”jag minns att jag frågade mig hur det kunde kännas för olika folkgrupper att mötas på en och samma plats i centrala Stockholm, mitt i en inflammerad tid.” I en sommarkväll som gjord för musik, liv och möten drömmer sig Osiel Ibáñez tillbaka till ett kulturstockholm före pandemin.
Denna vecka brukar Stockholms Kulturfestival äga rum. En festival som genom åren bjudit mig på starka livsimpulser, både i egenskap av publik och som arrangör bakom scen. Bland mina egna starkaste publikminnen finns Goran Bregovics konsert på plattan framför Kulturhuset i mitten på 90-talet. Tillsammans med över hundra musiker och sångare på scen, bland annat en estnisk kör och folkmusiker från Balkan, framförde han sin musik ur Emir Kusturicas film ”Zigenarnas tid”. För mig hade filmen gjort stort intryck, och tillsammans med filmer som La Haine, verkat som existentiellt viktiga upplevelser. Jag hade fått nys om gratiskonserten som skulle hållas i Stockholm (då kallad Vattenfestivalen) och tog med min mamma, förklarade att det här verkade lovande.
Vi befann oss i god tid på plattan och tog bra sittplatser. Snart fylldes det på. Den traditionella svenska kulturkonsumenten dök upp, så även en stor mängd besökare med sitt ursprung på Balkan. Under denna tid pågick ännu Jugoslavienkrigen, och jag minns att jag frågade mig hur det kunde kännas för olika folkgrupper att mötas på en och samma plats i centrala Stockholm, mitt i en inflammerad tid. Den jugoslaviska publiken bestod för övrigt både av människor som levt här under flera decennier, varit med om att industrialisera Sverige, blandat med nyanlända flyktingar från kriget. Även romer anslöt till konserten, som förstått att det i grunden var deras musik som skulle spelas. Och i denna smältdegel till publik fanns som sagt den typiska kulturfinsmakaren (läser sin tidning medan man inväntar konsertstart) och såklart jag och min mamma, som måste varit ett udda inslag bland dem som bänkat sig tidigt.
Så fort Bregovics balkanska toner slog an kom tårarna hos den jugoslaviska publiken, som måste ha skakats om mentalt och själsligt både i tid och rymd. När uptempo-låtarna så följde tvekade inte många till dans, särskilt inte den romska publiken. Och när mäktiga ledmotivet ”Ederlezi” från ”Zigenarnas tid”, lett av den gälla stämman, ljöd från scenen infann sig magi, duende, katharis (kalla det vad du vill), och hela plattan förvandlades till en och samma beståndsdel.
Föga anade jag den kvällen att jag några år senare skulle dela boende med en kursare som överlevt kriget i Sarajevo, lära mig mer om den bosniska kulturen och komma att producera filmer med Balkankriget som tema. Filmer som tog oss ut på festivaler världen över, i regi av Goran Kapetanovic (aktuell med tv-serien Kalifat). Ännu mindre anade jag att jag en dag skulle kurera liknande musikaliska stormöten på Stockholms Kulturfestival, på Gustaf Adolfs torg tillsammans med musikorganisationen Selam, för en ännu större och ännu mera diversifierad publik. Eller att jag en dag skulle få bidra till den största satsningen någonsin på festivalen tillsammans med Cirkus Cirkör och Aquanauts.
Där har mina tankar vandrat en kväll som denna. En sommarnatt som hade kunnat inrymma gemensamma möten för många stockholmare, om inte en pandemi kommit emellan. En ny duglig och sökande själ hade kanske hittat till kulturen och konstens arena. Någon hade kanske bjudit sin mamma på en utgång, och vunnit ett gemensamt minne för livet.
Osiel Ibáñez
Osiel Ibáñez är civilekonom och kulturproducent. Idag tjänstgör han som VD för Musikalliansen AB och är även ledamot i Riksteaterns nationella styrelse.
