Hur har det varit att arbeta i Trumps absoluta närhet, och hur gör man som säkerhetsrådgivare när ens chef gång efter annan sabbar ens mödosamt uppbyggda strategier genom en serie tweets fem på morgonen? En del av svaren finns i John Boltons bok ”The Room Where it Happened” som ännu inte officiellt kommit ut. David Isaksson har snabbläst boken.
Jag har på något sätt kommit att gilla John Boltons uppenbarelse, den där valrossmustaschen som känns så otidsenlig, men kanske helt rätt på en gammal kallakriget-krigare (eller neocon), vilket ju Bolton är – eller anses vara: Han har tjänat under ett antal republikanska presidenter, från Ronald Reagan och framåt (ja, han arbeta en tid faktiskt också på biståndsmyndigheten USAID).
Som nationell säkerhetsrådgivare till Trump fick han ett kort liv, Bolton tillträde den 9 april 2018 och lämnade posten 10 september 2019. Men det dryga året räckte åtminstone till en rejäl bok på närmare 600 sidor (som säkerligen spökskrivits av någon) och som sådan är den faktiskt intressant att läsa. Den är elak, pratig och bitvis rätt kul.
Bolton hade gärna blivit utrikesminister, men jobbet gick till Rex Tillerson och inte till Bolton. Det skulle dröja tills dessa att två av presidentes säkerhetsrådgivare (Flynn och HR McMaster) tvingats bort innan scenen var Boltons.
Boken tar förstås upp alla de konflikter som Bolton varit med om att lotsa USA igenom (eller skapa, beroende på hur man ser det): Syrien-krigets många faser, smekmånaderna med Nordkorea (Bolton litar inte alls på nordkoreanerna), Kina, Ryssland och så förstås som pricken över i –Ukraina-affären.
”Chaos as a way of life”
Redan från början inser Bolton vilket kaos han hamnat i (”Chaos as a way of life” är rubriken på ett av kapitlen). Om Trump tillbringat kvällar och tidigare mornar med att titta på tv och sen twittra så ägnade han förmiddagarna åt att ringa runt till höger och vänster. Först framåt lunchtid började det normala arbetet.
Bilden av en administration vars själva livsnerv utgörs av kaoset växer sig allt starkare ju längre man läser. Bolton pratar och pratar, med Mnuchin och Lighthizer, med Mattis och alla andra. Ja, de pratar så mycket att man undrar hur de han med att göra det verkliga jobbet.
Det jag framför allt slås av är hur improviserat det mesta tycks vara: gubbarna kring Trump blir ständigt tagna på sängen, alltmedan maktspelarna i Iran, Kina och Ryssland verkar riktigt slipade.
Katastroferna och pinsamheterna läggs på hög och Bolton är påfallande ärlig i sina beskrivningar, som den om NATO-toppmötet där en sammanbiten Stoltenberg försökte få saker och ting på rätt köl.
”On Wednesday morning, I went to pre-brief Trump before breakfast with Stoltenberg and his advisors. Trump entered a small dining room on the residence’s second floor, where Mattis, Pompeo, Kelly, Hutchison, and I waited, and said, “I know I don’t have much support in this room.” He then proceeded to rip NATO.”
Och så fortsätter dagen, eller som Bolton skriver:
”Quite the breakfast. Could the day get worse? Yes.”
Roliga och drastiska är också beskrivningarna av andra toppolitiker, som den franske presidenten som verkar vara en av dem som fattat hur man ska hantera Trump:
”Then it was Macron, whom Trump accused of always leaking their conversations, which Macron denied, smiling broadly.”
Eller om dottern till Huweis grundare:
He said to me across the table that we had just arrested “the Ivanka Trump of China.” I came within an inch of saying, “I never knew Ivanka was a spy and a fraudster,” but my automatic tongue-biting mechanism kicked in just in time.”
Det finns också en del att säga om språkbruket i kretsarna kring Trump – och stämningen mellan de som arbetade för honom. Talande är detta stycke:
While waiting in the Oval for the Macron call, Trump railed away about Tillerson and how much he disliked him, recalling a dinner with Tillerson and Haley. Haley, said Trump, had some disagreement with Tillerson, who responded, “Don’t ever talk to me that way again.” Before Haley could say anything, Tillerson said, “You’re nothing but a cunt, and don’t ever forget it.” In most Administrations, that would have gotten Tillerson fired, so I wondered if he ever actually said it. And if he hadn’t, why did Trump tell me he had? After that, the Macron call was unremarkable.
Vid flera tillfällen i boken nämner Bolton också hur Trump mer eller mindre gav Xi carte blanche att fortsätta med fängslandet av uigurer:
”Xi explained to Trump why he was basically building concentration camps in Xinjiang. According to our interpreter, Trump said that Xi should go ahead with building the camps, which he thought was exactly the right thing to do.”
Trump ger inte heller mycket för Taiwan som han mest ser som en utväxt på Kina:
”After I left the White House, when Trump abandoned the Kurds in Syria, there was speculation about who he might abandon next.Taiwan was right near the top of the list, and would probably stay there as long as Trump remained President, not a happy prospect.”
Annat ger inblick i diplomatins tit-for-tat och utstuderade småaktigheter. Som när Putin medvetet försenar sin resa till toppmötet Helsingfors där Trump med följe väntar, och de sistnämnd som hämnd stänger in sig på (typ) toan i två timmar för att Putin minsann också ska få vänta …
Vid det laget har det gått en tid sedan Trump undrade om Finland faktiskt var en del av Ryssland:
“Isn’t Finland kind of a satellite of Russia?” he asked. (Later that same morning, Trump asked Kelly if Finland was part of Russia.)”
Slutet på idyllen …
Ukraina-affären är början på slutet på idyllen (om den nu någonsin funnits), men när Bolton summerar riksrättsprocessen mot Trump lyfter han framför allt fram att den blev alltför snäv:
”Had the House not focused solely on the Ukraine aspects of Trump’s confusion of his personal interests (whether political or economic), but on the broader pattern of his behavior—including his pressure campaigns involving Halkbank, ZTE, and Huawei among others—there might have been a greater chance to persuade others that “high crimes and misdemeanors” had been perpetrated.”
Varför valde då Bolton att hoppa på Trump-tåget? Något riktigt svar ges inte i boken, men fåfänga är nog en bra gissning. Bolton ser sig själv som ljusets riddare, den som ändå ska se till så att relationerna med NATO, Europa, Japan eller Tyskland inte helt kapsejsar. Och i detta missar han inga tillfällen att poängtera hur mycket han vet och varit med om jämfört med alla andra där på AirForce One, på väg till ytterligare ett kaosartat möte som snart kommer att följas av sen serie nattliga tweets.
David Isaksson
Texten har uppdaterats
Vem eller vilka det är som läckt boken i förtid kan man bara spekulera om. Kanske Trump-anhängare som ville beröva Bolton möjligheten att tjäna pengar på det hela. Eller Bolton som ville försäkra sig om att boken verkligen fick spridning. Eller varför inte – någon som vill åstadkomma båda dessa saker! Det finns nog gott om människor som ogillar både Trump och Bolton.
