450 miljoner människor världen över lider av psykisk ohälsa enligt världshälsoorganisationen WHO. Det är fler än vad som lider av undernäring. I Indien ser vi en 20-procentig ökning av psykisk ohälsa som en följd av coronapandemin. Trots detta satsar Indien bara en bråkdel av sin hälsobudget på arbetet mot psykisk ohälsa, skriver Parul Sharma i denna analys.
Världshälsoorganisationen (WHO) rapporterar att det finns mer än 450 miljoner människor världen över som drabbas av psykiska, neurologiska eller beteendemässiga problem. Indien, Kina och USA är de länder som drabbas mest av ångest, schizofreni och bipolär störning, enligt WHO. Vidare menar WHO att de flesta låginkomstländer spenderar mindre än en procent av sin hälsoutgift på psykisk hälsa.
Indien är världens mest folkrika land och vad som händer här har en stor betydelse för världen i stort. Sedan koronavirusutbrottet har antalet patienter med psykisk sjukdom ökat kraftigt i landet. I en nyligen genomförd undersökning utförd av Indian Psychiatry Society är den plötsliga ökningen av de som lider av psykisk ohälsa närmare tjugo procent. Enligt undersökningen lider minst en av fem indier av en psykisk ohälsa. Indien spenderar för närvarande mindre än tre procent av den totala sjukvårdsbudgeten för behandling av psykiskohälsa. Sjukvårdsbudgeten i sig utgör enbart 1,5 procent av Indiens BNP. Följaktligen prioriteras inte (psykiatrisk) hälsopolitik, lagstiftning, vårdinrättningar, och behandlingar för personer med psykisk ohälsa. Ett hinder för effektiva behandlingar av psykisk ohälsa är bristen på erkännande av allvaret och de speciella behoven. Under 2017 hade 197, 3 miljoner personer psykiska störningar i Indien, inklusive 45, 7 miljoner med depressiva störningar 44,9 miljoner med ångestbesvär.
Kommer antalet psykiska sjukdomar att öka än mer efter pandemin? De människor som samhället redan förnekat hur mår de idag och vad händer med de individer som nu drabbats av psykisk ohälsa på grund av pandemin? Varje kvinna, man, ungdom och barn har den mänskliga rätten till bästa uppnåeliga fysiska och psykiska hälsa, utan diskriminering av något slag. Detta är inskrivet i den indiska grundlagen och i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Frågan är vad som kommer att hända nu.
Mentalsjukhus i Indien: avstjälpningsplatser för psykiskt sjuka utan mänskliga rättigheter
Den indiska erfarenheten av att förvara människor på mentalsjukhus har inte direkt varit upplyftande. En rapport, som utarbetades 1999 för den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter (NHRC), efter en empirisk undersökning av psykiatriska sjukhus i landet, fällde ett fördömande uttalande om tillståndet i institutioner för psykisk vård: ”Resultaten avslöjade att det finns främst två typer av sjukhus”, stod det i rapporten. ”Den första typen förtjänar inte att kallas ’sjukhus’ eller ’hälsa för psykiskt sjuka’. De är ’avstjälpningsplatser’ där familjer överger sin psykiskt sjuka familjemedlem, antingen av ekonomiska skäl eller bristande förståelse och medvetenhet om psykisk ohälsa.
10 år senare, år 2008 inleddes en uppföljande studie som återigen konstaterade att indiska mentalsjukhus ibland har värre strukturer än indiska fängelser och deras sätt att vårda patienter utgör ett brott mot patienternas mänskliga rättigheter.
Levnadsförhållandena i många av dessa miljöer är bedrövliga och kränker den enskildes rätt att bli behandlad humant och leva ett värdigt liv. Trots alla framsteg inom behandlingen av de psykiskt sjuka tvingas de i dessa sjukhus leva ett liv som inspärrade.” ”Den andra typen av sjukhus”, fortsätter NHRC-rapporten, ”är sådana som erbjuder grundläggande bekvämlighet. Deras roll är främst förvaring och de erbjuder mat och tak. Medicinsk behandling används för att hålla patienterna i hanterbart skick och mycket små ansträngningar görs för att bibehålla eller utveckla deras dagliga livsfärdigheter. Dessa sjukhus kränker de psykiskt sjukas rätt till lämplig behandling och rehabilitering och rätt till gemenskap och familjeliv.” Förhållandena för psykiskt sjuka människor i institutioner är ett allvarligt skäl till oro ur mänskliga rättighetsperspektiv. På Gwalior mentalsjukhus (delstaten Madhya Pradesh) fann man till exempel att psykiskt sjuka människor lämnades nakna med förklaringen att om de fick kläder så rev de sönder dem.
”De är galna!”
När en brand bröt ut i ett hem för psykiskt sjuka i delstaten Tamil Nadu 2001 dog 28 patienter som var hopkedjade vid varandra. Ögonvittnen berättade för medierna att ”om inte deras ben och handleder hade varit sammankedjade kunde de ha undkommit eldsvådan”. Dessa ögonvittnen rapporterade också att de flesta intagna hölls kedjade som ”normal rutin” och att brandlarmet som några av dem aktiverade (när branden bröt ut) ignorerades av härbärgets ägare, som förväxlade det med deras ”vanliga skrik”. Att kedja fast sjuka patienter var alltså kutym, men naturligtvis i lag förbjudet enligt de reformer som Indiens högsta domstol introducerade för att säkerställa att institutionaliserade patienters grundläggande rättigheter inte kränks och som ändrar domstolarnas sätt att hantera patienter som försöker begå självmord. Liknande tragedier upprepas ständigt i det indiska samhället som fortfarande lider av efterverkningarna av det förhållningssätt den brittiska förtryckarregimen lämnade efter sig med så kallade ”legislations concerning lunatics” , lagstiftningar för ”galna individer”. Dessa lagar är borta sedan ett tiotal år men lever kvar i form av en mentalitet i samhället, där psykisk ohälsa fortfarande kan anses vara ”galenskap”.
I de flesta indiska familjer hålls psykisk ohälsa dold inom familjen av rädsla för att äventyra utsikterna för giftermål för giftasvuxna unga män och kvinnor. Väldigt lite har hänt på området mental hälsa i Indien de senaste tjugo åren och någon tydlig plan i förhållande till en ny lag från 2019 som garanterar vård för den som behöver omvårdnad för psykisk ohälsa finns inte.
Psykisk ohälsa orsak till fattigdom
Stickprov från regionen runt Bangalore och Mysore visar att 60 procent av dem som räddas från gatan är mentalt sjuka, det är individer som i princip ägnat hela sina liv åt att tigga och leva på gatan. Regeringens svar på ”behandling för dessa individer är att sätta dessa individer i så kallade tiggarhem utan behandling och rådgivning. De förblir sittandes med undermålig mat och utan kläder på kroppen.
Psykisk ohälsa är väldigt ofta både en orsak till och en följd av fattigdom, där utbildning äventyras, ojämlikhet mellan könen triggas, ohälsa, våld och andra globala utmaningar blir allvarligare. Det hindrar individens förmåga att arbeta produktivt, förverkliga sin potential och bidra till samhället. Det är framför allt civilsamhället och andra icke-statliga initiativ som kämpar för rätten till mental hälsa – en rätt som också omfattar de mest marginaliserade i det indiska samhället.
Parul Sharma
Människorättsjurist med fokus på Sydasien
