Har utvecklingen av plattformsbaserade lågpristjänster som Uber, Airbnb, Ryanair och Amazon bidragit till den snabba spridningen av Covid-19? Är dagens plattformstjänster i själva verket en del av en parasitär, nyliberal ekonomi som hotar utvecklingen i världen? Och hur kommer det sig att Facebooks alla algoritmer som kan förutse vad vi ska köpa, inte kunnat förutse den globala pandemi som nu är över oss? Läs Gabriel Levys tänkvärda essä.
Experter som studerar Covid-19 har funnit att den snabba spridningen av pandemin orsakats av ett flertal olika faktorer vilka är karakteristiska för virusets biologiska egenskaper, såsom dess förmåga att sprida sig även när personer saknar symptom.
Men även om det inom den medicinska, biologiska och epidemiologiska disciplinen finns flera faktorer som är identifierade och dokumenterade, finns det andra faktorer inom andra discipliner som ännu inte analyserats tillräckligt men som kan ha bidragit till pandemins explosionsartade spridning.
Varför blev Covid-19 en pandemi på så kort tid?
Ordet pandemi kommer från den grekiska pan(alla) och demos(människor) är en epidemi som får spridning över ett stort geografiskt område och drabbar många individer.
Covid-19-pandemin härstammar från en typ av coronavirus som tillhör en familj som identifierades 2003 och kallades SARS (Severe Acute Respiratory Syndrome – Acute Respiratory Syndrome), varför den nuvarande pandemins tekniska namn är SARS- CoV-2019. År 2012 återuppstod SARS i en ny muterad stam, denna gång i Mellanöstern, och döptes då till Middle East Respiratory Syndrome (MERS-CoV).
Utbrotten av SARS och MERS hade mer karaktären av epidemier än av pandemier (oavsett den förklaring som gavs vid den tiden), eftersom de inte lyckades orsaka global skada, eller konsekvenser lika dramatiska som i fallet med Covid-19.
Frågan är då varför enbart Covid-19 lett till en global pandemi när MERS och SARS är coronavirus av samma familj och av samma zoonotiska ursprung (förvärvat genom djuröverföring).
Den huvudsakliga förklaringen som epidemiologer ger ligger i patogenens biologiska egenskaper, att den är mindre dödliga än dess föregångare och som uppenbarligen kan överföras asymtomatiskt, utan att personen har några symptom. Med dessa egenskaper fann viruset de perfekta förutsättningarna för sin spridning. För om ett virus är mycket dödligt kan det inte sprida sig, eftersom människor då dör snabbt och massivt, vilket hindrar dem från att sprida smittan långt från sina samhällen (som i fallet Ebola). Och om det överförs endast när det är symptomatiskt kan det bekämpas genom att isolera människor som visar symptom. När det gäller Covid-19 verkar viruset inte haft någon av dessa två egenskaper, vilket antagligen underlättar dess globala spridning.
Även om denna kliniska förklaring är rimlig, finns det andra medicinska och biologiska faktorer som forskare fortfarande undersöker. Men parallellt behöver man även följa upp det faktum att spridningen av en pandemi också beror på yttre faktorer, vilket är mycket tydligt i fallet med Covid-19.
En central, men kanske för många osynlig faktor bakom spridningen av Covid-19, är den förändrade hälso- och säkerhetssituationen i världen till följd av framväxten av den nya, plattformsbaserade digitala ekonomin som i hög utsträckning styr vårt sätt att handla, resa och vara. Tack vare plattformsekonomin har Covid-19 hittat den perfekta grogrunden för sin globala utbredning.
Under de första decennierna efter uppkomsten av internet inspirerades nätverket av samskapande (co-creation) och innovativa principer, laddade med gratis innehåll och bidrog till många inspirerande projekt. I denna miljö förändrade internet markant den globala dynamiken och främjade en optimistisk bild av en värld fokuserad på samarbete, snarare än konkurrens. Den filosofin omvandlades emellertid när den nyliberala ekonomin hittade en ny guldgruva i form av lönsamma digitala tjänster som kunde utvecklas på ett spekulativt sätt och med ett betydligt mindre ansvarstagande än under det industriella och kommersiella system som formats under 1900-talet. Den nya ekonomin utnyttjade principen om nätneutralitet för att hoppa över de regleringsmekanismer som tidigare styrt ekonomin. Därmed uppstod vad vi kan kalla en en plattformsbaserad, nyliberal lågprisekonomi. Om vi ska vara ärliga mot oss själva har den inneburit att vi fått ökad komfort, billigare produkter och i stor utsträckning lägre kostnader för t ex resor, utan att vi tänkt på de underliggande farorna i form av en ansvarslös globalisering som varken förutsåg, eller vill ta ansvar för, konsekvenserna av denna nya parasitära plattformsekonomi.
