Jag är orolig över vita korridorer, vita utredningar, vita delegationer och vita perspektiv. Jag vill inte bli ett alibi för enfalden. Om vi ska nå Agenda 2030 måste staten och civilsamhället lära sig av näringslivets mångfaldsarbete, skriver Parul Sharma, jurist och tidigare ordförande för Agenda 2030-delegationen.
”Black lives Matter!” skriver den svenska människorättsorganisationen (MR), med sin vita styrelse, sin vita ledningsgrupp och relativt enfaldiga (utan mångfald) kansli. Men detta är inget ovanligt i svenskt bistånd, inom mänskliga rättighetsområdet eller inom den offentliga sektorn. Det är helt enkelt inte trovärdigt, och det stärker white saviourism-tendenser än mer, och ger en tung neo-kolonial eftersmak!
Nu behöver alla förstå, och absolut de som hävdar allas lika rätt och att black lives matter– att i längden kan en brist på mångfald leda till strukturell rasism. Vita korridorer, vita rum, jämställdhet mellan vita, vita konferenser, enfaldiga samhällen – som tillslut för rasifierade blir rasism.
Global Bar Magazine har de senaste veckorna rapporterat om hur organisationen Women Deliver’s VD nyligen stängts av då hennes medarbetare vittnat om rasism. Likaså rapporterades det om Läkare utan Gränsers rasism i de egna leden och hur organisationen har en vit, priviligierad kultur. I samma veva står Amnesty Sverige anklagade för (upplevd) rasism och diskriminering i sina egna korridorer. Läkare utan gränser och Amnesty Sverige har båda gått ut med pressmeddelanden om hur organisationerna har misslyckats med sitt jämlikhetsarbete. Många tycker att detta är starkt och bra, och det är det väl, men jag undrar vad alternativet till en pudel skulle vara?
Under utbildningar i mångfaldsfrågor lär vi oss om vikten att prata om så kallade blind spots, det vill säga blinda fläckar som förhindrar dig att se bristen på mångfald i din grupp, din rekrytering eller ditt samhälle överlag. Utifrån detta undrar jag ofta hur drabbat det svenska biståndet och de svenska rättighetsorganisationerna är av ”blind spot-sjukan” – oerhört drabbade tror jag! Jag skulle vilja se en grundlig undersökning av de femton största civilsamhällsorganisationerna, deras styrelser, valberedningar, deras ledningar, deras chefer, mellanchefer, kanslierna och se hur mångfaldiga dessa verkligen är. Och inte enbart etnicitet utan baserat på alla mångfaldsgrunder! Biståndsmyndigheten Sida får gärna inkluderas i denna undersökning. Vem kan göra detta åt mig?
”Ja, men folk med annan etnicitet söker inte hit” har jag fått höra under många år nu. Mitt stående svar är: ”Skulle du vilja söka in till någonstans där din person, ditt yttre, din kultur inte kan relateras till alls?” Jag hade den stora förmånen att få leda regeringens Agenda 2030-delegation under ett par år och minns ett tillfälle som besvarade många av de inre funderingar jag haft under hela det arbetet, funderingar jag inte bearbetat sen yngre år då jag även fick viss erfarenhet inom det svenska utrikesdepartementet. Det var nämligen så att vi la ett av våra delegationsmöten utanför regeringskansliet, som någon typ av teambuilding-aktivitet. Vi skulle vara på myndigheten Formas. Jag kom lite tidigare minns jag och satt och väntade för att sedan ta mig en promenad inne på myndigheten, förbi deras restaurang, kontor, konferensrum och plötsligt slogs jag av enfalden överallt, det vita familjeporträttet uppenbarade sig rakt ”in my face”. Det är klart att jag känner mig annorlunda och utanför, det är detta som skaver inom mig. Jag skulle inte vilja arbeta på en sådan arbetsplats. Ja, faktiskt kan det mycket väl vara så att en inte vill vara del av enfalden! Faktiskt kan det vara så att mångfalden till slut inte vill in på vissa arbetsplatser! Jag har lämnat en intervjuprocess för ett chefsjobb där jag såg enfalden väldigt tydligt. Jag kan inte utsätta min person för detta längre. Jag behöver mångfald och hittar det inom andra samhällssektorer.
Den svenska biståndsbranschen och den offentliga förvaltningen hänvisar ständigt till storföretagens starka förmåga att påverka de mänskliga rättigheterna och klimatfrågorna. Släpp det en stund säger jag och lär er istället av näringslivets mångfaldsarbete.
Titta på hur det svenska näringslivet dagligen arbetar med mångfald och ständigt efterfrågar nyanser i sina verksamheter. Mångfald är inte en fråga om skyltning, det är en fråga om integration. Jag tänker inte ens gå in på fördelarna med mångfald, det känner de flesta till, i alla fall i teorin. Men jag är orolig över vita korridorer, vita utredningar, vita delegationer och vita perspektiv, hur ska vi nå Agenda 2030-målen om representationen om analysen ständigt kommer från samma grupper, samma vita cirklar? Är det trovärdigt? Nej, det är helt enkelt inte trovärdigt, och det stärker white saviourism-tendenser än mer, och ger en tung neo-kolonial eftersmak!
Parul Sharma
Människorättsjurist med fokus på hållbarhetsfrågor
