta antalet före pandemin var som jämförelse 4,2 miljoner under ett halvår, vilket innebär att antalet fortfarande är jämförelsevis lågt.

Trots att Kuba är det första i regionen Latinamerika som utvecklar två vaccinkandidater mot Covid-19 med en effekt på mer än 90 procent har vaccinationen försenats. Kuba satsade på utvecklingen av sina egna vaccinkandidater och beslutade att inte gå med i den internationella COVAX-programmet. Detta innebar att utvecklingen av de kubanska vaccinerna skedde på ett experimentellt och begränsat sätt under flera månader, fram till den 9 :e juli då en av de två vaccinerna, Abdala, fick tillstånd för nödanvändning från den kubanska nationella tillsynsmyndigheten.

Som en del av kliniska prövningar och interventionsstudier hade 3 045 823 personer fram till och med den 10:e juni fått minst en dos och 1 862 930 hade fått totalt tre doser av Abdala eller Soberana 02 + Soberana Plus. Vaccination har dock enbart genomförts i provinserna Havanna, Matanzas, Granma, Guantánamo och Santiago de Cuba och till vårdpersonal i hela landet. Att fler skulle vaccineras var ett av de krav som framfördes under protesterna.

Den ekonomiska krisen allt värre
Den osäkra ekonomiska situationen för ett allt större antal människor, dollariseringen av ekonomin och bristen på mat och basförnödenheter – vilka sedan slutet av 2019 handlas i utländsk valuta – har ökat ojämlikheten och det är en av de viktigaste källorna till människors missnöje.

Den pågående amerikanska blockaden och Trump-administrationens åtgärder, vilka stoppade den process av normalisering som skett under Barack Obama och Raúl Castro är en viktig del i den irritation som finns i bakgrunden av det som nu sker. Sanktioner mot företag med anknytning till GAESA-konsortiet, vilket tillhör de väpnade styrkorna, ledde till att Western Union-tjänsterna stängdes på Kuba, vilket i sin tur medförde en drastisk minskning av remitteringarna. Det amerikanska förbudet mot flyg till andra städer än Havanna och stängningen av den amerikanska ambassadens konsulära tjänster på grund av de påstådda ”soniska attackerna” är ytterligare händelser som förvärrat krisen, även om de inte i sig förklarar protesterna.

I oktober 2019 meddelade den kubanska regeringen att det blev möjligt att köpa elektronik, bildelar och andra varor i fritt konvertibla valutor. Det som annonserades som ett tillfälligt alternativ, begränsat till vissa typer av varor, blev snabbt det nya normala.

Myndigheterna försäkrade att en del av vinsten för valutabutikerna skulle bidra till utvecklingen av den nationella industrin och därmed kunna tillgodose människor med inhemskt producerade varor, samt möjliggöra viss export. 

”Vi behöver sälja en viss mängd varor i fritt konvertibel valuta, för att kunna få ökad tillgång till andra valutor utöka denna typ av försäljning, eftersom en del av inkomsterna kommer att gå till den nationella industrin, så att den i sin tur kan utveckla produkter som kan sälja i butikerna”, förklarade president Díaz-Canel.

Ett och ett halvt år senare finns livsmedel och viktiga varor nästan uteslutande tillgängliga i butiker för utländska valutor och antalet varor som säljs där fortsätter hela tiden att öka.

Även om den officiella valutaväxlingen i landet sedan den första januari 2021 fastställts till 24 kubanska pesos (CUP) för en dollar, är det inte möjligt att köpa utländsk valuta på detta sätt. Den informella marknaden har alltså varit ansvarig för att tillgodose efterfrågan på den utländska valuta som behövs för att handla i dessa (alla statliga) butiker, eller för att åka utomlands. Därmed har den informella växlingskursen blivit det verkliga riktmärket för vad saker kostar. 

Situationen förvärrades ytterligare när Kubas centralbank den 10:e juni 2021 tillkännagav att den tio dagar senare tillfälligt skulle stänga av bankdepositioner på US-dollar.

Enligt myndigheterna berodde åtgärden på USA: s ekonomiska blockad som gjorde det svårt för det nationella banksystemet att sätt in USA-dollar på konton i utlandet.

Flera ekonomer påpekade emellertid att åtgärden gjorde det möjligt att snabbt ”samla in” flera miljoner dollar som cirkulerade i kontanter i landet, under en tid då kubanska banker stod inför en akut likviditetskris – vid just det tillfälle då Kuba förhandlade med sina kreditgivare i Parisklubben.

Indragen valuta gör situationen än värre
Genomförandet av den så kallade Tarea Ordenamiento, som syftar till att eliminera de dubbla kubanska valutorna (den ena ”vanlig” och den andra konvertibel), samt justera växelkurser och löneskalor inleddes i januari 2021, efter att ha skjutits upp i flera år. Tidpunkten kunde emellertid inte ha varit sämre. Det första året av ekonomiska och sociala konsekvenser av pandemin hade precis avslutats och dollariseringen av ekonomin hade vuxit sig ännu starkare.

