Nagorno-Karabach: Cyniskt maktspel av regimen i Azerbajdzjan


Huvudstaden Stephanakert.

DEBATT. Konflikten över Nagorno-Karabach är en kvarleva från åren efter första världskriget och Stalins strategi för att splittra folkgrupper. En anledning till kriget är att regimen i Azerbajdzjan vill avleda den interna kritiken mot president Alijevs auktoritära styre. Det är dock folket som betalar priset för detta maktspel. Både Armenien och Azerbajdzjan har värnpliktsarméer, vilket innebär att majoriteten av de som dödas är unga män mellan 18 och 20, skriver Vahagn Avedian i denna debattartikel.

Tidigt på morgonen 27 september utbröt regelrätt krig i Kaukasus mellan Armenien och Azerbajdzjan över enklaven Nagorno-Karabach. Konflikten över den armenisk-befolkade regionen som är internationellt erkänt som en del av Azerbajdzjan spåras ofta tillbaka till Sovjetunionens sista år. Dock är den äldre och en kvarleva från åren efter första världskriget. 

Enklaven i dess nuvarande tappning med armenisk befolkning inne i Azerbajdzjan var resultatet för Josef Stalins politik om söndra och härska och Karabach var inte den enda. Dessa enklaver med etnisk befolkning som skiljde sig från majoritetsbefolkningen i den republiken de förlades i tjänade som en sorts ”femtekolonnare” och maktmedel för att hålla respektive republiks ledning i schack. De autonoma delrepublikerna Nagorno-Karabach samt Sydossetien och Abchazien i Georgien var därmed tickade bomber som skulle explodera när det centrala sovjetiska auktoritära styret avtog.

I mitten av 1980-talet sjösatte Sovjetunionens nyvalde generalsekreterare Mikhail Gorbatjov sina två berömda reformer: glasnost (öppenhet) och perestrojka (ombyggnad). Men den politik som var ämnad för en föryngring och reformering av Sovjetunionen öppnade dammluckor som frigjorde en flod av nära sju decenniers undertryckta känslor och sakfrågor med en sådan kraft som kom att rasera unionen inom några år. Den allra första nationalistiska dissidentrörelsen startade i Kaukasus, nämligen i enklaven Nagorno-Karabach där den armeniska befolkningen krävde en separation från Azerbajdzjan och återförening med den armeniska sovjetrepubliken. 

Den moderna konflikten startade som en folklig rörelse när Karabachs parlament röstade med siffrorna 110-17 för att kräva en överföring av regionen från Azerbajdzjanska SSR till Armeniska SSR. Det var alltså varken tal om väpnat uppror eller armenisk invasion för att annektera Azerbajdzjans territorium. Begäran avslogs dock av Moskva och snart satte regeringen i Baku militära medel för att slå ner folkrörelsen. Efter en rad pogromer mot armenier i azerbajdzjanska städerna Sumgait, Kirovabad (dagens Ganja) och Baku, där åtskilliga armenier misshandlades och dödades i sina hem, på arbetsplatser och på gatorna, urartade det hela i regelrätt krig.

30 000 döda
Kriget som raserade mellan 1990 och 1994 harkrävt över 30 000 liv och fördrivit nära en miljon till flykten. Efter eldupphöret har konflikten felaktigt kallas för ”frusen” trots att dödandet har fortsatt, dock främst i form av krypskyttar.

Organisationen för Säkert och Samarbete i Europa (OSSE) är den internationella instans som är ansvarig för att medla fram en varaktig fred mellan Armenien och Azerbajdzjan. OSSE Minsk-gruppen, där även Sverige ingår, har efter några misslyckade förslag presenterat de så-kallade Madrid-principerna (2007) som accepterades av samtliga parter. Under en kort tid verkade som att en slutgiltig fred var i sikte.

