Vi publicerar här ett utdrag ur Julia Tsimafejevas bok Dagar i Belarus, utgiven av Norstedts förlag. Boken är en serie starka dagboksanteckningar kring konst, musik och protesterna i oktober mot regimen i Belarus. Den 7e juli publicerade vi hennes dikt My European Poem och i Global Podd avsnitt 26 berättar Julia Tsimafejeva om tankarna bakom dikten och om de folkliga protesterna. Du kan också läsa en ny intervju med Julia Tsimafejeva här.
1 oktober
När Aljaksandr Lukasjenka kom till makten 1994 var jag tolv år gammal och bodde med min familj i en by i sydöstra Belarus. Mina föräldrar hörde till dem som röstade på honom då; det gjorde de flesta av byborna, för på den tiden sågs han som en av dem.
Jag får erkänna att jag som barn fascinerades av Lukasjenkas karisma – när han pratade med ministrar och andra ämbetsmän på teve verkade han alltid så självsäker. Men när jag blev äldre började jag misstänka att något inte stod rätt till. Jag deltog i min första oppositionella demonstration 2000, inte långt efter det att jag påbörjat mitt liv som student i Minsk.
Ett par dagar innan valet i augusti i år kände jag fasa inför den oförutsägbara händelseutvecklingen. Jag ville skriva en dikt men kunde inte hitta orden på belarusiska. Så jag skrev min första dikt på engelska, »My European Poem«. Jag försökte ge ord åt min skräck och att på ett främmande språk hitta det hopp som jag saknade i mitt eget. Ett stycke ur den lyder:
Ska jag vänja mig vid tanken
Att jag kan föras till fängelse
Av de svartklädda männen,
Av de civilklädda männen,
Av männen med fyra feta bokstäver
På sina feta svarta ryggar?
Annars vinner mitt land
Inte någon frihet.
Och det skulle ändå inte fungera,
Som vanligt.
När jag skrev den dikten skrämdes jag av tanken på att bli gripen av kravallpolisen. Nu, med de dagliga inspärrningarna av mina vänner – journalister, fotografer, poeter, dansare, akademiker, lärare, läkare, historiker, konstnärer, många av de smartaste personer jag känner – har jag vant mig vid tanken.
Ibland känner jag mig till och med lite skamsen över att jag aldrig har hamnat i en av polisens skåpbilar. Min enda erfarenhet är när min man och jag kom för tidigt till en mötesplats och fick springa undan från den balaklavamaskerade polisen. Vi sprang som barn genom de gamla byggnadernas bakgårdar och lyckades fly in i en enorm flod av människor.
När de tar din rösträtt ifrån dig, använd din röst. Den är det viktigaste instrumentet i vår protest. Det handlar inte bara om att skandera under demonstrationerna. En dikt som läses upp högt och en sång som sjungs i det offentliga rummet är revolutionens vapen.
En vän till mig, poeten och musikern Uladzimir Ljankevitj, arresterades i september under en protest mot arresteringen av oppositionsledaren Maryja Kalesnikava. Det finns ett känt foto taget ett par minuter innan han greps: han och andra skyddas av rader med kvinnor framför en militärpolis. Tillsammans sjöng de den sorgliga folksången »Kupalinka«.
Under domstolsförhandlingen tre dagar senare tillfrågades Uladzimir om syftet med hans sjungande. Han svarade: »Därför att sjunga gör en mindre rädd.« Han dömdes till sex dagars fängelse.
Precis efter valet gick en kör – som kom att kalla sig Den fria kören – ut på trappan till Belarus statliga filharmoniska sällskap i Minsk. De sjöng folksånger och gamla patriotiska visor för att protestera mot regeringens våld. Runt hundra människor samlades för att lyssna och sjunga med. Under en av dagarna bjöds jag in för att läsa min dikt »Rädslans sten« framför kören.
När det blev för farligt att samlas där började kören sjunga på olika offentliga platser: i varuhus, på tågstationen, i metron. Samlingsplatsen avslöjas inte i förväg. Två sånger och sedan är de borta.
Studenterna sjunger också, de är de mest aktiva demonstranterna. En sång är ett farligt vapen mot de som hatar kultur och konst. För bara sex månader sedan blev mina vänner chockade när jag sa att jag inte hade något hopp om Belarus. Den stabilitet som Lukasjenka var så stolt över höll på att kväva oss, det fanns inget utrymme för något nytt, kreativt eller intressant. Nu känner jag mig övertygad om att vi är på rätt väg. En förändring känns möjlig. Myndigheterna försöker hota oss med sina militärfordon och sin brutalitet. Men vi ser att de är mer rädda än vi.
De är rädda för flaggorna i lägenhetsfönstren, för de röda och vita rosetterna och för graffitin. Militärpolis skickas ut för att ta bort dem. De är rädda för sångerna, de är rädda för leendena. När medborgare samlas och firar tillsammans med sina grannar skickas kravallpolis dit för att skingra dem.
Och de är rädda för teatern. Janka Kupala-teatern – nationalscenen som fått sitt namn efter den moderna belarusiska litteraturens grundare – stängdes ned och teaterdirektören fick sparken eftersom han fördömde det statligt sanktionerade våldet. Många av skådespelarna sade då upp sig i solidaritet med honom.
Ibland, med tanke på arresteringarna, misshandeln, kidnappningarna och tortyren, otänkbara i verkligt demokratiska länder, undrar vi om all denna kamp är värd det. Fast när vi då försöker föreställa oss vad som väntar om vi ger upp så står det klart att det inte finns någon väg tillbaka. Brotten som begås av staten kan inte ursäktas. Om vi stiger åt sidan så kommer fler brott att begås. Under de här månaderna efter valet har vi besegrat vår likgiltighet inför framtiden – och inför oss själva.
Julia Tsimafejeva