Airbnb, till exempel, föddes som en plattform för att tillåta människor att dela sina hus och rum, och bidrog till att radikalt förändra sättet att bo och besöka städer och länder. Airbnb har bidragit till att miljontals turister fått tillgång till privata bostäder i världens alla hörn. Men den parasitära lågpristurism företaget bidragit till har också gjort tusentals resenärer till direkta smittospridare som sprider sjukdomar och smitta till hem och familjer runt om i världen.
Det faktum att många äldre människor själva blivit värdar för turister i sina hem i länder som Italien och Spanien, för att genom detta dryga ut sina inkomster, gör det möjligt att dra slutsatsen att dessa former av boende bidragit till en exponentiell spridningsfaktor, eftersom äldre personer är den mest utsatta gruppen och de minst immunologiskt beredda att möta pandemin. Situationen skulle ha kunnat kontrolleras mycket bättre om turisterna bott på hotell, där information om spridningen kunnat samlas in, vilket bidragit till bättre uppföljning. Många hotell har också utbildad personal, obligatorisk försäkring och vana vida att hantera medicinska nödsituationer. Detta kunde sin tur ha bromsat pandemins utbredning.
Jämför vi med tiden för MERS och SARAS så existerade inte Airbnb 2003 och år 2012 hade företaget och boendeformen precis börjat växa. Med andra ord: Om inte den digitala plattformsekonomin skapat förutsättningar för Airbnb och liknande boendeformer så skulle Covid-19 sannolikt inte haft ett lika välutvecklat ekosystem att spridas genom, på det sätt som nu skedde i Europa och USA.
Om vi går vidare till lågprisflyget så förändrade det grunden för flygindustrin genom att pressa driftskostnaderna maximalt för att skapa vinst genom volymtillväxt. Detta ökade antalet passagerare per flygplan, minskade avståndet mellan människor och skapade en prekarisering med osäkra låglönejobb inom flygsektor, samtidigt som antalet resenärer växte explosionsartat runt om i världen tack vare de låga priserna.Enligt Världsbankens beräkningar reste år 2003 drygt 1,6 miljarder människor med flyg globalt, för 2012 fördubblades antalet nästan till nästan 3 miljarder och för 2019 fördubblades det nästan igen till ca 5 miljarder resor. Paradoxalt nog är det samma lågprismodell som nu försatt många av flygbolagen på randen av, eller i, konkurs.
Även inom transportsektorn förändrade företag som Uber systemen för individuell rörlighet, vilket reducerar driftskostnaderna till ett minimum och skapade allt fler osäkra arbeten genom att göra chaufförerna till ”partners”. Samtidigt bidrog Ubers uppenbara brist på respekt för regler i olika länder till att risken för virusspridning ökade ytterligare.
I vissa städer där Uber verkar olagligt sitter passagerare bredvid föraren för att undvika att bli upptäckta som svarttaxi, något som i sin tur riskerar att öka spridningen jämfört med en traditionell taxi där passageraren normalt sitter i baksätet, med en meters avstånd till chauffören.
Om man sen räknar in hur många passagerare som dagligen transporteras av dessa fordon där förarna saknar den ekonomiska och sociala trygghet som finns i en anställning och där de kanske väljer att arbeta trots att de känt sig sjuka är det lätt att se vilken stor spridningsrisk detta innebär.
Uber Eats, vars huvudkonkurrent i Latinamerika heter Rappi, är två andra stora plattformsföretag som exploaterat människor genom osäkra arbetsvillkor. Företagens nätverk består av tusentals distributörer som saknar skyddsutrustning, sjukvårdsförsäkring och stöd om något skulle hända. Med tanke på hur många tusen transporter som dagligen sker av matvaror till människors hem är det tydligt att här finns en stor spridningsrisk som inte existerade 2003 och knappt hade inletts 2012.
E-handelsjättar som Amazon, Alibaba och Ebay, kan potentiellt också vara en del av problemet genom sina plattformar som med ett knappklick tillhandahåller massproducerade varor från Kina till miljontals människor runt om i världen. Även om det inte finns någon konsensus bland experter om att viruset kan överföras via paket (de flesta bevis tyder på att risken är minimal), är det ett faktum att paket tillverkas, förpackas, transporteras och levereras av människor som både kan smittas och sprida smittan vidare.
Dessa risker förstärks ytterligare om man räknar in att huvuddelen av de jobb som utförs i denna leveranskedja görs av personer som saknar trygga anställningar och i många fall sjukvårdsförsäkringar. Alla dessa kuggar i kedjan exponeras för omfattande risker.