I stora drag handlar förslaget om att armeniska styrkor ska evakuera de intilliggande azeriska regionerna som tjänar som buffertzon (med undantag för en landskorridor som förbinder Nagorno-Karabach med Armenien), tillåta alla flyktingar att återvända, för att man sedan ska i en internationellt bindande folkomröstning besluta om Karabachs framtida slutgiltiga status. Det är få som tvekar på vad utgången av denna folkomröstning kommer att bli annat än en separation från Azerbajdzjan. Madrid-principerna har återupprepats av OSSE under ett möte 2009 och återigen 2010 och är fortfarande det förslag som finns på bordet från Minsk-gruppens sida.

Dock har man misslyckats att tillämpa planen främst på grund av att Azerbajdzjan vägrar att på förhand bestämma ett datum för den aviserade folkomröstningen. Istället insisterar man för ett steg-för-steg-lösning där armenierna måste först evakuera de intilliggande regionerna. Armenierna avvisar detta med hänvisning till att man inte ska ge upp den buffertzon som tjänar som Karabachs säkerhet innan frågan om statusens bestämmande har klargjorts. Förutom oron för ett framtida angrepp när buffertzonen har försvunnit är man även orolig för en ”Cypernifiering” av konflikten då frågan om folkomröstning kan skjutas in i obestämd framtid. Armenierna kräver istället en ”paket-lösning” där samtliga punkter i förslaget måste vara bestämda innan man börjar tillämpa ett tillbakadragande.

Men retoriken hos Baku har på sistone hårdnat ännu mer och man insisterar att den aviserade folkomröstningen ska handla om Nagorno-Karabachs status ”inom Azerbajdzjans gränser.” Föga överraskande, vägrar den armeniska sidan att kännas vid denna ändring då det skulle innebära en tillbakagång till ruta ett där hela konflikten startade. Denna maximalistiska inställning hos Baku har också gett vind i seglen hos mer hårdföra armeniska röster som menar att man inte ska ens återlämna den buffertzon utanför Karabach som finns under armenisk kontroll. 

Under tiden har regeringen i Baku inte gjort någon hemlighet av att man vill svälta ut Armenien och armenierna genom att ekonomiskt och politiskt isolera dem från regionala projekt och investeringar. Denna policy uppenbaras på ett tydligt sätt i flera azeriska uttalanden där man öppet poängterar att armeniska folket har två val ”välstånd utan Karabach eller fattigdom med Karabach”. Denna medvetna politik om att försöka driva Armenien till den gradens fattigdom så att ”folket kommer att till och med sluta tänka på Karabach” har bekräftats direkt av bland andra Azerbajdzjans president Ilham Alijev och andra officiella individer.

Politiken om att tvinga Karabach till underkastelse har varvats med retorik om ”fienden” armenierna. Den politiska retoriken har inte enbart försvårat ett möjligt närmande mellan de två nationerna utan även färgat av sig det egna folket, både inne och utanför Azerbajdzjan. Nyheten om Turkiska riksförbundets viceordförande Barbaros Leylani som under en Karabach-manifestation 2016 på Sergels Torg ropade ”Död åt de armeniska hundarna. Död! Död!” blev en världsnyhet. Leylani fälldes senare för hets mot folkgrupp.

Denna hatretorik har även manifesterat sig i en betydligt mörkare form, nämligen glorifieringen av en yxmördare. Under en NATO-kurs i Ungerns huvudstad Budapest 2004, mördade den azeriske löjtnanten Ramil Safarov sin armeniske kurskollega, löjtnant Gurgen Margaryan med en yxa medan Margaryan sov i sin säng. Safarov dömdes 2006 till livstids fängelse men hann avtjäna bara sex år av straffet när han 2012 i en överenskommelse mellan Ungern och Azerbajdzjan skickades till Baku för att tjäna resten av livstidsdomen där. Men vid ankomsten mottogs Safarov som en nationalhjälte, befordrades till major, fick retroaktiv lön för åren i ungerskt fängelse och en lägenhet i Baku som present.

