Ett synnerligen oäkta pass #resedrömmar


Allt jag fick med mig från Somalia rymdes i denna väska.

Efter knappt fyra timmars flygning landade vi i Moskva. Nervositeten sköljde över mig som en våg och det kändes som om magen skulle vändas ut och in. Jag hade ingen plan. Kunde inte ett ord på ryska, hade ingen växel och visste inte ens vad valutan hette i Ryssland. Tänk om jag hade haft lite av de ryska pengarna från den plundrade ambassaden i Mogadishu. De hade kommit väl till pass nu. 

– Stopp!
Jag lyfte blicken i den stora ankomsthallen och såg en tjock major med blå, ådrig näsa och sträng uppsyn som marscherade rakt mot mig. Hjärtat slog så hårt att det nästan hoppade ur bröstkorgen på mig. Han tog mitt pass och gestikulerade att jag skulle följa efter honom. Vi gick inte särskilt långt innan han visade mig en bänk där jag skulle sätta mig. De andra somalierna från planet satt redan där. De tittade missnöjt på mig och berättade omgående att de var bröder och minsann hade äkta pass. Dessutom hade de bott tio år i Saudiarabien och skulle bara på besök i Moskva. Passet jag hade lämnat ifrån mig var synnerligen oäkta. Jag blundade och försökte acceptera tanken på att jag skulle få åka tillbaka och börja om från början igen. Kanske var det meningen att jag skulle få åka buss med Leila. 

En reseledare som hade till uppgift att få med sig alla turister från Damaskus på en buss in till Moskva fick syn på oss där på bänken.  Han ropade på arabiska att vi skulle ge majoren någonting. Jag försökte övertyga de båda bröderna att vi kunde lägga fem dollar var, men de vägrade och skrek till reseledaren att de hade äkta pass och borde släppas igenom omedelbart. Vid det här laget var jag så less på dem och deras äkta pass att jag ville spy. Klockan var tolv på natten. Reseledaren var stressad och ville komma iväg så han gick fram och pratade med majoren som svarade muttrande. Reseledaren nickade och vände sig mot oss. 
– Den vars namn majoren ropar upp får passera, de andra stannar. 
– Mahad Malingur, skrek majoren. 
Mina kunskaper i arabiska var för dåliga för att kunna förstå om den han just ropat upp skulle stanna eller passera. Jag stod blick stilla tills reseledaren otåligt vinkade åt mig. Jag höll nästan andan när jag tog emot mitt pass och lämnade bröderna bakom mig. Under de få steg jag tog fram till utcheckningen hann jag tacka Gud säkert tusen gånger. 

Passkontrollanten glodde på mig. 
– Dollar, dollar, sa han. 
– No dollar. Dollar is already on the bus. My mother has the money, ljög jag. 
– Vodka, vodka, fortsatte han och stirrade på mig. 
Jag bara skakade på huvudet. Missnöjt stämplade han mitt pass och de två smällarna lät som ljuv musik i mina öron. Jag hade tagit mig in. Nu gällde det bara att göra samma sak som i Damaskus, övertyga busschauffören om att jag skulle bli avsläppt någonstans på vägen. Jag kunde inte riskera att hamna på något dyrt hotell nu. Fyrahundrafemtio dollar var allt jag hade kvar. Busschauffören gick med på min deal och tog min returbiljett i utbyte mot att släppa av mig i Moskva. Vi rullade ut från flygplatsen och ut på en fyrfilig motorväg. Det var becksvart ute och jag försökte se ut genom bussens rutor, men jag såg inget mer än den breda vägen och en och annan bil. Plötsligt saktade chauffören in och ropade åt mig att jag skulle kliva av. Jag skyndade mig av innan reseledaren skulle få för sig att stoppa mig. Bussen försvann i fjärran och jag såg mig omkring. Åt ena hållet var det helt dött och åt andra hållet låg det ett fält med några förfallna fabriksbyggnader. På andra sidan vägen låg det en finare byggnad med en skylt hängande över dörren. Jag sprang över gatan och ryckte i dörrhandtaget, men dörren var låst och bokstäverna på skylten sa mig ingenting.

