”Fiender, tag er i akt: det värsta har hänt. Min pappa är borta. Nu ska mitt vansinne visa sig.” Det är en av många meningar som fastnar i mitt huvud när jag läser Chimamanda Ngozi Adichies tunna ”Anteckningar om sorg”, skriver Maria Thulin.
Författarens familj är utspridda över världen när dödsfallet inträffar mitt under pandemin. Själv bor hon i USA och ringer sina föräldrar i Nigeria en gång om dagen via Zoom. Hon verkar vara lyckligt lottad, har man och barn, och inte minst ett världsberömt författarskap i ryggen. Hon är pappas flicka, den begåvade dottern, och när brodern ringer och berättar att fadern har dött så rasar livet ihop.
Han var visserligen 88 år men hög ålder gör det inte lättare. Även om man vet att föräldrar en dag ska dö så går det inte att förbereda sig på att förlora en familjemedlem. Så när döden nu händer står hon där förtvivlad och vet inte hur hon ska överleva beskedet.
”Jag ångrar gamla tvärsäkra åsikter, prata igenom det, möta det, gå igenom det. Självgoda åsikter hos någon som ännu inte lärt känna sorgen. Jag har sörjt förut, men det är först nu jag rör vid sorgens kärna. Det är först nu jag får lära mig, när jag trevar efter porösa kanter, att det inte finns något sätt att ta sig igenom den.”
Hon skriver anteckningar för att stå ut i kaoset som uppstår och i kroppen råder obalans. ”Smärtan är inte förvånande, men den fysiska sidan av den är det: tungan är obeskrivligt bitter, som om jag ätit något jag avskyr och glömt att borsta tänderna; på bröstet ligger en tung, hemsk vikt; och inuti kroppen tycks en evig upplösning pågå.”
Hon vill först inte inse att pappan är död och försöker förtränga händelsen. Pandemin och instängdheten på andra sidan jordklotet gör det svårare att delta i förberedelserna inför begravningen som familjen inte vet när den ska bli av. ”Igbokulturen dikterar en snabb omsvängning från smärta till planering. Bara häromdagen var pappa med i vårt zoomsamtal. Och nu i det här Zoomsamtalet är det meningen att vi ska planera”.
Det finns mycket att känna igen i anteckningarna om den akuta sorgen även om vissa recensenter verkar tycka att de är för privata och inte berör. Någon blir irriterad av att bilden av pappan är så ljus och kärleksfull, vilket kan bli lika ointressant som en dödsruna. Att boken väcker så olika känslor är fascinerande. Det kan så klart vara provocerande att hon har haft en lycklig, privilegierad barndom full av faderskärlek. Har man haft en trassligare relation med sin pappa kan det kanske kännas svårt att läsa om alla fina minnen i boken. Pappan var professor i statistik och verkar har varit en bra person och författaren blir glad över vänner som minns honom med ord som ”ärlig, snäll, stark, stillsam, enkel, godsint”. Men boken handlar i första hand inte om pappan, utan om hennes sorg. Jag tror inte författaren blir galen, något hon verkar rädd för. Vansinnet drabbar nog snarare den som inte blivit älskad av sin pappa.
Maria Thulin
Chimamanda Ngozi Adichie
”Anteckningar om sorg” (översatt av Nicklas Hval)
Albert Bonniers förlag
|
Uppläsning av artikel
|
