#RESEDRÖM. Platser som inte finns annat än i vårt inre är något som sysselsatt konstnärer och författare genom århundraden. Men frågan är om inte många högst verkliga platser nu blivit imaginära för de flesta av oss, konstaterar David Isaksson.
Boken Dictionary of Imaginary places av Alberto Manguel och Gianni Guadalupi har formen av en katalog över platser som inte finns i verkligheten, men som nästan blivit mer verkliga än riktiga platser just därför att de spelar en sån central roll i många av våra mest lästa böcker. Det handlar förstås om Tolkiens värld, om Narnia om Atlantis och Alice älskade Underland.
Katalogen är också en av utgångspunkterna för Karl Dunérs utställning Öar som just nu pågår på Waldemarsudde och som man faktiskt kan se i verkligheten(!) och inte bara virtuellt. I en serie enorma, bankade plåtar har konstnären återskapat topografin och formen för några av dessa öar. De sitter uppsatta på väggarna i det rum som också rymmer utställningen mest spektakulära del, nio mekaniska dockor som vrider sig, andas, reser sig, tar sig långsamt en bit, stannar och väntar. När jag står där ser jag bara antydan till rörelser, ett huvud som sakta rör sig, men något måste hände för flera av dockorna behöver varsamt flyttas tillbaka till sina platser av museets personal. Rörelserna kan inte upprepas eller förutses. Dockorna styr sig själva och samspelar med varandra. Ungefär som vi kanske?
I mina bokhyllor upptar reselitteratur en stor plats, men idag känns de platser som beskrivs mer avlägsna än någonsin. Jag tänker lite på Judith Schalanskys Atlas över avlägsna öar. Uppvuxen i DDR insåg Judith att hon sannolikt aldrig skulle komma till många av de platser dit hon längtade och hennes resande blev till genom kartboken. Och även om DDR för länge sedan fallit är de flesta av hennes drömmars resmål sannolikt ouppnåeliga för de allra flesta.
En annan resenär är Olivier Le Carrer vars Atlas of Cursed Places tar oss till platser som i många fall är betydligt mer näraliggande, men som likt Nürnberg utstrålar en slags ondska, eller bara desperation och övergivenhet, som Gaza.
Under de senaste nio månaderna har antalet platser som gått från verkliga till imaginära blivit påtagligt många fler. På sociala medier ser jag hur allt fler längtansfullt publicerar bilder från en gång vanliga resmål som Paris eller New York, idag avlägsna drömmar från ett annat liv.
Hur mycket vårt resande kommer att komma tillbaka och hur vårt beteende kommer att ändras återstår att se. Men till dess så gör vi nog bäst att utforska världen likt Syborg Stenstump i Anna Höglunds underbara bok Resor jag aldrig gjort, av Syborg Stenstump, nedtecknade av Anna Höglund och en av de böcker jag läste gång på gång för mina barn (den kom 1992).
För den som inte vet: Syborg Stenstump (omslagsbilden) är en tant som tror att hon vet allt i hela världen. Boken börjar med orden:
”Bakom den här dörren bor en tant som tror att hon vet allt i hela världen. Hon verkar inte gå ut särskilt ofta. Man ser henne sällan i trappen. Hon säger att hon reser mycket.”
Syborg reser jorden runt i rekordfart och hennes nedslag är platser med minst lika lockande namn som de hos någon av våra andra kartresenärer. Hon gillar inte att ha på sig bikini så Bikiniöarna lämnar hon snabbt, hon köper ett äpple på Röda torget och rider genom det vilda Kurdistan. Hennes resande kan ses som en ironisk passning till alla globetrotters och exotifierade resereportage, långt innan begreppet flygskam skapats. För det gäller ju att ta sig vidare, aldrig stanna upp. Eller som Syborg Stenstump konstaterar: ”På Kolahalvön vill man ju inte fastna”.
Nej, inte ens i en värld där så gott som alla resor är imaginära.
David Isaksson
Här kan du läsa en utförlig analys av Syborg Stenstums resande.
