Henrik Brandão Jönssons bok ”Där solen aldrig går ned – hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” om den lusifona världen har gjort succé och redan hunnit tryckas i flera upplagor. Här kan du läsa ett utdrag. Och vill du veta mer om lutfisk och annat portugisiskt så är det bara att du beställer boken.
#1. Frosseri (gula)
Varför äter man torkad torsk i Goa?
Gräset brinner när jag landar i Goa. Den gråvita, bolmande röken sveper in över palmerna. Det måste vara så här det ser ut att landa i en tropisk krigszon, tänker jag när planet dunsar ned i Indiens syndigaste delstat. Diwalihögtiden har just brakat loss och en kavalkad av fyrverkerier är det enda som smäller.
– Det är säkert en av dessa pjäser som tuttat fyr på gräset, säger brittiskan som suttit bredvid mig på planet från Bombay.
Hon kom till Goa första gången 1972 och har egentligen inte lämnat. Fem månader om året hyr hon ett hus vid stranden, lagar sin vegetariska mat och umgås med sina indiska vänner. Annars skulle hon inte ha stått ut med England.
– Här kan jag vara fri, säger hon.
Innan vi går av planet kammar Susan sitt långa, silvriga hår som faller över axlarna som ett vattenfall. Hennes rörelser är mjuka och leendet varmt. Det är rynkorna som avslöjar att den här hippiedrottningen närmar sig sjuttio. Goa har också förändrats sedan hon kom hit första gången. Efter att ett ryskt passagerarplan sprängdes över Sinaihalvön i Egypten 2015 har de ryska charterbolagen styrt om kosan från Sharm el-Sheikh till Goa. Varje vecka tar Indiens minsta delstat emot tusentals frusna ryssar som ska tinas upp vid Indiska oceanens salta stränder
– De bara super och bråkar, säger Susan.
Hennes franska och tyska vänner har slutat komma. De föredrar att resa till Kochi i södra Indien eller till Ubud på Bali, yogafantasternas senaste tillhåll. Susan tycker att hon blivit för gammal för nya vanor. Hon har sina favoritställen hon brukar gå till och dessutom en älskare som väntar på henne. En gång försökte han bo med henne i England. Det gick inte så bra. Vädret och stressen gjorde honom till en annan människa. Han flyttade tillbaka till Goa.
– Vi har det bättre här.
När vi lämnar ankomstterminalen slår en kvalmig hetta emot oss. Andetagen blir tyngre. Ändå är jag upprymd. Jag har aldrig varit i Indien förr! Dofterna slår emot mig: curry, myrra, avgaser, bränt gräs. Och de klara färgerna på husen: gult, grönt, rosa, ljusblått. Längs gatorna pulserar kitschiga neonskyltar ut sina budskap.
Vid parkeringen väntar Susans chaufför, som hämtat henne de senaste åren. Han ska köra henne till Anjuna, hippiernas historiska strand i norra Goa. Nu är den mer känd för sina psykedeliska technofester. De flesta av besökarna är israeler som använder fullmånefesterna till att rensa hjärnan efter militärtjänstgöringen.
– Stackare, tycker hon.
Susan hoppar in i bilen och sätter på sig sin solhatt.
– Vi ses på stranden, säger hon och vinkar adjö.
När jag ser taxin försvinna i myllret inser jag hur ensam jag är. Jag har inga vänner här. Min enda öppning är min sysslings man, född och uppvuxen i Goa, men som sedan mer än tio år tillbaka bor i Stockholm. Han har bett en av sina barndomsvänner Menino– som betyder pojke på portugisiska – att hämta mig, men jag hittar inte honom. Diwali är ljusets högtid i Indien och under den festen reser tiotusentals indier till Goa för att under fem dagar göra allt som är förbjudet i resten av Indien. Jag går in i ankomstterminalen igen för att leta upp Menino. Den är överfull. Planen som inte kunde landa i går på grund av gräsbränderna har landat i dag. Inte förrän passagerarna tunnats ut ser jag mitt namn på en skylt som hålls upp av en kraftig man i sina bästa år.
Medan solen sänker sig över palmskogarna i Goa kör han mig till byn Colva, där jag fått låna min sysslings mans semesterlägenhet. Några duvor har bajsat på balkongen och jag tvättar av stolen innan jag sätter mig med ett glas vin. Poff! Poff!Bakom palmkronorna smyckas himlen av fyrverkerier och jag väljer att se det som en förtäckt ceremoni för min ankomst till Indien. Mitt första steg på den lusofona resan är taget. Samtidigt som jag känner att jag gett mig ut på djupt vatten, upplever jag den euforin som Gunnar Ekelöf skrev om när han inför en lång, lång resa kunde erfara de främmande ländernas närhet.
Känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
Jag häller upp ett glas till på balkongen och följer fyrverkerierna som blixtrar på himlen. Det är fredag kväll och jag borde gå ut, men flygresan från Rio – via Lomé, Addis Abeba och Bombay – har slitit på mig. Jag somnar före midnatt och spar krafterna tills i morgon. Då börjar uppgiften med att ta reda på varför hippierna valde att slå sig ned just här, när det kryllar av andra, minst lika vackra stränder i Indien. Jag vill också ta reda på hur det kommer sig att Goa blev pärlan i det portugisiska imperiet och varför den blivit technofesternas mecka i dag? Får jag tid över tänker jag även undersöka vad det var som gjorde att portugiserna lyckades hålla sig kvar i Indien i över 450 år, medan britterna tvingades lämna landet redan efter 150 år.
Dagen efter släpper Menino av mig på gott avstånd till Goas första femstjärniga resorthotell – krämgula Cidade de Goafrån 1982. Antagligen vill han inte att hans lilla bil ska sänka min status. Jag sneddar över parkeringsplatsen, vars asfalt fortfarande är mjuk efter dagens hetta. Klockan är en bit över nio på kvällen och jag hastar över receptionens marmorgolv, där Vasco da Gama står staty. Restaurang Alfama visar sig ligga på hotellets baksida. När jag kommer dit är ingången stängd.
– Sorry, fado performance in progress, upplyser dörrvakten.
Några andra gäster, som också är försenade, väntar med mig utanför. De kommer från delstaten Maharashtra och är klädda i silverbroderade saris. Mellan ögonen vilar den röda bindipricken och över håret har de färgglada sjalar. Väninnorna har rest till Goa för att göra det som inte är socialt accepterat för kvinnor i resten av Indien – äta kött, dricka rödvin och lyssna på fado – den portugisiska bluesen. Först när det blir paus öppnar vakten dörren och tysta går vi in på krogen, som är uppbyggd som ett kvarter i den sardinsstänkta stadsdelen Alfama i Lissabon. De artificiella husen är vitkalkade och på taken vilar portugisiska tegelpannor. Borden står under vita valv och är täckta av röda dukar. Framför en lyktstolpe i restaurangens mitt sitter två indiska fadistassom ska spela sitt andra set för kvällen. Lamporna släcks och in svävar kvällens höjdpunkt i en svart klänning med en röd, fransig scarf över axlarna.
Sónia Shirsat är Indiens mest hyllade fadosångerska och anlitas av landets överklass för att sprida europeisk stämning på bröllop och andra tillställningar. Det kvittar att hennes pappa är hindu och att hon inte kunde ett ord portugisiska när hon började sjunga fado för tolv år sedan – när Sónia Shirsat tar ton låter det som om fadodrottningen Amália Rodrigues återuppstått i Indien.
– Denna fado skrevs av en kvinna som varje kväll gick ned till kajen i Lissabon för att speja efter sin man som seglat ut för att upptäcka världen, säger hon och gör en konstpaus.
– Han kom aldrig tillbaka.
Servitörerna drar sig undan och Sónia Shirsat sjunger den sorgsna fadon med en sådan inlevelse att jag förflyttas till Lissabon när jag blundar. Jag minns fadohusen jag hängde på när jag bodde i staden och överraskas av att samma känsla som vilade där går att framkalla i det färgstarka och fuktiga Indien. När Sónia Shirsat lämnar scenen reser sig gästerna och applåderar.
– Obrigada! säger hon och bugar djupt.
Nästa indiska fadosångerska på scen är Nadia Rebelo som började sjunga fado efter att hennes pappa, en framgångsrik musiker, omkommit i en tragisk olycka. Trots att Nadia Rebelo bara är 21 år, och mager som en sticka, är hennes nasala röst så stark, och hennes minspel så dramatiskt, att det känns som om återväxten är säkrad.
– Vill ni höra en till, undrar hon.
Pappan i familjen vid bordet framför mig nickar tydligt. Han kommer från New Delhi och har tagit med sig familjen till Goa för att fira sitt nya jobb. Han trotsar det heligaste i världens största demokrati och har beställt in en blodig oxfilé. När han stoppar köttbiten i munnen och tuggar sakta, sakta, med slutna ögon, vänder en av hans döttrar sig om mot honom.
– Sluta pappa!
Han sväljer och torkar sig om munnen med servetten
– Flickor, vi är på semester.