Tillsammans med avskaffandet av den kubanska konvertibla peson (CUC) liksom av flera olika valutakurser, meddelades två andra åtgärder: avskaffandet av subventioner och en höjda lönerna.

Ökningen av löner och pensioner syftade till att justera den omvända pyramid som rått när det gällde människors inkomster och skapa en bättre fördelning av välstånd och därmed en högre livskvalitet. Sex månader efter genomförandet av dessa reformer har inflationen ätit upp inkomstökningarna, och de har inte minskat prisökningarna för varor och tjänster. Många tjänar mer, men köpkraften har minskat.

Krisen är också social
Bristen på de pengar som behöver för att importera de livsmedel som landet behöver och med en illa fungerande nationell produktion, har fått  regeringen att mana på för större skördar, dock med mycket begränsade resultat. Att få fram mat för dagen är fortfarande en mycket stor utmaning för många kubaner.

Den begränsade tillgången på produkter – för att inte tala om deras brist på variation och låga näringskvalitet (och höga priser) –  har gjort detta till de kubanska familjernas största oro, något som sedan 2007 ses som en nationell säkerhetsfråga – som dessutom blir värre för varje dag.

Från fyllesnack i gathörnet till intellektuella diskussioner i hemmet – mat och matbrist är ett ständigt diskussionsämne på Kuba. Eller som det brukar heta: ”På Kuba finns det bara tre problem: frukost, lunch och middag.”

Allt fler strömavbrott
En annan fråga som har genererat djup irritation och osäkerhet bland kubaner har varit återgången av strömavbrott, det som på Kuba kallas apagones. Det nationella elbolaget (UNE) och ministeriet för energi och gruvor (Minem) utfärdade ett officiellt meddelande den 21:a juni om hur elavbrotten påverkar landet.

Enligt uttalandet är situationen tillfällig och beror på flera sammanhängande orsaker: tekniska begränsningar i elanläggningar, enheterna som är under underhåll, haverier i vissa anläggningar och brist i distributionen av bränsle till dieselanläggningar. Men allt det där är ett byråkratiskt språk för att inte säga att anläggningarna för elproduktion är föråldrade och att Kuba inte får tillräckligt med olja för att driva sina dieselanläggningar. 

Resultatet blev en återgång till en ”roterande elförsörjning” under maximalt fyra timmar om dagen – officiellt utökad till 6 timmar från den 30 juni. Men i praktiken har perioderna av blackout varit mycket längre, särskilt utanför Havanna. I San Antonio de los Baños, där upproret började, rapporterade invånarna tolvtimmars blackouts under flera dagar i följd. Efter de omfattande protesterna lovade har de styrande lovat att problemen inom kort ska vara lösta.

Den nuvarande situationen påminner om det som kallades ”specialperioden” under 1990-talet, då landet genomgick en allvarlig ekonomisk kris. För många kubanska män och kvinnor är situationen idag densamma – eller ännu sämre.

Protesterna började i november
De senaste protesterna är inte det första uttrycket för politiskt missnöje under de senaste månaderna. De är de första riktigt stora protesterna, men flera tidigare incidenter ger en bakgrund till händelserna den 11 juli.

Efter att myndigheterna natten till den 26 november 2020 stormade San Isidro-rörelsens huvudkontor (MSI) i Havanna och avhyste dem som deltagit i en hungerstrejk i protest mot fängslandet och den juridiska processen mot en av dess medlemmar, rapparen Denis Solís, träffades en grupp ungdomar framför kulturministeriet för att kräva samtal med den högsta ledningen. Gruppen växte under hela dagen för att till slut överstiga 300 protesterande. Den 27 november 2020 hände något som saknade motstycke under de 59 år som gått sedan revolutionen på Kuba. För första gången tog en blandad, självorganiserad grupp människor med olika politiska krav, över det offentliga rummet och lyckades pressa en regeringsinstitution – Kulturministeriet. Gruppen kallas sedan dess för ”27N”.

Men sedan, på mindre än en vecka, fann myndigheterna förevändningar för att avbryta dialogsamtalen och istället inleda en propagandakampanj mot rörelsen som anklagades för att gå utländska intressens ärenden. Därmed inleddes en process som skulle pågå i flera månader med gripanden, karaktärsmord och en nedsmutsningskampanj i officiella medier mot alla som på något sätt hade en del i händelserna den 27e november. Alla förslag till dialog med det civila samhället avvisades av regeringen, som deklarerade att man enbart talade med dem ”som ingick i revolutionen.” De ständiga attackerna och trakasserierna fick gruppen, som kallas Articulación Plebeya, (ungefär De vanliga människornas röst) att lägga fram ett klagomål och en juridisk framställan, undertecknad av mer än 400 intellektuella för att stoppa regeringens försök att ta heder och ära av de som protesterande.

