ANALYS. Under de senaste veckorna har situationen i Serbien förvärrats till den grad att begreppet inbördeskrig börjat användas av medborgare, medier och politiker. Det är en utveckling som i hög grad påminner om konflikterna i Serbiens historia, skriver Vladan Lausevic.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
Flera analytiker och många av demonstranterna själva, varnar för att landets politiska kris börjar likna ett stort slagsmål som delar samhället i två läger när regimens anhängare och oppositionella drabbar samman på gatorna. Studentaktivister menar att myndigheterna medvetet försöker provocera fram en våldsam utveckling för att kunna rättfärdiga ännu fler auktoritära åtgärder. Samtidigt hävdar regeringssidan att staten endast upprätthåller lag och ordning, samtidigt som metoderna blir alltmer brutala.
I Serbien pågår en av de mest våldsamma händelserna sedan protesterna startade för snart ett år sedan. Hundratusentals regeringskritiska demonstranter har demonstrerat i Belgrad och andra städer, efter att de stora fredliga protesterna resulterat i mer kaotiska och våldsamma situationer. Det styrande SNS partiets “lojalister” har bland annat kastat sten och flaskor, samt skjutit fyrverkerier mot oppositionella demonstranter. Samtidigt har kravallpolis skjutit tårgas och använt sig av metoder som många i Serbien upplever som brutalitet och övervåld.
Våld, oroligheter och gripanden
Över hela landet rapporteras hundratals skadade och gripna i samband med de senaste oroligheterna. I den regionala huvudstaden Novi Sad i Vojvodina, där studentrevolten började i november 2024, skanderade unga demonstranter “Han är slut!” (Gotov je) vilket gjordes i samband med 1990-talets och 2000-talets protester emot auktoritäre ledaren Slobodan Milošević. Samtidigt var demonstrationerna i Novi Sad inte helt fredliga, eftersom demonstranter också stormade och demolerade det styrande SNS-partiets lokaler.
Scenerna från Novi Sad och Belgrad visar hur polisens elitstyrkor och gendarmeri kallats in som privat skydd för regeringspartiets högkvarter. Med krypskyttar på tak och beväpnade officerare utanför partihögkvarteren, något som normalt bara sker vid hot mot statens institutioner. I städer som Vrbas och Bačka Palanka har det gått så långt att över 60 personer skadades på en enda natt när SNS-anknutna demonstranter gick till attack mot studenter med järnspett, stenar och flaskor. Flera journalister och observatörer menar att polisen över hela Serbien nu använder specialenheter som en privat säkerhetsstyrka åt SNS, i stället för att skydda medborgarna.
Utvecklingen har lett till skarp kritik mot regimen rörande maktmissbruk och “militarisering” av den politiska konflikten och den våldsamma utvecklingen har chockat många. Hittills har de landsomfattande protesterna huvudsakligen varit fredliga och fokuserat på korruption, orättvisa och vanstyre. Men de senaste händelserna präglas av bland annat fall där maskerade våldsverkare – lojala mot regeringen – gång på gång attackerat demonstrationerna, medan polisen i flera fall passivt sett på, eller rentav skyddat angriparna.
Hård retorik och repression
President Vučić och hans allierade framställer protesterna som ett existentiellt hot mot nationen. I statliga och SNS-trogna medier har regimen tonat ned sitt eget ansvar och i stället svartmålat demonstranterna som våldsverkare, till och med som “terrorister”. Vučić har bland annat gjort gällande att demonstranterna kan likställas som terrorister och lovade att göra “allt i vår makt för att återställa lag, fred och ordning”.
Myndigheterna anklagar även “utländska agenter” för att ligga bakom oron, vilket är en retorik hämtad från Ryssland i syfte att underminera medborgerliga protester. Inrikesminister Ivica Dačić – som under 1990-talet var en av närmaste personer hos Slobodan Milošević – hävdade att det var demonstranterna som attackerade regeringspartiets anhängare och lovade att alla som brutit mot lagen skulle straffas. Samtidigt menar nätverk som Studenter i blockaden att det är just regimens sida som startade våldet, medan polisen därefter använde våldet som en förevändning för att slå ned protesterna.
Situationen präglas också av desinformation och propaganda, där statskontrollerade medier ignorerar polisvåldet och i stället målar upp demonstranterna som samhällsfiender och våldsmakare. Att delta i protesterna har också blivit farligare. Många vittnar om godtyckliga gripanden, samtidigt som oppositionella studenter filmas och hängs ut offentligt för att avskräcka andra från att delta i protesterna. En mer symboliskt laddad händelse uppstod när Andrej Tanko, samma student sommodigt stod öga mot öga med en av regimens huliganer under en demonstration i Belgrad i december 2024 – personifierad av fotot som fick namnet “Serbiens två ansikten” – greps av polisen och nu sitter häktad, anklagad för brott.
