Alex Voronov är sannolikt den svenske journalist som har störst erfarenhet av att bevaka Ukraina. I slutet av 2023 kom hans bok ”Blågula kriget – om svenskarna som slåss i Ukraina” Vad har hänt sedan dess?
Här hittar du hela vår bevakning av Ukraina.
Alex Voronov var tidigare politisk redaktör på Eskilstuna-Kuriren men när kriget startade blev Ukraina hans totala fokus. I dag arbetar han som opinionsjournalist på frilansbasis med uppdrag för bland annat Liberala Nyhetsbyrån och Sydsvenskan med fokus på Ukraina och hans texter publiceras i 30-40 tidningar runt om i Sverige. Dock inte i någon Stockholmstidning, vilket gör honom mindre känd än andra som bevakar kriget.
Alex Voronov har också en för svenska journalister unik bakgrund: född i Odessa i Ukraina, med en rysk mamma och en ugandisk pappa har han en unik ingång i landet. Under 2023 tillbringade Alex Voronov totalt 120 dagar i Ukraina. I år har det varit lite mindre. Trots den intensiva tiden fick Alex Voronov ändå tid för att skriva ”Blågula kriget – om svenskarna som slåss för Ukraina” som kom ut i slutet av 2023.
– Jag förstår inte riktigt hur det gick till, men idag är jag glad över att jag trots allt fick tid för att skriva boken eftersom den nu finns kvar som ett tidsdokument som man kan gå tillbaka till.
I boken Blågula kriget” följer Alex Voronov frontsoldaten Oliver Mets, biståndsarbetaren Tilde Addenbrooke samt militärsjukvårdaren Sten, mer känd som Okänd soldat. Boken beskriver vedermödor, risker, men också den vardag som hela tiden pågår parallellt med kriget.
– Av de tre huvudpersonerna i boken är det bara Tilde som är kvar i Ukraina. Hon är ovanlig för att hon varit där så länge. I stort så gör hon det som hon gjort hela tiden, nämligen att få fram saker som behövs vid fronten, men idag så arbetar hon uteslutande med stöd till arméförband.
Boken är också en beskrivning av svenskarnas och de andra volontärernas svårigheter att passa in, inte minst när den bild de har av kriget krockar med en brutal verklighet:
– Många lämnar Ukraina ganska snabbt, och det är kanske inte så konstigt då det är mycket som ska klaffa. Det gäller att hitta något meningsfullt att göra och få alla pusselbitar på plats. Det är vanligt att de som är på plats för slut på pengar och därför tvingas avbryta sedan de egna besparingarna tagit slut och man inte får in tillräckligt med donationer.
Har Ukraina någon nytta av volontärerna?
– Det ukrainska samhället är i hög grad uppbyggt med hjälp av olika typer av frivilligarbete, som fungerar som ”klister” som fogar samman det som inte fungerar i samhället. I det sammanhanget är de utländska volontärerna förhållandevis få. Sen har begreppet ”volontär” inte alltid en positiv klang, eftersom en del ”volontärer” ägnar sig åt kommersiell verksamhet och skaffar sig fördelar.
Frivilligarbete viktigt
– Staten är trög, men tack vare frivilliginitiativ händer saker snabbt. Det finns till exempel ett nätverk frivilliga med 4-5 000 3D-skrivare runt om i landet som tillverkar saker som annars inte skulle ha funnits. Ofta är det soldater som kontaktar någon som sedan utvecklar det som behövs. Det är något som staten aldrig skulle kunna klara av så snabbt. Ett exempel är ett hjälpmedel som gjorde att soldaterna kunde ladda patroner i sina magasin, utan att behöva ta av sig handskarna på vintern.
Det har – och finns fortfarande – en kritik mot etablerade organisationer om att de samlar in stora summor i Sverige men sedan inte är på plats nära fronten, något vi skrivit om i tidigare artiklar.
Är kritiken befogad?
– Det ser i princip ut på samma sätt nu också, även om de större organisationerna numera syns lite mer på de platser där man borde förvänta sig att hitta dem. De stora organisationerna förlitar sig i hög utsträckning på lokala organisationer när det gäller att förmedla hjälpen i de mest utsatta områdena. Men det är de lokala organisationerna som får ta risken – och kostnaderna. De får i regel inget stöd för fordon eller bensin och de har inga försäkringar att falla tillbaka på om något händer. Sen finns det undantag, World Central Kitchen har jag sett väldigt frontnära. Jag har hört mycket bra om deras arbete.