Det krig som startades den 27 september har på ett flagrant sätt påvisat denna oförsonliga retorik hos regeringen i Baku. Situationen har förvärrats av turkisk inbladning som verkar upprepa sin nuvarande politik i Irak, Syrien och Libyen. Medan omvärlden kallar till lugn och en fredlig lösning manar Turkiet öppet Azerbajdzjan till krig för att med våld återta Karabach. Turkiet har inte enbart försett azerierna med militära rådgivare och skickat stridsflygplan men har även slussat dit legosoldater och jihadister från Syrien och Libyen. Uppgifterna har bekräftats av underrättelsetjänsterna i USA, Frankrike och Ryssland men även av bl.a. ReutersAFP och The Guardian på plats. Den 5 oktober bekräftade Amnesty att Azerbajdzjan har använt klusterbomber, förbjudna enligt internationella humanitära lagar, mot i sina attacker mot civila mål i Karabachs huvudort, Stepanakert.

”Wag the dog”-politik
Det mänskliga lidandet i vad som de flesta skulle beskriva som en klassisk ”Wag the dog”-politik hos Alijev-regimen för att avleda ökande intern kritik mot hans auktoritära styre genom att peka på en extern ”fiende” är påtagligt. Det är dock folket som betalar ett högt pris för detta maktspel. Både Armenien och Azerbajdzjan har värnpliktsarméer, vilket innebär att majoriteten av de som dödas är unga män mellan 18 och 20. Att kriget rasar mitt under en pågående pandemi som har drabbat både länderna ganska hårt bara adderar till denna vansinneshandling. I ljuset av det pågående kriget och retoriken så verkar utsikterna för en lösning ha kokat ner till en binär frågeställning: ett fritt Nagorno-Karabach med sin armeniska ursprungsbefolkning eller ett Nagorno-Karabach utan armenier under azeriskt styre. Någon ”kompromisslösning” däremellan existerar knappast.

Karta från Wikipedia

Under tiden verkar världen helt handlingsförlamat och bara ”manar” både sidor till lugn. Det trots att Armenien är redo att gå till förhandlingsbordet medan Azerbajdzjans auktoritära ledare Ilham Alijev, påhejat av Turkiets auktoritära ledare Recep Erdogan, manar till fortsatt krig. Denna passivitet hos omvärlden återupplivar bittra minnen från armeniska folkmordet 1915 för armenierna om hur man lämnades ensamt trots vetskapen om vad som hade hänt. När händelserna var fortfarande högaktuella efter första världskriget och frågan om beskyddande av det som återstod av Armenien och armenier togs upp på Nationernas förbund, föregångare till dagens FN, så lät det precis likadant då. Tidningen Social-Demokratens korrespondent i Genève skrev följande om mötet i NFs generalförsamling 24 november 1920 om stöd till Armenien: 

De civiliserade nationerna tittade på varandra en smula skamsna visserligen och viskade var och en sitt till rådet: ”Visst måste Armenien hjälpas. Det är en förpliktelse mot hela mänskligheten att hjälpa Armenien. Det får inte ske att Armenien inte blir hjälpt. Men varför skall jag göra det? Varför skall jag? Varför skall jag?” ljöd det från alla håll. ”Varför skall just jag utsätta mig för risken och obehaget att sticka min näsa i denna rövarkula?” Och så stodo de där alla de civiliserade nationerna på stranden runt det drunknande folket, var och en med sin räddningslina i handen. Men ingen ville eller vågade kasta ut av fruktan att själv bli dragen i plurret.

För armenierna håller historien bokstavligen på att upprepa sig nu. Man pratar ofta om att historia tjänar som en kollektiv läxa för att vi ska lära oss av våra begångna misstag och åtminstone inte upprepa dem. Men ibland känns det som att den enda lärdomen från historien är att vi inte lär oss någonting alls.

Vahagn Avedian

Vahagn Avedian har doktorsexamen i historia från Lunds universitet och är själv ursprungligen från Iran. Hans forskning fokuserar på studier rörande folkmord, mänskliga rättigheter, fred och konflikt samt demokrati. Hans doktorsavhandling, Knowledge and Acknowledgment in the Politics of Memory of the Armenian Genocide (Routledge, 2019) inkluderar analys av Karabach-konflikten inom ramen för det armeniska folkmordets minnespolitik och arv. Han är bland andra även redaktör för Karabach.se.

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.