Välkommen till Nagorno-Karabach!


Efter flera decennier av lugn har konflikten om Nagorno-Karabach nu blossat upp igen. Men vad är det för plats egentligen? Och hur ser det ut där? David Isaksson minns en resa till den omstridda regionen under betydligt lugnare omständigheter.

I Armeniens huvudstad Jerevan får jag de dokument som behövs för att åka till Nagorno-Karabach på utbrytarrepubliken Artsakhs kontor. I ett mail varnar Sveriges ambassadör mig för att åka dit (vi tar inget ansvar) och utifrån azerbajdzjanska visumblanketter förstår jag att jag nu försatt min chans att komma dit. Den som åker till Nagorno-Karabach via Armenien (någon annan väg finns inte) är därefter inte välkommen till Azerbajdzjan.

Men det är klart jag vill dit! Jag har nämligen något av en förkärlek för länder som officiellt inte existerar, men som ändå i allra högsta grad finns. Jag har varit i Palestina, Kosovo, Transnistrien och när jag nu har chansen att åka till Nagorno-Karabach och den icke erkända republiken Artsakh kan jag förstås inte låta bli.

Sömning, lantligt, bergigt. Foto: David Isaksson.

Vägen mot Nagorno-Karabach går genom ett böjande landskap av berg, raviner och ännu fler berg med kloster högt uppe på bergstopparna. Antalet Mercedes på vägarna ökar i påfallande grad ju närmare vi kommer gränsen. Namnet Nagorno-Karabach är i sig en tydlig vink att vi fortfarande ser denna del av världen utifrån ett sovjetiskt perspektiv. Nagorno betyder bergigt på ryska så det korrekta namnet på svenska borde vara Bergiga Karabach. 

Det krävs att du kommit en bra bit upp i ålder för att minnas kriget i Nagorno-Karabach som bröt ut strax före Sovjetunionens sönderfall och som pågick 1988 till 1994. Regionen, som formellt fortfarande tillhör Azerbajdzjan domineras av en armenisk-talande befolkning och det var när en majoritet röstade för att lämna Azerbajdzjan som kriget formellt bröt ut. Men att regionen ens kom att tillhöra Azerbajdzjan var från början Stalins idé – ett sätt att skapa motsättningar och konflikter inom olika sovjetrepubliker som skulle hindra dem för att bråka alltför mycket med centralmakten. Och det fungerade bra, bara alltför bra.

Ändå behåller Nagorno-Karabach en sömnig landsbygdskänsla. Bergen är naturligtvis höga, med ett frodigt, grönt landskap som liknar en korsning mellan Nya Zeeland och England sydligaste delen.

Huvudstaden. Foto: David Isaksson

Så rullar bilen in i huvudstaden Stephanakert. Det är inte någon metropol direkt: sovjetbyggda bostadslängor av sedvanligt snitt. En grupp ungdomar spelar kort på en bakgård i gamla delen av Stepanakert. Det är skräpigt och rörigt, men definitivt inte utan bohemisk charm. Ett perfekt ställe att hänga på, helt enkelt.

Denna varma sommarkväll, då för flera år sedan, är Stepanakert så långt ifrån kriget man kan tänka sig. Det går knappast ens att ana att detta är ett område där det inte råder fred, utan bara vapenvila. Men att gränsen mot Azerbajdzjan går bara 40 kilometer härifrån är alla väl medvetna om.

En grupp journalister från regionen är på besök. Bland dem finns personer från både Abchazien och Sydostossetien, ytterligare två ”länder” (skapade av Ryssland) som ingen vill kännas vid. Geopolitiken var komplicerad redan då: Georgiens ”huvudfiende” Ryssland var (och är) Armeniens bästa vän och som en konsekvens har Georgien och Azerbajdzjan en rätt hygglig relation, även om konflikten kring ett kloster på sistone skapa visst smolk i bägaren. Och ovanpå det nu Turkiet, Syrien och ett EU som … Ja, vaddå? 

Land handlar om prestige, om nationell identitet, så mycket och så ofta att människorna som råkar bo där blir sekundära. Nagorno-Karabach är ytterligare ett exempel över hur godtyckliga gränser uppritade av sedan länge döda makthavare skapar konflikter för generationer framöver.  

Men även om den styrande eliten i Azerbajdzjan badar i oljepengar så är förlusten av Nagorno-Karabach ett nationellt trauma, sägs det i alla fall. Vad de nu – egentligen ska med ett litet bergsområdet där i stort sett hela befolkningen talar ett annat språk?

Ungdomarna i Stephanakert den där kvällen är benhårt nationalistiska, åtminstone så länge bandspelaren är på. Men i mer informella sammanhang kommer frustrationen fram. De bor i en huvudstad med 40 000 invånare i ett land med 140 000 invånare. 

Hur kul är det egentligen?

Alleman ombord! 

Fartyget (en skonare) dyker upp mitt i ingenting, som om det hade strandat här. Det nedre däcket är en kinesisk restaurang med riktig kinesisk personal. På huvuddäcket kan man avnjuta sin drink i en bar med tropiska fiskar som simmar bredvid dina isbitar innan du går till ditt bekväma hotellrum. Längre nere finns en amfiteater dekorerad med gamla registreringsskyltar och små vattenfall och gångvägar.

Ett hotell byggt som en skonare i ett land sjävproklamerat land som helt saknar kust? Det krävs rätt mycket humor för att hitta på detta.

Om Stephanakert är den absoluta tråkigheten så är hotell Eclectica i byn Vank dess raka – och absurda – motsats. Till en början med, vem kommer på en sån idé? Svaret på den frågan finns: han heter Levon Hayrapetyan armenisk filantrop och affärsman. Byn Vank är hans hemby och projektet ett sätt att locka människor till byn och Nagorno-Karabach. Därför byggde han skeppet, och lejongrottan och den konstgjorda stranden som skulle påminna om Miami beach.

Lejongrottan bakom skonaren. Foto: David Isaksson.

För Levon Hayrapetyan gick det sämre. 2014 fängslades han i Moskva för att tre år senare dö i ett ryskt fängelse, fängslad som som många andra på oklara grunder; kanske politik, kanske tveksamma affärer. Sannolikt en kombination av de två.

Finns hotellet fortfarande kvar? Jag försöker Googla men blir inte säker. Sitter det någon där nu med en kupa Ararat-konjak i handen, bland sjöjungfrur, flodhästar, lejon och exotiska fiskar på den här lilla platsen, så långt från de stora oceanerna som du kan vara?

Allt i ett land som egentligen inte finns.

David Isaksson

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.