Protesterna inleddes på nytt utanför kulturministeriet den 27 januari 2021, då flera medlemmar av gruppen krävde  att regeringen skulle lyssna, men händelsen slutade med att de protesterande attackerades fysiskt av flera anställda vid ministeriet, däribland av självaste ministern. På morgonen den 3 februari 2021 presenterade flera kubanska artister och konstnärer ett upprop där de krävde att nationalförsamlingens ordförande Esteban Lazo Hernández skulle avskeda kulturministern Alpidio Alonso – något som dock inte skedde.

Legalt limbo
En annan händelse som fick stor betydelse vid den här tiden var situationen för den unga journalisten Karla María Pérez som förbjudits att återvända till Kuba efter att hon studerat i Costa Rica. Karla María Pérez nåddes av informationen när hon befann sig i Panama, på väg hemåt och hamnade därmed i ett legalt limbo, något som engagerade många på Kuba.

Karla förvisades för att hon skrev för oberoende digitala medier och hade tidigare stängts av från universitetet på Kuba då hon var medlem i en oppositionell organisation. 

Den straffrihet som råder för representanter för staten som driver smutskastningskampanjer i statliga medier, har fått många medborgare att reagera med avsky, vilket fått en del att lämna in klagomål och fördömanden till åklagarmyndigheten. Men, inte helt oväntat, så är de myndigheter som ansvarar för att upprätthålla ”de socialistiska lagarna” inte intresserade av att utreda eventuella brott begångna av sina kollegor, även om detta innebär att de inte följer de regler och lagar som gäller enligt den kubanska konstitutionen.

Man kan med andra ord konstatera att den juridiska vägen inte fungerar för de medborgare som vill rapportera kränkningar av de mänskliga rättigheterna på Kuba. De klagomål som åklagarmyndigheten ignorerar är ett tydligt bevis på detta.

Under de månader som därefter följde har de repressiva handlingarna fortsatt, med fokus på att tysta det engagemang som uppstod den 27:e november 2020. Efter protesterna i juli har också antalet fängslade fortsatt att öka.

Inför arresteringen och destruktionen av hans konstverk meddelade ledaren för San Isidro-rörelsen (MSI), Luis Manuel Otero Alcántara den 25 april 2021, att han inledde en hungerstrejk, en strejk som fortsatte fram till dess att en polisinsats förde honom till sjukhuset Calixto García. Fängslandet av Luis Manuel ledde till protester den 30 april 2021 på Calle Obispo i Havanna, vilket resulterade i att ytterligare tolv personer greps, anklagade för motstånd mot ordningsmakten. Några av dem häktades senare.

Den 31 maj, 29 dagar efter han gripits, blev Luis Manuel Otero Alcántara utskriven från sjukhuset. Under den tiden han befann sig där kunde enbart personer i säkerhetstjänsten ha kontakt med honom och under flera dagar i rad hördes ingenting från honom.

Under de månader som gått har regeringen utvecklat sin strategi för ”kirurgisk” rättslig förföljelse mot de mest uttalade aktivisterna från 27N-protesterna och den politiska oppositionen i stort. I slutet av april 2021 anklagades konstnären Tania Bruguera för anstiftan till brott sedan hon skrivit ett Facebook-inlägg efter de godtyckliga gripandena av konstnärerna och aktivisterna Katherine Bisquet och Camila Ramírez Lobón. Listan över åtalade har fortsatt att växa. Den 29:e juni arresterades konstnären och medlemmen i 27N-gruppen, Hamlet Lavastida, några dagar efter att han återvänt från en vistelse hos Künstlerhaus Bethanien-galleriet i Berlin.

Statens agerande mot de konstnärer som deltog i 27N-rörelsen har nått många kubaner, även om statens desinformationskampanj hörts ännu högre. Den repressiva strategin har liksom tidigare inkluderat offentliga fördömanden av dissidenter och motståndare, bland annat med hjälp av sånger och nationella symboler, inte minst sedan en grupp rappare gjort sin egen version av revolutionens slagord Patria o murte (fosterlandet eller döden) genom att istället sjunga Patria y Vida (fosterlandet och livet).

Men trots alla försöka diskreditera och ta heder och ära av dissidenterna har spänningen inte minskat under dessa månader. Försöket att stoppa rapparen Maykel Castillo, känd som Osorbo, från att komma till San Isidro, slutade med att medborgare fritog honom från den polispatrull som försökte gripa honom.

Allt det som skett dessa månader utgör en förklaring och logisk grund till de protester som nu exploderat på Kuba. För även om regeringen fortsätter att tala om en ”mjuk kupp orkestrerad av USA” så är det den som har ansvaret för de många brister och missförhållanden som till slut lett fram till protesterna. För det konstiga är inte att protesterna sker nu – utan att de inte skett långt tidigare.

För i slutänden är det inte bara krav på vaccinering, mat och en stängning av valutabutikerna som kommer från demonstranterna. Utan det som framför allt hörs är ropen på frihet.

Jessica Dominguez Delgado
Översättning och bearbetning: David Isaksson

Texten publicerades ursprungligen i den oberoende kubanska tidningen El Toque. I originalversionen finns också länkar till ytterligare artiklar.

Uppläsning av artikel

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.