Vi hör oftast om hur pandemin påverkar storstädernas eliter. Men hur drabbas vanliga människor på landsbygden av pandemins konsekvenser? Danilo Ramos är ledare för den stridbara bondeorganisationen KMP på Filippinerna. Här berättar han om ökad fattigdom och fortsatt våld i spåren av pandemin, men också om hur människor stödjer varandra.
”De senaste nästan åtta månaderna har fattigdomen ökat, liksom hunger och rädsla bland jordbrukare, jordbruksarbetare och fiskare. Nu finns det större rädsla för att regeringen istället för medicinska lösningar använder militära åtgärder för att kontrollera pandemin.
Många fruktar för sin hälsa och säkerhet. Under karantänen kunde bönderna inte gå ut ur sina hem, deras produktion påverkades. I flera distrikt kunde bönderna inte sälja det de odlade, så mycket blev förstört och bortkastat, för även om regeringens hävdade att jordbruksproduktion och transport av jordbruksvaror från provinser till huvudstadsregionen skulle vara tillåtet, så blev det ofta inte det i praktiken.
I början var många bönder rädda, eftersom det fanns en lista över de som var auktoriserade att gå utanför sina bostäder. Men på landet är verkligheten den att hus ligger långt ifrån varandra, så jordbrukarna är fria att gå ut. Själv kunde jag lämna Manila och åka till min hemby där vi har möjlighet att odla så det innebar att vi kunde skörda det vi behövde för att äta.
Pandemin har också haft en enorm effekt på fiskarbefolkningens försörjning. Priserna har i flera regioner sjunkit kraftigt, eftersom de inte kunnat transportera fisken till marknaden sedan hamnarna stängts det saknas former för hur uppköp av lokala råvaror skulle fungera
Vi trodde att inlåsningen skull ske under några månader, men den har pågått mycket längre än så. I storstäderna går allt fler människor hungriga och tiggeriet har ökat. Siffror från FN-organet FAO visar att redan före pandemin hade antalet filippinare som gick hungriga ökat till 31 procent. Och enligt en FAO-studie som släpptes i juli 2020 är Filippinerna det land i Sydostasien där livsmedelssäkerheten är som sämst, sämre än i till exempel Kambodja, En av faktorerna är att livsmedelsproduktion, som är starkt beroende av småbönder och fiskare, har lite statligt stöd.
Så redan före covid-19 led många människor på landsbygdens av hunger och matosäkerhet. Regeringen spenderar miljarder pesos på att importera ris, även om Filippinerna är ett jordbruksland. Vi importerar också kött trots att det finns tillräckligt med kyckling- och griskött i landet. Rishandlare monopoliserar inköp av ris på landsbygden. Stora riskarteller – som i praktiken också är de stora risimportörerna – monopoliserar köp, malning och försäljning av ris till det pris de vill ha.
”Covid-19 är ett medicinskt problem, ändå har regeringens svar varit militära åtgärder.”
Covid-19 är ett medicinskt problem, ändå har regeringens svar varit militära åtgärder. De som är i nyckelpositioner som leder arbetat mot pandemin är ex-generaler. Och när antalet fall ökade i Cebu-provinsen skickade de specialhandelsstyrkor istället för läkare och sjuksköterskor. Och detta är inget nytt. Redan före pandemin var hälsosystemet lågt prioriterat, exempelvis så minskade hälsodepartementets budget för 2020.
Regeringen skyller det ökade antalet fall på att vi inte följer regler och riktlinjer. Men enligt en undersökning följer en överväldigande majoritet av filippinarna riktlinjer som handtvätt, fysisk distansering och användandet av ansiktsmasker. Vi vet vikten av dessa riktlinjer, men vi behöver regeringens stöd. Den som är fattig måste först och främst tänka på mat till sin familj, alkohol för att tvätta händerna kommer sen. På landsbygden finns det få läkare och de åker inte till byarna. Och tillgången till testning är ännu mer begränsad.
Vi ser också ett ökat våld från staten mot landsbygdens folk. Mitt under pandemin undertecknade president Duterte en lag mot terrorism, som ger regeringen större befogenheter – även om dessa bryter mot konstitutionen som kan användas mot kritiker och aktivister. I juni fördes Elena Tijamo, projektansvarig för Farmers Development Center i Cebu, bort från i sitt hem och fortfarande vet ingen vad som hänt henne. I april arresterade polisen nio volontärer för hjälpinsatser för jordbrukare i Norzagaray, Bulacan-provinsen. Och den tionde augusti torterades och mördades vår biträdande generalsekreterare Randall Echanis tillsammans med sin granne Louie Tagapia och några dagar senare sedan dödades Zara Alvarez, en mänsklig rättighetsarbetare på ön Negros.
Vad som händer är att Duterte-regimen inte längre kan styra på vanligt sätt, och därför tillgriper den alltmer våld. Jag tänker att från ett globalt perspektiv är det bara Brasiliens president Jair Bolsonaro som agerar värre. Men jag tror inte att bönder och lantarbetare kommer att låta sig skrämmas av den statsterrorism de utsätts för.
Vi har en tradition, bayanihan som den kallas här, av att varandra genom perioder av svårigheter och hunger och under pandemin har de visat stor solidaritet med varandra. Trots trakasserier har vi kunnat genomföra egna hjälpinsatser och vi har gemensamma marknader där våra produkter säljs i storstäderna.
Så, vi bönder ger inte upp, utan vi fortsätter att kämpa för våra intressen. Nu börjar planteringssäsongen i många delar av landet. Vad Filippinerna behöver är tillräcklig med mat så att den räcker till alla, ett hållbart jordbruk fritt från bekämpningsmedel som är dåliga för vår hälsa. Och det här är frågor som berör alla – inte bara på Filippinerna – utan i hela världen.”
Danilo Ramos
Ordförande för bondeorganisationen Peasant Movement of the Philippines (Kilusang Magbubukid ng Pilipinas KMP).
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
Texten har tidigare publicerat i en något annorlunda form på organisationen PANAPs hemsida.