Klockan var säkert ett på natten och där stod jag i en spökstad och insåg att Ryssland var ett väldigt kallt land. Det låg snö på marken och den spred en kyla som jag inte kände igen. Mina bruna loafers som jag köpt på loppmarknaden i Nairobi hade inte en chans mot kylan. Jag kunde lika gärna ha stått barfota. Det kom rök när jag andades och jag drog ihop skinnrocken så tätt jag kunde runt kroppen. Jag gick tillbaka till andra sidan gatan och försökte stoppa någon av de bilar som med ojämna mellanrum passerade förbi. Varje gång en bil lät bli att stanna kände jag lika delar besvikelse och lika delar lättnad. Lättnaden bottnade i min rädsla för ryska maffian, det enda ryska fenomen jag hade hört talas om innan jag kom hit. Till slut stannade i alla fall en bil och när föraren vevade ner rutan försökte jag på engelska be om skjuts. Han svarade något på ryska. Jag försökte med enklare och enklare ord utan att lyckas och sa slutligen ”somali” och ”african” i hopp om att han skulle köra mig till ett ställe där det fanns somalier. Han skakade på huvudet och körde vidare. Min oro växte. Jag hade överlevt så här länge, skulle jag nu dö ensam i utkanten av Moskva? Ihjälfrusen på en öde gata. Vem skulle begrava mig och läsa några koranverser över min döda kropp? Vem skulle meddela min pappa att jag inte längre levde? Han visste ju inte ens att jag hade lämnat landet.  

Ytterligare en bil stannade och den här gången gick det likadant, trots att jag hade lagt till ordet ”refugee” i ett desperat försök att göra mig förstådd. Föraren skakade på huvudet och körde sin väg. På andra sidan vägen kom plötsligt en man med en hund gående. Jag reflekterade inte över var han kom ifrån utan vinkade över honom till min sida av gatan. På behörigt avstånd från den gråraggiga hunden försökte jag förklara för honom att jag behövde hjälp. Han svarade på ryska och formligen spottade ut orden ur sig som en kulspruta. När jag sa ”telephone” verkade han förstå för han kastade till mig några småmynt och pekade på en telefonkiosk ett femtiotal meter längre ner på gatan. Jag tackade med hela mitt kroppsspråk och sprang dit. 

Med darrande fingrar letade jag fram lappen med ambassadörens telefonnummer. Efter säkert tio signaler hördes en sömnig röst i andra änden av luren. Jag pratade på så snabbt jag kunde eftersom jag inte visste hur länge mynten skulle räcka. 
– Stopp, stopp, lugna dig! Jag låg och sov och kan inte hjälpa dig. Ta det här numret, det går till några somaliska pojkar som är på flykt här, sa rösten på skönt klingande somaliska. 
I brist på papper och penna memorerade jag siffrorna i telefonnumret i par. Nu hade jag i alla fall ett telefonnummer, men inga mynt. Jag gick ut till vägkanten igen, nu med en femdollarssedel som jag passat på att plocka fram ur kalsongerna när jag stod i telefonkiosken. När nästa bil stannade höll jag fram sedeln och fick genast kliva in. Det var nästan lika kallt i bilen som utanför, men oerhört skönt att få sätta sig ner. Jag upprepade min ramsa om somali, african och refugee och när jag sagt det ett par gånger lyste mannen upp. 
– Ah, Somalinski, da. Somalinski, sa han och ökade farten. 
Han körde i över hundra på motorvägen och jag var både rädd och fascinerad på samma gång. Framför allt var jag säker på att jag skulle få skjuts till den somaliska kolonin. När bilen stannade pekade föraren på en stor port med vackra träbeslag. 
– Somalinski, sa han igen. 
Jag klev ur bilen och bugade mig som tack. 

Jag fick använda hela min kropp för att få upp porten. Det blåste kallt där inne och jag började sakta gå framåt i en gång. Där gången slutade tog en rulltrappa vid och åter igen började jag tänka på ryska maffian. Men jag var ändå tvungen att se var jag hade hamnat och började åka neråt. Där kunde jag se en perrong och en tågräls och jag förstod att jag inte var i något somaliskt bostadsområde, utan på en mystisk underjordisk järnvägsstation. Långt senare skulle jag få veta att det var en tunnelbanestation som helt enkelt hette Somalinski, så mannen som skjutsat mig hade gjort sitt bästa. 

Jag lyckades få tag på några mynt som en ensam vandrare skänkte till mig och nu ringde jag numret som jag krampaktigt hållit fast i minnet under bilfärden. Det var gryning nu och jag ringde och ringde men utan något svar. När jag för tionde gången stoppat i mynten och slagit numret svarade en man på somaliska. Jag bad om hjälp och han frågade var jag var någonstans. Jag öppnade dörren till telefonkiosken och kikade ut. 
– Det finns konstiga bussar med en elledning på taket, sa jag. 
– Då kan du vara var som helst i Moskva, svarade mannen och skrattade. Det är spårvagnar du ser. Men det spelar ingen roll. Ta en taxi till Folgini, det är ett café som öppnar snart och där kommer du träffa somalier. 

Mahad Malingur

Texten är ett utdrag ur den aktuella boken ”Att färdas utan skyddsnät” 

Previous En resenärs anteckningar: ”Jag är hellre den som drar!”
Next Slaget om Hongkong – slaget om Sarajevo