Musiken som formade mina tonår


The Disposable Heroes of Hiphophrisy. Del av omslag

Jag minns hur jag som fjortonåring tillsammans med mina vänner andaktsfullt lyssnade på Marvin Gayes ”What´s going on” album i timtal. Det var den och grupper som The Disposable Heroes of Hiphoprisy som präglade mig, skriver Tomas Nordberg i denna krönika.

En ny och uppmärksammad forskningsstudie i Music & Science visar att den musik man lyssnade på vid fjorton års ålder fortsätter att prägla en. Men musiken handlar också om vilken omgivning vi befinner oss i. I mitt fall så är det den svarta musiken från USA som präglat mina tonår.

Som treåring gick jag i FN:s lekskola som låg på 31:a gatan på Manhattan som vi bodde på. Och även jag av förklarliga skäl inte minns så mycket från den tiden måste även musiken då ha påverkat mig starkt, den mest formativa åldern är ju mellan ett och fyra. Som tonåring hemma i Sverige fann jag och mina vänner inspiration i artister som Parliament/Funkadelic, James Brown, Curtis Mayfield, Stevie Wonder m fl. Detta förstärktes för mig när jag efter grundskolan flyttade med min familj till San José i Kalifornien. Jag började intressera mig för afroamerikanernas situation, slaveriet och medborgarrättsrörelsen.   

I San José lyssnade jag och mina kompisar (flera av oss var med i skolans basketlag) på artister som Bob Marley, A Tribe Called Quest och De La Soul. I mitt nya sammanhang antog låtskrivarnas texter en ny mening. Rapartisters rhymande om sina tuffa barndomserfarenheter i amerikanska städer var lättare att förstå med lagkompisar som hade växt upp under liknande förhållanden. 

Rapartister och andra afroamerikanska musiker har en tendens att betona sociala orättvisor. Mitt engagemang föddes ur lyssnandet på skivor som Marvin Gayes ”What´s Going On” och Curtis Mayfields superhit ”People Get Ready”. Grupper som The Disposable Heroes of Hiphoprisy med deras djupt socialt engagerade sångare Michael Franti har gjort väldigt viktiga sånger och texter och hjälpte till att forma mig till den jag är. Deras album- och låttitlar är talande och smått genialiska och inkluderar ”Hypocrisy Is the Greatest Luxury” och ”Television: The Drug of the Nation”, samt ”Language of Violence”. Genom åren har jag haft förmånen att se artister som James Brown, George Clinton, och Maceo Parker uppträda live vilket förmodligen lämnat ännu djupare avtryck.

 Jazz är en annan genre som står i nära släktskap till blues, hip hop och andra afroamerikanskt dominerade konstarter. För mig lade ett antal besök på Fasching och Skeppsholmsfestivalen grunden för ett jazzdiggande som har inkluderat fina kvällar på Blue Note, Smalls och Village Vanguard på Manhattan. 

Socialt medvetna artister har spelat en viktig roll i medborgarrättsrörelsen i USA. John Coltrane var en tidig förgrundsgestalt med sin ”Live at Birdland” från 1964 som lyfte fram den hemska bombningen av en kyrka i Birmingham som orsakade fyra afroamerikanska flickors död. I en text för Berlins Jazzfestival samma år skrev Martin Luther King

Much of the power of our Freedom Movement in the United States has come from this music. It has strengthened us with its sweet rhythms when courage began to fail. It has calmed us with its rich harmonies when spirits were down.

Hiphopens ursprung i södra Bronx med artister som Kool DJ Herc och Afrika Bambaataa indikerar dess essentiellt rättvisesökande natur. Som skribent och aktiv inom en rad organisationer som arbetar mot klimatförändringar och för kärnvapennedrustning försöker jag applicera detta rättvisetänkande på världsfrågor. Detta ledde mig som student till att fokusera på folkrätt, världspolitik och mänskliga rättigheter och till att jag så småningom kom tillbaks till New York som praktikant vid FN:s politiska avdelning på 37:e våningen. 

Jag minns hur jag som fjortonåring tillsammans med mina vänner andaktsfullt lyssnade på Marvin Gayes ”What´s going on” album i timtal. På den här legendariska skivan lyfter Marvin ett antal frågor såsom hans upprördhet över Vietnamkriget som i synnerhet krävde afroamerikanska liv, rasåtskillnadspolitiken i USA med åtföljande polisbrutalitet samt miljöförstöringen. Flera av dessa frågor är fortfarande skrämmande aktuella.

Häromåret tilldelades ICAN, som jag är aktiv i, Nobels fredspris och John Legend uppträdde vid prisutdelningen. Hans version av Bob Marley´s ”Redemption Song” rekommenderas starkt! 

Tomas Nordberg

GRATIS NYHETSBREV – ANMÄL DIG HÄR!

* indicates required

Global Bar Magazine följer utvecklingen i världen. Du får våra senaste rapporteringar direkt i din inkorg.

Dina uppgifter används endast för att ge dig nyheter från Global Bar Magazine och Global Bar. Du kan avbryta din prenumeration genom att klicka på unsubscribe-länken i sidfoten på nyhetsbrevet.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.