Biståndet till Belarus måste följa tydliga demokratikriterier när den nya strategin tas fram. Tillfälliga lättnader i förtrycket får inte leda till att samarbetet med regimen återupptas. Det skriver Martin Uggla, ordförande för Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter.
I den nya rapporten ”Inga mer pengar till människorättsbrottslingar?” redogör Östgruppen för den granskning av det svenska Belarusbiståndet som vi har genomfört under de senaste åren. Det är särskilt bistånd till statliga aktörer – hårt kontrollerade av den belarusiska diktaturregimen – som stått i fokus för granskningen. I rapporten presenteras bland annat flera exempel på insatser som involverat ,eller till och med styrts av personer, som själva kan misstänkas bära ansvar för allvarliga människorättsbrott.
Östgruppen har genom åren vid upprepade tillfällen uppmärksammat och kritiserat problematiska Sidafinansierade biståndsprojekt i Belarus, och därvid uppmanat UD och Sida att kanalisera biståndet till mer lämpliga lokala aktörer.
Först i samband med den turbulenta utvecklingen i samband med presidentvalet i Belarus sommaren 2020 – som likt tidigare val präglades av omfattande fusk och manipulation – fick vi dock gehör för våra synpunkter. I ljuset av Lukasjenkaregimens eskalerade brutalitet mot protesterande demonstranter, och efter nya uppmaningar från Östgruppen att stoppa det svenska biståndet till belarusiska människorättsbrottslingar, beslutade Sveriges regering att frysa ett antal pågående insatser där statliga aktörer var involverade. Frysningen förklarades med just regimens ökade repression och våldsanvändning kring och efter valet.
Det var naturligtvis ett välkommet beslut. Samtidigt är det viktigt att konstatera att det inte bara var den aktuella situationen i Belarus som gjorde dessa biståndsprojekt olämpliga, utan den systematiska repression som den belarusiska regimen utövat under många år. Detta måste man också ha i åtanke inför framtiden. I ett fullt tänkbart scenario där Lukasjenka lyckas återupprätta sin kontroll över Belarus, utan att behöva använda lika våldsamma metoder som sommaren 2020, vore det likväl förkastligt att återuppta finansieringen av biståndsinsatser som involverar, eller till och med styrs av, statliga aktörer under Lukasjenkaregimens strikta kontroll.
Det svenska Belarusbiståndet styrs i första hand av ett officiellt strategidokument, utarbetat av UD och Sida och därefter antaget av Sveriges regering. Fram till 2014 togs särskilda strategier för bara Belarus fram, då ersattes dessa av en regional strategi för ”Östeuropa, Västra Balkan och Turkiet” – gällande för perioden 2014-2020 – där alltså även stödet till Belarus inkluderades.
Nu är man i full färd med att ta fram en ny strategi inför de kommande åren. Detta innebär en viktig möjlighet att skapa förutsättningar för ett bistånd som mer effektivt än tidigare kan bidra till demokratiutveckling i Belarus, och som inte upprepar de uppenbara misstag som förekommit under innevarande strategiperiod. Viktigt blir då att man inte stirrar sig blind på den tillfälliga situationen i Belarus under sommaren och hösten 2020, utan anlägger ett mer långsiktigt och principiellt perspektiv.
För att undvika missriktade biståndsinsatser och se till så att biståndsmedlen används där de gör mest nytta krävs enligt vår uppfattning en tydligare styrning på just strateginivå. Det gäller inte minst synen på så kallade förändringsaktörer. Ett bistånd som likt det svenska har ambitionen att kraftfullt fokusera på demokrati måste säkerställa att de som får i uppdrag att genomföra arbetet på fältet är lämpliga för ändamålet. En noggrann och uttrycklig definition av vad som kännetecknar en sådan lämplig förändringsaktör bör därför finnas med i den nya strategin. Tre avgörande kriterier kan härvid urskiljas:
1) Vilja till demokratisk förändring: En aktör som inte är intresserad av – eller till och med fientligt inställd till – en demokratisk utveckling kommer aldrig att fungera som förändringsaktör.
2) Mandat: För att kunna åstadkomma någonting konkret måste en förändringsaktör ha rätt och praktisk möjlighet att genomföra de aktiviteter som förväntas leda till en positiv förändring.
3) Integritet: En förändringsaktör måste kunna stå emot påtryckningar från regimen och fullfölja de aktiviteter som en önskad förändringsprocess bygger på.
En naturlig följd av en tydligare styrning utifrån ett starkt demokratifokus torde bli att biståndet i mycket högre grad än tidigare riktas till just de aktörer som är genuint engagerade för en demokratisk utveckling. I dagens Belarus återfinns dessa utanför de statliga strukturerna, i det oberoende civilsamhället. Det är där som potentialen att åstadkomma verklig förändring finns, och det är därmed genom ett omfattande stöd till just denna sektor som Sverige kan göra verklig skillnad med sitt bistånd till Belarus.
Martin Uggla
Ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
|
Uppläsning av artikel
|