Frun stirrar på honom medan han sköljer ned köttet från den heliga kon med ett glas rödvin. Efter maten beställer han dessutom in ett glas feni som är förbjuden att säljas i övriga Indien. Spriten uppfanns av portugisiska munkar som på 1600-talet planterade cashewträd som deras landsmän tagit med sig från Pernambuco i Brasilien. Munkarna vred av cashewnöten och lät fruktköttet jäsa. I dag lagras feni på ekfat och det mest kända märket – Big Boss – exporteras till Dubai, New York och London. Servitören fyller pappans glas till brädden. Han sveper det med en grimas.
– Nu räcker det, säger frun och tar glaset ifrån honom.
I sympati med mannen beställer även jag in ett glas. Feni är en skön allians mellan grappa, slivovitz och cachaça. Otroligt att denna sprit inte tillverkas i Brasilien, tänker jag. Det är ju trots allt därifrån cashewträdet kommer.
Det portugisiska imperiet var inte som det brittiska, där navet var England. Den lusofona världen skapades lika mycket från Brasilien, som från Portugal.
När Vasco da Gama kom tillbaka till Lissabon i slutet av sommaren 1499 – efter en hemfärd som kostat honom hans storebror, hans systerskepp och hälften av hans sjömän – togs han emot som en hjälte. Det kvittade att han inte hade charmat Malabarkustens härskare. Som förste europé hade Vasco da Gama funnit sjövägen till Indien och brutit venetianernas handelsmonopol med Asien. Enbart kryddorna och tygerna som Vasco da Gama köpt i Calicut – dagens Kozhikode – betalade expeditionen sex gånger om och startade vad historikerna kallar Carreira da Índia– en störtflod av skepp som seglade i skytteltrafik mellan Portugal och Indien under de kommande åren.
På Vasco da Gamas andra resa till Indien fryste de arabiska köpmännen ut honom från handeln och da Gama blev så arg att han kapade en av de arabiska båtarna och hotade att bränna den om han inte fick göra affärer. Araberna svarade med att lyncha ett femtiotal portugisiska sjömän som gått iland. När de indiska hamnvakterna inte ingrep för att rädda portugiserna vände Vasco da Gama skeppen mot staden och bombade Calicut. Uppemot 600 invånare dog i bränderna som följde. Det sägs vara från denna massaker som uttrycket ”kanonbåtsdiplomati”kommer. Vasco da Gamas slakt av Calicut skadade inte bara hans rykte. Den tvingade portugiserna att segla vidare.
För att skapa kristens dominans i Indiska oceanen skickade den portugisiske kungen ut general Afonso de Albuquerque. När han lade till i Cannanore, tio mil norr om Calicut, hörde han talas om Goa som låg i den övre delen av Malabarkusten. Hamnen styrdes av arabiska handelsmän och erövringen visade sig svårare än vad generalen hade trott. Först efter att Albuquerque fått stöd av den hinduiska överklassen kunde han den 10 december 1510 inta Goa. Albuquerque slöt ett avtal med hinduerna som innebar att portugiserna fick etablera sig i Goa, såvida de höll de arabiska köpmännen borta.
Den portugisiske generalen, som av sina fiender kallades Afonso den förskräcklige, moderniserade en av Malabarkustens främsta hamnar och lät uppföra godsmagasin som fylldes med peppar, muskot, kanel och tyger som skickades hem till Lissabon. För att portugiserna inte skulle förlora den värdefulla hamnen sände Albuquerque ett brev till kung Manuel I av Portugal, där han undrade om hans män fick gifta sig med de lokala kvinnorna. Det som från början antagligen var en fråga om sexuella förmåner visade sig senare bli det viktigaste vapnet i den portugisiska kolonialismens historia. Genom att gifta in sig med de lokala familjerna blev det lättare för portugiserna att hålla sig kvar i Goa. Manuel I insåg att Albuquerque bar på nyckeln till framgång och utlovade hus och häst till var och en som gifte sig med en kvinna från Goa. Erbjudandet blev så eftertraktat att det fem år senare fanns omkring 500 blandäktenskap i Goa.
Under nästa sekel preciserade kung João IV av Portugal budskapet och uppmuntrade sina landsmän att gifta in sig i den hinduiska överklassen. Tanken var att om de portugisiska männen äktade brahminernas döttrar, som tillhörde den högsta kasten, skulle det bli enklare för Portugal att styra sin första koloni i Asien. Kungens idé visade sig ytterst produktiv. Genom att gifta in sig i överklassen kom portugiserna inte bara upp i maktposition i Goa. De lärde sig även att utnyttja hinduernas sociala skiktningssystem. Portugiserna kallade systemet casta, vilket betyder ras eller härkomst på portugisiska. Det blev senare den allmänna betäckningen för hinduernas kastsystem.
Henrik Brandão Jönsson
Här kan du se bilderna från Goa
Här kan du läsa en intervju med Henrik Brandão Jönsson som också medverkar i Global Podd #27