Men den utan tvekan mest absurda konsekvensen av den neoliberala plattformsekonomin är den enorma framsteg som görs inom området artificiell intelligens, men som ändå inte tycks hjälpa oss nu. Det finns algoritmer för praktiskt taget allt: från att förutsäga vilken film vi kommer att se, vilken reklam som erbjuds oss, vilken väg vi ska välja, vilken biljett som är den mest lämpliga, vad vi ska äta idag, vem vi ska rösta på, eller i vilken butik vi ska handla. Men trots allt detta finns det hittills inte en enda algoritm eller artificiellt intelligenssystem som kunnat förutsäga den stora pandemi och den potentiella underliggande socioekonomiska krisen som nu uppstått.
Den nyliberala lågprisekonomin stimulerar algoritmer som gör budskap från världens alla influencers på YouTube, TikTok eller Instagram virala – och lönsamma! Däremot så saknas algoritmer som kan förutspå ekonomiska sociala och kulturella effekter av Covid-19 och andra pandemier.Jaime García Cantero, redaktör för tidskriften Retina, som publiceras av den spanska dagstidningen El País, publicerade nyligen en krönika med titeln: ”El Homo Deus har dött”. Han skrev:
”Vetenskaplig forskning förvandlar pengar till kunskap; tekniken förvandlar i sin tur kunskapen till pengar. Den digitala kapitalismen hade fokuserat på den senare och försummade den förra. Om tekniken är själva returresan så är vetenskap resan dit. De sa att tekniken skulle göra det möjligt för oss att dominera naturen, eliminera sjukdomar, bli odödliga. Covid-19 har visat att de ljög. Var är transhumanisterna och deras dröm om evigt liv nu, de som lovade att konstgjord intelligens skulle förutse framtiden? Algoritmerna vet vilken film du kommer att köpa, men har inte kunnat förutse den största globala krisen detta århundrade. Så problemet handlar inte om teknik, utan om hur tekniken används. Problemet är inte att vi inte kan se, utan att vi väljer att titta åt andra hållet.”
Om Facebook och Google kunnat utforma algoritmer som kan förutsäga användarnas köp-beteende och därmed också beröva traditionella medier en viktig inkomstkälla, varför har de då inte använt tekniken för att förbättra det globala hälsosystemet inför nästa globala kris?
Medan kommunikations- och telekommunikationsindustrin fortsätter att bära kostnaden för all den trafik som genereras av parasitiska applikationer som Netflix, HBO Go eller Amazon Prime Video, vilka ökat exponentiellt under pandemin använder videoplattformarna sina algoritmer enbart för att öka sin egen lönsamhet, samtidigt som de dumpar kostnaden på de som måste investera i ny infrastruktur.
Online-plattformar för film och video fakturerar enbart i Latinamerika för miljontals dollar, samtidigt som de parasitiskt utnyttjar på de osäkra infrastrukturerna i små nationella telekommunikationsindustrier. Själva står de skyddade genom ett missbruk av principen om nätverksneutralitet, samtidigt som de överbelastar de lokala nätverken, utan att bidra med ett öre till deras stöd eller utvidgning, vid en tidpunkt då dessa nätverk är oumbärliga för att de regionala ekonomierna ska överleva i tider av karantän.
Avslutningsvis, även om de flesta av oss förmodligen någon gång haft glädje av att resa med lågprisflygbolag och bo i lägenheter via Airbnb, förflytta oss med Uber, beställa mat via Rappi, köpa varor direkt från Kina genom Alibaba, eller nätverka med våra vänner genom sociala medier och att ha kul när vi tittar på Netflix-filmer, så är sanningen den att alla dessa företag grundat sina affärsmodeller på ett fiktivt och spekulativt system, som utnyttjar utsatta människors behov av pengar och missbrukar principen om nätneutralitet. Och det är därför vi idag, mycket tidigare än väntat, står inför konsekvenserna av den parasitära ekonomin, eftersom vi inte bara tillåter, utan också göder detta monster som bromsar förutsättningarna för en hållbar och ansvarsfull ekonomi, och som genom sitt system bidrar till att allt fler får osäkra jobb med dåliga villkor. Och allt detta har bidragit till att Covid-19 blivit en pandemi av globala proportioner och inte en kontrollerbar epidemi, som var fallet med SARS 2003 och MERS 2012.
Så – om det är något vi måste lära oss av den här pandemin, så är det behovet av att diskutera de framtida, reella riskerna som den nyliberala, lågprissekonomin faktiskt innebär.
Gabriel Levy
Översättning och bearbetning från spanska: David Isaksson.
Gabriel Levy är konsult inom IT och kommunikation i Colombia han har tidigare arbetat med regleringsfrågor av telekomindustrin.
Du kan även läsa artikeln i originalversion här.
