Den 24:e april erkände USAs president Biden det som hänt 1915 som ett folkmord. Men trots att riksdagen redan 2010 röstade för att Sverige skulle erkänna händelserna i det ottomanska riket 1915-1917 som ett folkmord vill regeringen inte ta ordet i sin mun. Vad beror detta på? Handlar det om känsliga vapenaffärer eller att EU inte vill riskera att Turkiet släpper loss en våg av flyktingar?
– Regeringen har nog målat in sig i ett hörn och inte vet hur den ska komma ut, säger Anna Sundström, generalsekreterare för Palmecentret.
Den 6:e juli 1915 skriver ministern vid den svenska legationen i dåvarande Konstantinopel (idag Istanbul) till utrikesdepartementet:
Herr Minister,
Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner, och allt tyder på att ungturkarna vilja begagna tillfället, då af olika skäll igen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång och för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande.
Det saknas inte heller bildbevis. 1919 håller Armin T Wegner föredrag i Berlin om folkmordet där han visar bilder, vilka numera finns utgivna in en bok.
Sedan dess har mängder med forskningsrapporter och studier kommit ut som tydligt beskriver det som ägde rum och definierar det som ett folkmord. Trots detta menar Sveriges regering att frågan är ”komplex” och att det inte är klarlagt att ett folkmord verkligen ägt rum. Beröringsskräcken med ordet folkmord blir tydligt i det tweet som utrikesminister Ann Linde skriver den 24:e april, den officiella minnesdagen av folkmordet.
Efter att riksdagen 2010 uppmanade regeringen att erkänna folkmordet utifrån en motion skriven av bland annat Mats Pertoft (mp från Södertälje) fattades ett viktigt beslut. Den 11 mars 2010 tillkännagav riksdagen för regeringen att ”Sverige ska erkänna folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker, att Sverige bör verka inom EU och FN för ett internationellt erkännande av folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker och att Sverige bör verka för att Turkiet erkänner folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker.”
Carl Bildt, som då var utrikesminister, beklagade riksdagens beslut efter att Turkiet kallat hem sin ambassadör i protest. ”Vet hut Carl Bildt!”, skrev Sydsvenskan i en ledarkommentar.
Men för Carl Bildt och den dåvarande regeringen är Erdoğan vid den tiden en reformator, en symbol för sekulära – och kanske – demokratiska krafter i Mellanöstern. Så blev det som bekant inte. Med jämna mellanrum kommer frågan om erkännandet upp i riksdagen. 2015 frågar Emanuel Öz (S) utrikesministern (som då heter Wallström) varför inget händer. Svaret han får är minst sagt kryptiskt. Eller vad tycks om följande:
Den terminologiska frågan hindrar oss inte från att kraftfullt agera när övergrepp sker i dag och står inte i vägen för sanningssökande och försoning kring händelser i det förflutna.
Senare ska även Björn Söder (sd) motionera om samma sak. Det verkar med andra ord vara en bred enighet i riksdagen i frågan.
Vahagn Avedian är freds- och konfliktforskare och redaktör för Armenica.org och har själv debatterat frågan med regeringens särskilda utredare Pål Wrange.
– De på den borgerliga sidan som nu ställer nuvarande regeringen mot väggen glömmer att när de själva satt i regeringen så vägrade de också att följa riksdagens beslut, man ringde till och med till Erdoğan och beklagade riksdagens erkännande, vilket också anmäldes till KU, säger Vahagn Avedian.
Varför är det så svårt för den dåvarande borgerliga och den nuvarande socialdemokratiska regeringen att agera? Vad är man rädda för?
Mänskliga rättigheter utgör en central del i svensk utrikespolitik. Som utrikesminister rivstartade Margot Wallström med att erkänna Palestina, något som skapade en mängd efterverkningar. Ett erkännande av ett folkmord som ägt rum för över 100 år sedan kan rimligtvis inte skapa samma politiska konsekvenser. Så vad är då anledningen till att Socialdemokraterna tvekat?
Rädsla för konflikt mellan invandrargrupper?
2016 fick den tidigare ministern Memet Kaplan avgå sedan hans kontakter med den högernationalistiska turkiska gruppen Grå vargarna avslöjats. I samband med det ökade också spänningarna i samhället mellan olika grupper från Turkiet.
Är rädslan för konflikter mellan olika invandrargrupper i Sverige befogad?
– Nej, det tycker jag inte. Tvärtom så är vi väldigt integrerade i det svenska samhället, inte minst i politiken där det finns många med bakgrund från regionen i olika partier. Det har inte varit särskilt många konflikter mellan olika grupper de senaste femtio åren. Sverige är ett av de länder där det bor många från Turkiet som faktiskt kommer bra överens. I Tyskland och Frankrike finns det mycket större konflikter mellan olika grupper, säger författaren och debattören Kurdo Baksi.
Av de ca 150 000 personer i Sverige som har nationell turkisk bakgrund är bara en mindre del, ca 20 000, etniska turkar. De största grupperna utgörs av kurder, syrianer och armenier.
– Vi är flera personer som genom åren agerat för att det inte ska uppstå konflikter mellan människor, så därmed kan vi säga att vi gjort den svenska statens jobb, konstaterar Kurdo Baksi som för sin del tror att regeringens ovilja framför allt handlar om ekonomiska intressen. Och om vapen:
– Så länge Erdoğan är kvar vid makten kommer han att behöva köpa vapen, menar han.
