”Om man följer en död till graven får man sällskap av minst två änglar som bringar guds gunst. I alla fall om man tror på haditherna, berättelserna om profeten Mohammed. Det gör inte jag, men jag tilltalas av själva tanken”, skriver Rouzbeh Djalaie i denna krönika om den begravning han aldrig fick vara med om.
3 april 2020
Jag sitter på tunnelbanetåget i Stockholm och tittar på en film som jag nyss fått från min kusin i Iran. Den visar begravningen av min far. En annorlunda begravning i corona-tider. Han dog för ett par dagar sedan hemma i sin säng.
Min mor och morbror fick själva stoppa honom i en liksäck som de fick av ambulanspersonalen, två män med visir, munskydd och handskar som stod i dörröppningen och gav instruktioner. ”Nya regler under pandemin”, sa de. De körde honom direkt till den stora gravplatsen Beheshte-Zahra utanför Teheran. Endas fem familjemedlemmar fick vara med på begravningen. Inget sorgetåg. Inga ceremonier. ”Nya regler”, sa de.
Mobilkameran sveper över ett par nygrävda gravar. En skränig högtalare läser upp namnen på de som begravs och reciterar för de få, närvarande anhöriga. Fyra män i munskydd och handskar stressar för att få ner ett lik svept i vitt tyg i graven.
Det är min far som de har bråttom att begrava.
Jag ser min mor, svept i svart chadorer och med ett alldeles för stort munskydd, stå några meter bort och tyst fälla tårar.
Hon tittar in i kameran.
”De ska säga ditt namn Rouzbeh. Sonen som inte är här”.
Jag hör mitt namn strömma över gravarna.
Jag fick inte följa min far till graven.
Och jag missade änglarna.
För om man följer en död till graven får man sällskap av minst två änglar som bringar guds gunst. I alla fall om man tror på haditherna, berättelserna om profeten Mohammed. Det gör inte jag, men jag tilltalas av själva tanken.
Min farbrors begravning måste varit fett änglatät med så mycket folk som var där. Han dog ett år innan min far. Det var annorlunda att dö innan pandemin. Och han dog samma kväll som jag anlände i Tehran. Jag åkte nattbuss 40 mil för att vara med på begravningen. Pappa var för sjuk för att kunna göra den långa resan. Det skickas inga inbjudningar när någon dött. Man bara infinner sig. För man måste säga farväl och ingen vill missa änglarna.
Som hans brorson stod jag i drygt tre timmar i moskéns dörr, bockade och nickade tacksamt mot en oändlig parad av män som strömmade ut från farbrors minnesgudstjänst.
Efter drygt 60 år som allmänläkare i stan hade halva stan varit hans patienter. De var där. Änglarna måste ha köat.
”Tack för att ni kom”.
”Väl bekomme”.
”Må gud ge frid till era döda också”.
På ett bröllop träffar du bara de bjudna. De med inbjudningskort i brevlådan och bordsplacering. På en begravning i Iran träffar du alla. Ingen bjuds, alla kommer; okända släktmedlemmar, glömda släktmedlemmar, dina ex, handlaren runt hörnet, pappas kusins frus bror, barndomsvännen, blodsfienden.
Det gjorde jag också.
Efter drygt trettio år befann jag mig ansikte mot ansikte med angivarna. Män i släkten som pekade ut vår familj som avfällingar, som fiender till gud och staten.
Min far skulle inte ha klarat den konfrontationen. Han nämnde aldrig dem. Och jag undvek konfrontation med respekt för min farbror, han som nu låg i sin grav, sidoläge höger med ansiktet mot Mecka. Så som en sann muslim ska ligga i sin grav. Som min far ligger nu.
Samma dag som jag kom fram till min pappas stad åkte vi fem närmaste män i familjen till bårhuset för att förbereda farbror för begravningen. Plötsligt stod jag där med min farbror i famnen i kylrummets dörröppning. ”Farbror är för tung”, tänkte jag. ”Farbror är död”, tänkte jag. Overkligt. Jag tänkte också på dörröppningen och undrade varför den var så smal.
Vi la farbror på det vita kakelbordet. Ghosl, tvagning. Jag kände hur min rygg drog ihop sig när vi hävde upp farbrors kropp över bordskanten. Sen kramade jag min kusins axlar och vi såg på medan de tvättade farbrors kropp, flera gånger om. De vände och vred på honom som en docka. Farbror hade liggsår.
De torkade honom. Tillsammans lyfte vi farbror till ett annat bord som var täckt av ett vitt tyg. De svepte in farbror i flera lager. Ansiktet hölls öppet. Vi turades om att pussa pannan.
Så som jag inte fick göra med min far.
Vi rullade farbror till väntrummet, backade och lämnade plats för kvinnorna som ville ta farväl. Jag vilade ryggen i en stol.
Jag satt där och tänkte den ofrivilliga tanken på min pappas död och att det här var nästan som ett genrep inför hans begravning, som var oundviklig.
Jag tänkte att det här är bara början. Kvar stod tre dagars minnestjänst, sjudagars minnestjänst, fyrtiodagars minnestjänst, årsdagen.
Vi hade bara börjat med den stora uppgiften som uppstår efter döden, för de anhöriga; att hjälpa den döde dö färdigt.
Men att dö i coronans tid är märkligt. En summarisk begravning fångad i en mobil.
Min uppgift kvarstår: Att när coronan är över, hjälpa min far att dö färdigt.
Rouzbeh Djalaie
Journalist. Uppvuxen i Iran, flydde 1985 till Sverige.
