Intresset var stort när CSR Sweden i samarbete med Global Bar Magazine ordnade ett seminarium online om situationen för Kinas uigurer och det ansvar som företag och inköpare har. Eller som seminariets moderator Parul Sharma konstaterade inledningsvis:
– Frågan har gått från om västerländska företag ska ta ansvar till hur de ska ta ansvar.
Kina är en av Sveriges största handelspartners där mycket av Sveriges produktion, inköp och upphandling ligger. Svenska företag och upphandlande myndigheter förbjuder alla former av tvångsarbete. Den kinesiska regeringen har under många år kritiserats för sitt sätt att behandla den muslimska minoriteten, uigurer i provinsen Xinjiang. En rad rapporter visar på hur uigurer placerats i så kallade omskolningsläger, som i praktiken är fångläger för oliktänkande. Många rapporter nämner även att en rad kinesiska och utländska storföretag anklagas för att direkt eller indirekt utnyttjat uigurerna i tvångsarbete. Svenska inköp och upphandlingar är också drabbade av detta.
I seminariet deltog:
- Annika Ramsköld — hållbarhetschef, Vattenfall.
- Kristin Tallbo — hållbarhetsstrateg SKL Kommentus Inköpscentral.
- Nijat Turghun — ordförande i Uiguriska Utbildningsförening.
- Pauline Göthberg — Nationell samordnare, enhetschef, Regionernas nationella kansli för hållbar upphandling.
Nijat Turghun, ordförande i Uiguriska Utbildningsförening och själv flykting i Sverige, konstaterade inledningsvis att flera hundra tusen uiguriska barn separerats från sina föräldrar och att han själv och många andra som befinner sig i exil inte vågar kontakta sina anhöriga i Kina, eftersom de är oroliga för att de då ska drabbas ännu hårdare.
– Vi har varit deprimerade och uppgivna, men idag är vi ändå hoppfulla. Varför? För att västvärlden börjat reagera och införa sanktioner mot de ansvariga, konstaterade han.
Annika Ramsköld, hållbarhetschef på Vattenfall, tog avstamp i den diskussion som blossat upp kring Vattenfalls import av solpaneler.
– För det första är vi glada över att detta seminarium lyfter frågan. Vi hade hört talas om frågan lite ytligt, men det var först när vi sommaren 2020 gjord en så kallad Due Dilligence av en tilltänkt leverantör som vi hittade kopplingen till en rapport publicerad av ASPI. Men frågan är komplicerad. Problemen är den silikon som används i majoriteten av alla solpaneler till 45 procent bryts i Xinjiang. Så som värdekedjan ser ut idag är det svårt att undvika den kinesiska provinsen, konstaterade hon och fortsatte:
– Det enklaste är att säga att vi inte ska importera solpaneler från Kina och springa ifrån problemet. Men vår inställning är att vi kan vara en positiv kraft, vi vill vara nageln i ögat och påverka i rätt riktning.
Kristin Tallbo, hållbarhetsstrateg på SKL Kommentus, konstaterade att det var först när SVT började ställa frågor kring importen av munskydd som man insåg att frågan inte bara handlade om själva Xinjiang-provinsen, utan att uigurer från tvångsarbetsprogrammet förts vidare till andra delar av landet och att det därmed fanns många ”riskområden” för tvångsarbete.
Här kan du se seminariet i dess helhet:
Pauline Göthberg, samordnare på Regionernas nationella kansli för hållbar upphandling, konstaterade att det i grunden inte finns någon tvekan i frågan: våra skattepengar ska inte gå till leverantörer som använder tvångsarbete.
– Vi har sett exempel på tvångsarbete i både Malaysia och Thailand, men i detta fall handlar det om av staten sanktionerat tvångsarbete, inte bara om enskilda företag, vilket gör frågan mycket svårare, särskilt som den har en geopolitisk kontext och är en del i ett eskalerande handelskrig, konstaterade hon.
Ett problem, menade Kristin Tallbo, är att vanliga revisioner oftast inte förmår fånga upp frågan om tvångsarbete.
– De flesta revisionsbyråer saknar de metoder som krävs för att plocka upp denna typ av tvångsarbete eftersom det i denna typ av fall i första hand inte handlar om hur det ser ut på själva arbetsplatsen, utan vad som sker runtomkring: om övervakningen är omfattande, om det finns höga murar och många kameror. Allt detta ställer nya krav, konstaterade hon.
Vad kan man då göra? En sak som deltagarna var överens om var att OECD-länderna måste börja agera gemensamt och att det krävs fler industriinitiativ. Eller som moderatorn Parul Sharma konstaterade:
– Vi får inte ducka för Kinas sätt att agera. Vi har sett hur de slagit mot H&M. Därför måste vi trycka på så att det inte blir möjligt för Kina att straffa enskilda företag.
Annika Ramsköld höll med om att Kina fått en alltför dominerande position:
– Vi måste jobba med att diversifiera leverantörskedjan, kräva förbättringsplaner och när det inte går hitta alternativ. Europa har låtit Kina skaffa sig en alltför dominerande ställning. Vi har vaggats in in tron att de är ofarliga, men nu visar Kina sina muskler – och då måste vi visa att vi sätter de mänskliga rättigheterna främst.
David Isaksson
