Jag minns väl när jag förstod att jag bor i en auktoritär stat. Tårarna rann av ilska. Jag var på väg till universitetet i Minsk och centrala tunnelbanestationer var stängda mitt på dagen, skriver Jana Frolén som från sin lägenhet i Vällingby följer utvecklingen i Belarus.
I Belarus genomfördes ett så kallat ”presidentval” med manifestationer som följd. Folk reste upp ett litet tältläger mitt på Oktobertorget i protest mot valfusket. Året var 2006. Jag blev stoppad av en polis och han beordrade mig att öppna ryggsäcken. Mina mackor och äpplen togs ifrån mig, så att jag inte skulle få för mig att ge mat till dem i tältlägret.
Jag tänkte på den händelsen igår, när jag satt uppslukad av allt som pågick i Belarus i realtid, online, från mitt kök i Vällingby. Jag kunde inte tro att folk reste sig runt om i landet, inte bara i Minsk och i mera ”europeiska” Brest o Hrodna utan också i mindre samhällen.
Internet i Belarus är fortfarande nedstängt när jag skriver det här. Jag ringer flera gånger om dagen till min familj och berättar vad som pågår i Hrodna och i huvudstaden. Jag tror att botten är nådd när polisen använder gummikulor, vattenkanoner, ljusgranater och gas. En ung kille kommenterar varför han är ute och protesterar:
”Min mormor har röstat på Lukasjenka så att vi skippar krig. Men se dig omkring! Det är ett reellt KRIG.”
Han har nog rätt. Det finns uppgifter om att huvudstaden Minsk inte har varit så militariserad sedan andra världskriget. Det hänsynslösa våldet från polisen provocerar. En person har dött. Polis sitter i ambulanser för att kunna hoppa ut i folkmassan och misshandla dem som hjälper skadade. Det förekommer uppgifter om att ambulansen kommer att åka ut endast om polisen ringer in. Kan det verkligen stämma?
Presidenten har försökt att skapa en slags välfärdsstat med bra tillgång till sjukvård. Det har alltid fungerat bra för den som kunde spelreglerna och som visste vilken läkare som skulle tackas och med vilken summa. Under coronatiden har kortslottet rasat. Presidenten gav på fullaste allvar rekommendationer om att man skulle kunna bota covid-19 genom att dricka vodka, basta och köra traktor ute på landet (!): ”Det är trevligt att se folk köra traktorn. På fälten pratar ingen om virus, de kör traktorn. Traktorn läker allt.”
Men pålitlig statistik kring Covid-19 saknas. I liten stad, Smorgon nära litauiska gränsen, dog tre personer på en dag, men enligt officiella uppgifter dog fyra personer i hela landet samma dag. Och själv smittades presidenten.
Samhällskontraktet mellan stat och medborgare må vara bruten för länge sedan, men det blev svart på vitt först nu. Mina föräldrars generation har sett sånt tidigare.
Jag tänker på en häftig konstutställning i Moskva från i somras. Den visade förstasidor från tidningen Komsomolskaya Pravda, från dagen då Tjernobylolyckan inträffade den 26 april 1986, till det att Gorbatjov gjorde ett offentligt framträdande den 14 maj. Många historiker menar att den stora lögnen var en av grundorsakerna till Sovjetunionens kollaps. Yttrandefrihet eller ”perestrojkan” var tomma ord.
Under pandemin har både Litauen och Polen stängt sina gränser mot Belarus. Många män som brukade jobba som chaufförer förlorade därmed sin inkomst. Det blev också svårt att extraknäcka för killar från min hemstad Hrodna. Det är ett vanligt upplägg att man under veckan jobbar på något statligt jobb och på helgerna säljer diesel i Litauen och/eller transporterar litauiska ”turister”, sugna på billig belarusisk sprit, choklad, medicin och underkläder. Nu blev det uppenbart hur svårt det är att överleva om gränsen inte föder oss.
På andra dagen av demonstrationer har fler och fler statliga fabriker gått ut i strejk. Jag tänker på arbetare från småstäder, såna som kanske aldrig har druckit en kaffe i Vilnius. De vet inte vad ”demokrati” och ”europeiska värderingar” är. De vet inte om de kan förlora sina lågbetalda jobb. Men de vet att de har fått nog.
Nyhetsforum Nextas tråd på meddelandetjänsten Telegram uppdateras febrilt. Jag följer med te i handen vilka gator man ska undvika, vilka portkoder som gäller så att man kan få skydd, var hjälp behövs:
”I Urucje stoppas motorcyklister. En av dem får en pistol mot huvudet. De utsätts för REELLT våld” 21:31 , 11 augusti
”Hrodna. Folk grips på Sovetskih pogranichnikovgatan. Journalisten och fotografen från TUT.BY är omringade och tvingas radera några bilder. De instrueras att inte fota polisrepresentanter, annars får man problem. ” 21:31, 11 augusti.
Kommer pågående protester i Belarus kallas för Telegramrevolutionen?
Parallellen med arabiska våren 2011 är slående. Via sociala medier kunde man komma i kontakt med varandra i Egypten, Jemen, Tunisien, Libyen. Därför kallades protesterna för Facebookrevolutionen och Twitterrevolutionen.
Modiga länder. Modiga människor.
Jag är glad över att Sveriges regering vid årsskiftet beslutade att (äntligen!) använda Belarus istället för Vitryssland som beteckning för landet. Det var på tiden! Nu när alla svenska medier rapporterar om Belarus varje dag kommer fler svenskar upptäcka en vit fläck på kartan, en flygtimme bort från Stockholm, och de många värdiga människor som lever där. Ett folk. Och inte befolkning.
Jana Frolén
Skribent med ursprung i Belarus.