Därmed är vi inne på den andra punkten: Möjlig framtida svensk vapenexport till Turkiet
2019 slog Svenska freds larm om en omfattande svensk vapenexport till Turkiet och att svenska vapen riskerade att användas i kriget i Syrien. Debatten då ledde till att Sverige stoppade all export och att flera ministrar fick förklara sig inför konstitutionsutskottet. Inga fler vapen alltså, åtminstone inte i nuläget.
Men om det inte handlar om vapenexport, kanske är det en rädsla för att den ”vanliga” svenska exporten till Turkiet ska drabbas? Enligt SCB är Turkiet 2021 Sveriges 16:e största exportmarknad, upp med tre platser jämfört med året innan. Business Sweden skriver att ca 140 svenska företag är verksamma i Turkiet.
Skulle Sveriges export riskera att straffas vid ett erkännande? Forskaren Vahagn Avedian tror inte det. Han pekar på siffror från Frankrike där landets export inte drabbats efter det att president Macron erkänt folkmordet och 2019 utlyste den 24e april till en nationell minnesdag.
– Strax efter erkännandet fick handelsutbytet en dipp, men sedan har det vuxit kraftigt. Faktum är att Turkiet behöver världen mer än vad världen behöver Turkiet, landet kan inte isolera sig, menar han.
Turkiet – en mästare i det geopolitiska spelet
Totalt har parlament i 31 länder erkänt folkmordet (Uruguay var först redan 1965), men endast fem regeringar har officiellt benämnt det som folkmord: USA, Frankrike, Argentina, Uruguay och Armenien.
Europas sjuke man var det utryck som i slutet av 1800-talet användes om det sönderfallande ottomanska väldet. Men trots eventuell sjukdom så har Turkiets olika regeringar varit skickliga på att manövrera sig genom historien och politiken. Erdoğan, som kom till makten som en relativt sekulär – och demokratisk spelare – har sedan dess manövrerat ut sina konkurrenter inom AKP-partiet och kontrollerar nu makten helt och fullt.
När NATO-landet Turkiet 2019 köpte luftvärnssystemet S-400 från Ryssland var det många som minst sagt höjde på ögonbrynen och USA hotade att utesluta Turkiet ur den fortsatta utvecklingen av det nya flygplanet F-35, som ju var det flygplan luftvärnssystemet var tänkt att kunna skjuta ned.
Innebär detta att Turkiet är på väg att bli en rysk allierad? Tveksamt, menar Vahagn Avedian. Ryssland och Turkiet står på varsin sida i flera konflikter, inte minst i Syrien men också i Libyen. Snarare handlar det om det gamla uttrycket ”min fiendes fiende…”.
Det finns också tecken på hur Turkiet allt mer vänder sig mot Iran. Båda länderna har finansierat krigförande miliser och i båda länderna finns en stor kurdisk minoritet. Det syns som en märklig allians – en pariastat och en NATO-medlem. Men i dessa tider är förstås ingenting omöjligt.
Flyktingfrågan som vapen?
I dagsläget finns knappast någon som tror att Turkiets förhandlingar med EU ska leda till medlemskap inom överskådlig framtid. Men Turkiet har något som EU behöver mer än något annat. En mur. Så är det flyktingvapnet och rädslan för ett nytt 2015 som får Sveriges regering att svälja ordet ”folkmord”? Nej, det verkar lite för långsökt, menar de flesta vi pratat med.
Så vad återstår som förklaring? Är det så enkelt som att den svenska regeringen skapat ett problem som den inte vet hur den ska hantera?
Många inom socialdemokratin tycker det som händer nu är besvärligt och frågan är stor inom partiet, konstaterar Anna Sundström, generalsekreterare för Palmecentret och som själv la upp en bild (skapat av socialdemokraterna i Botkyrka) om att hon stödde ett erkännande i samband med årsdagen:
– Vi har ett beslut på partikongressen om erkännande och frågan är känslomässigt väldigt stark inom partiet och har stor betydelse för många medlemmar. Inom regeringskansliet brukar det pratas om en rädsla för att erkännande skulle leda till krav på att andra historiska folkmord erkänns. Jag tror det är huvudanledningen, inte andra anledningar som ibland hörs i debatten som till exempel rädslan för nya flyktingvågor. Däremot kanske det spelar in att Sveriges relation med Turkiet just nu generellt är dålig. Just nu har regeringen nog målat in sig i ett hörn och vet inte hur den ska komma ut helt enkelt, säger Anna Sundström.
Men många socialdemokrater vill att regeringen tänker om. Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande i Södertälje är en av dem:
– För oss i Södertälje är det självklart att det ska erkännas. Eftersom det är så många av Södertäljeborna som är berörda så är det en del av Södertäljes historia. Det är ett viktigt beslut som ligger fast i vårt parti genom kongressbeslut, säger hon till DN.
Historikern Vahagn Avedian har också svårt att förstå varför Sverige inte passade på att följa i USAs fotspår:
– Det har bara kommit lovord efter Bidens beslut, och jag kan inte förstå att detta skulle innebära något annat än samma positiva reaktion för Sverige. Så – det handlar bara om att dra av plåstren en gång för alla. Det gör ont ett ögonblick, men sen känns det bra!
David Isaksson
Läs mer om folkmordet hos Levande Historia
Läs också:
|
Uppläsning av artikel
|