En del undrar varför Ukraina inte helt ställer om sin ekonomi kommenderar folk till olika uppgifter. Men Alex Voronov menar att en sådan utveckling skulle ”russifiera” Ukraina och dessutom gå tvärt emot den kreativitet som varit en av orsakerna till att landets försvar lyckats så bra.
– Det är svårt att vara ett öppet, demokratiskt land och samtidigt befinna sig i krig. Det skapar slitningar, men samtidigt är det själva förutsättningen för att man ska överleva på sikt.
Alex Voronov vänder sig också mot den bild som etablerats de senaste månaderna om att Ukrainas armé kört fast och att ingenting förändrats:
– Man kan inte definiera ukrainsk framgång som enbart befrielse av territorier. Från Ukrainas perspektiv, är att det som händer att man förhindrar Ryssland tar kontroll över en större del av landet, och det är något man gör man varje dag. Så att om man inte tar tillbaka mer mark betyder det inte att Ukraina misslyckats. Bland det viktigaste som hänt är att man drivit bort den ryska Svarta Havs-flottan och därmed kunnat öppna hamnarna i Odessa, något som har oerhört stor betydelse för landets ekonomi – det som ytterst gör det möjligt för människor i Ukraina att leva.
”Vi kan inte fjärrstyra”
Bilden av att det är hjälpen utifrån som kommer att avgöra krigsutgången är också en förenkling, menar Alex Voronov:
– Vi kan påverka fortsättningen, men vi kan inte fjärrstyra krigsutgången. Och om Trump vinner i USA så går det inte att tvinga Ukraina till en orättvis fred. Det går inte att tvinga ukrainarna att sluta strida. Men minskar vårt stöd kommer de att behöva betala ett ännu högre pris för sin frihet.
Den afroamerikanske journalisten Terrell Jeremie Starr – som bland annat står bakom podden Black Diplomats – och som vi tidigare intervjuade, menar att Ukraina måste bli bättre på att förstå kopplingen mellan sin egen kamp mot rysk imperialism och den västliga imperialism som många i globala Syd upplever – och som gör dem mottagliga för rysk propaganda.
Terrell Jeremie Starr finns faktiskt med i Alex Voronovs bok, men om just den saken har de båda inte resonerat, konstaterar han:
– Det ligger en del i det han säger. Fast å andra sidan, kan man ställa samma krav på människor i Syd. Ukraina har aldrig varit en kolonialmakt, aldrig strävat efter att underkuva någon annan, ukrainarna har nästan alltid varit offer. Den berättelsen behöver andra få höra.
– Oavsett vad andra gjort så måste den ryska aggressionen fördömas på sina egna meriter. Sen tolkar vi ofta kolonialism utifrån hudfärg, och när andra typer av kolonialism dyker upp så känner vi inte igen den. Men en bra jämförelse är med det brittiska förtrycket av Irland.
– Samtidigt finns det en risk att stödet till Ukraina tränger undan annat och att människor i Syd känner att väst bryr sig mer om Ukraina än om dem. Det här spelar den ryska propagandan självklart på, så det undergräver också stödet för Ukraina. Ryssland försöker bygga lojalitet med hjälp av gamla allianser från Sovjettiden: det finns många kontakter på personnivå mellan personer i den ryska maktapparaten och ledare i Syd, vilket är bra att känna till.
Är det ett evighetskrig vi ser framför oss?
– Kriget pågår så länge Ryssland har resurser och entusiasm för att fortsätta. Vår uppgift är att korta tiden så att deras förmåga tar slut. Ur ett ukrainskt perspektiv är det enkelt: så länge någon angriper en fortsätter man att göra motstånd. Ett fritt och välmående Ukraina kommer också på sikt att undergräva hela det ryska systemet, och inte minst därför är det så viktigt med vårt fortsatta stöd.
Nu väntar en sommar också för Alex Voronov och längre fram väntar nya resor till Ukraina, förstås.
Hur ser dina planer ut framöver? Blir det fler böcker om Ukraina?
– Jag vet inte om det behöver skrivas fler böcker av mig just nu, men jag hoppas kunna fortsätta bevaka och opinionsbilda om Ukraina i svensk press. Så länge kriget pågår är det detta jag vill jobba med.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
