”Inga hörlurar”, mister. ”Very sorry.”


Här är de - hörlurarna!

Min son glömde sina hörlurar på planet till Doha. Jag gick till informationsdisken och frågade om någon hittat dem. En vänlig kvinna började ringa runt och redan då förstod jag att hon skulle ta sitt uppdrag på största allvar: hörlurarna skulle hittas. 

Min fru och våra barn väntade vid gaten till anslutningsflyget, medan jag och den entusiastiska kvinnan begav oss mot flyget vi kommit med. Vi åkte hiss, både upp och ner, kröp under avspärrningar, trängde oss baklänges genom kön till säkerhetskontrollen. Kvinnan ringde någon och förklarade att det var MYCKET VIKTIGT att hon fick komma ombord på planet GENAST. Hörlurarna skulle hittas. 

”Det är inte jätteviktigt, det är bara ett par hörlurar”, sa jag. Kvinnan lyssnade inte. Hon lämnade mig vid gaten och försvann in i en korridor i riktning mot planet vi nyss kommit med. 

Jag kollade på klockan. Det var 45 minuter till anslutningsflyget skulle avgå. Min fru messade och frågade var jag var. Min dotter gjorde samma sak. Folk hade börjat gå ombord.  

Kvinnan kom tillbaka. ”Inga hörlurar. Vi måste prata med min chef, han kan veta om de har hittats”, sa hon. Jag förklarade att min familj väntade och att vårt plan snart skulle avgå. Jag behövde vara vid gaten inom en kvart. Kvinnan tittade på klockan. ”Vi hinner, vi tar tåget.”

Meddelandena från min fru, min dotter, och nu även min son, ljöd i telefonen medan jag och kvinnan stegade allt fortare genom Dohas transferhall. Det var tio minuter innan gaten till mitt anslutningsflyg skulle stänga. 

Vi missade tåget som skulle ta oss till hennes chef som eventuellt kunde veta om min sons hörlurar eventuellt blivit upphittade. Hon föreslog att vi skulle gå dit. ”Vi hinner”, sa hon. 

Jag vet inte varför jag inte sa nej. Kanske inbillade jag mig att hon måste ha koll. Hon om någon visste väl hur lång tid det skulle ta att ta sig tillbaka till gaten. Men förmodligen gjorde hon en misskalkylering, eller så var hon bara lite för optimistiskt lagd, för snart började hon springa. Inte lunka, eller jogga. Utan springa. Rusa. Och jag – jag sprang efter. 

Vi hittade hennes chef och kvinnan pekade på mig och förklarade med andan i halsen hela situationen. Chefen tittade på mig, sedan på klockan och började knappa väldigt hårt på interntelefonen. Under tiden intalade jag mig: de vet vad de gör, de har koll på marginalerna, jag kommer inte missa flyget, de skulle aldrig låta det hända.

Till slut vände chefen sig mot mig och skakade på huvudet. ”Inga hörlurar”, mister. ”Very sorry.”

Jag är också very sorry, och min familj kommer bli ännu mer sorry om jag missar planet hem till Sverige, tänkte jag och sprang sedan hela vägen till gaten, ropade sorry, sorryvarje gång jag misslyckades med att inte knuffa till någon på rullbandet, svettades och flåsade på ett sätt som man helst inte vill göra utanför ett löpspår. 

Jag avskyr flygplatser, och jag älskar dem. 

När jag tänker på flygplatser så tänker jag på tidsmarginalerna, att vara rädd att komma för sent. Ändå älskar jag att vara på flygplatser. Att vara omgiven av människor som är på väg någonstans. Att själv vara på väg någonstans. Att vara fånge under alla regler och rutiner som råder på en flygplats. Att vänta. Att se på folk, att gissa vilka de är och vart de ska, att fantisera ihop berättelser om deras liv. Att planera vad man ska göra när man kommer fram. Att vara i rörelse. I dessa dagar mer än någonsin. Jag saknar till och med att få springa med andan i halsen mot en gate för att inte missa avgången och att vara den där sista, hopplösa eftersläntraren som personalen tålmodigt men med sammanbitet och lite uppfordrande leende inväntar och hälsar välkommen. 

”Welcome onboard, sir.”   

David Hulth Wallgren

Kommunikationskonsult och författare till romanen ”Grattis älskling”

Previous Resor utan tidtabell
Next Global Podd 8/20. Skogskonst, kåkstäder och osäkra stålar