Hans död skakar sportvärlden och en slags sorgens kollaps utan motstycke drabbar hela Argentina. Påven i Rom har sänt sina kondoleanser och den argentinska regeringen har utlyst landssorg i tre dagar. Likvakan kommer att ske i ”La Casa Rosada”, som regeringshuset kallas.
Maradonas död är liksom slutet på en epok. När jag nåddes av nyheten, hördes någon säga att med honom är det hjältarnas tidsålder som gått i graven. Det kanske är sant, för inom sportvärlden kommer idoler och genier av alla dess slag alltid att finnas, men inte någon som Diego.
Maradona var som själva Argentina på gott och ont. Han var helt enkelt ett mirakel i korta byxor och fotbollskor som skänkte glädje i mängder i ett land där det annars är det svårt att få saker och ting på rätt köl …
I många år lyste Maradonas stjärna stark, men den hade också en mörk sida. Han var magisk och briljant på planen men när fotbollen till sist tog slut kom drogberoende och spriten fram. Konsekvenserna var svåra, hjärtproblem, högt blodtryck, diabetes, anemi, övervikt… ett tag vägde han 120 kilo och var inte att känna igen. Räddningen kom i form av en magsäcksoperation, då tappade han 47 kilo och blev som ny. Under hans år som spelare ådrog han sig många skador, de gjorde också sitt och bidrog säkert till att underminera hans hälsa.
Det hände flera gånger att Maradona var uträknad, men han kom igen. När hoppet verkade definitivt ute tände han en ny gnista. Han var som en fågel Fenix som kunde återuppstå om och om igen.
Men den senaste tiden var särskilt svår, han var tränare i det argentinska laget Gimnasia y Esgrima de La Plata, men kunde nästan inte utföra sitt jobb, hade svårt att gå och även att kommunicera med sina spelare. Alldeles nyligen behandlades han på sjukhus och genomgick en operation då en blödning mellan hjärnan och skallbenet hade upptäckts.
Maradona var deprimerad och melankolisk. Den 30 oktober fyllde han 60 men valde att vara ensam. En journalist kollega berättade att han egentligen saknade sina bortgångna föräldrar…
Maradona, fotbollsikonen, hjälten från VM 86 och kanske den största fotbollsspelaren som någonsin funnits, var ingen gudomlighet om ens världslig. När allt kom omkring var han som vi alla andra, någon som hade en stor sorg i själen och som bar på en oändlig och smärtsam saknad.
Pandemin kommer inte att stoppa de många tusentals som väntas gå till ”Casa Rosada” för en sista hälsning. Det blir säkert en storslagen manifestation. Jag är nästan säkert på att Maradona, om han kunde, då skulle säga: ”Gråt gärna för mig för jag har gett allt, alla mina tårar, all min passion, hela min talang”.
Eduardo Berezán
Svensk-argentinsk journlist, Bosatt i Buenos Aires .
Läs också Eduardo Berezans artikel I mina drömmars landskap är allting grönt.