Återkommande maktkamper
Att begreppet “inbördeskrig” används för att beskriva dagens Serbien är dramatiskt och närmast overkligt med tanke på att något krigstillstånd varken råder formellt eller informellt. Serbien präglas dock sedan lång tid av interna konflikter och våld mellan rivaliserande grupper. Faktum är att Serbiens moderna historia sedan mitten av 1800-talet kännetecknas av återkommande maktkamper mellan auktoritära och reformvänliga krafter.
Redan under det sena 1800-talet stred två kungadynastier, Obrenović och Karađorđević, om makten och landets inriktning. En av de första uppmärksammade och blodiga händelserna blev Timokupproret år 1883 som var ett bondeuppror i östra Serbien, utlöst när kungen och regeringen beordrade att befolkningen skulle avväpnas. Runt 30 000 bönder vägrade lämna ifrån sig sina gevär och gjorde motstånd mot statens trupper. Upproret slogs brutalt ned, men blev som ett öppet sår framöver och ett talande exempel för klyftan mellan staten och delar av befolkningen.
Ett annat exempel på interna strider ägde rum 1903 i det blodiga, kuppartade kungamordet då nationalistsinnade officerare mördade den sittande kungen Aleksandar Obrenović och drottning Draga. Den händelsen var inte bara ett dynastiskt skifte, eftersom den symboliserade en klyfta mellan en mer västvänlig elit och nationalistiska krafter som hellre såg till Ryssland. Efter kuppen 1903 följde årtionden av nya konflikter med mer våldsamma metoder och resultat.
Under mellankrigstiden när Serbien ingick i Kungariket Jugoslavien fortsatte interna slitningar med bland andra serbiska centralister som stod mot kroatiska federalister och andra grupper med olika visioner. Politiska kriser avlöste varandra och under andra världskriget utkämpades ett grymt inbördeskrig på Balkan. I det ockuperade Jugoslavien bekämpade serbiska ultranationalistiska tjetniker och kommunistiska partisaner varandra. Hundratusentals människor mördades av personer tillhörande de jugoslaviska folkgrupperna och historiker konstaterar att fler jugoslaver dödades av varandra än av de nazityska trupperna.
Under 1990-talet ledde Miloševićs politik Serbien in i fyra krig, etnopolitiska konflikter och som konsekvens eninternationell isolering. Regimen krossade flera oberoende medier och förföljde oppositionella, samtidigt som unga generationer växte upp med chauvinistisk och ultranationalistisk retorik. Upplösningen av Jugoslavien gav upphov till en serie blodiga krig 1991–2001 där runt 150 000 människor dödades och flera miljoner drevs på flykt. Konflikterna avslutades med Kosovokriget, vilket i praktiken var ett inbördeskrig tills NATO gjorde sin intervention 1998-1999.
Vad vill EU?
Den pågående krisen i Serbien fortsätter att påverka EU:s agerande och hittills har EU “balanserat” mellan att å ena sidan att kritisera Vučićs auktoritära tendenser och å andra sidan att värna om stabilitet på Balkan. Men efter de senaste veckornas våld mot fredliga demonstranter höjs fler allt röster i Europaparlamentet för att Bryssel måste ta ställning och lämnna sin “stabilokratiska” agenda.
EU:s utvidgningskommissionär Márta Kos uttryckte på nytt “djup oro” över våldet och underströk att Serbien, som kandidatland, måste garantera att medborgare kan demonstrera fritt och att journalister kan verka utan hot. Samtidigt börjar även fler EU-parlamentariker och medlemsstater ifrågasätta om Vučić alls är en partner man kan lita på, bland annat med tanke på den serbiska regeringens “flörtande” med regeringarna i Moskva och Peking. För EU blir det därför en fråga om unionen kommer att stå upp för demokratin i Serbien, eller om den blunda för övergreppen av geopolitiska skäl.
Samtidigt finns det fler tecken på att Vučićs grepp om makten och kontrollen över Serbien är på väg att spricka. Protesterna har sedan tidigare spridit sig från universitetscampus till småstäder och landsbygd, vilket tyder på ett brett missnöje, även bland invånare som traditionellt stött regeringspartiet. Människor som tidigare lät sig mutas med “en gratis smörgås” för att delta i regimens event har i många fall också fått nog av korruption och maktmissbruk.
Slutet för Vučićserbien?
Flera analytiker menar att SNS-regimens era går mot sitt slut och att SNS liksom Vučićs inte längre har samma stöd som tidigare. Även om ingen kan säga med säkerhet hur detta slutar, står det klart att demokratins framtid i Serbien står på spel. Situationen är orolig och farlig, men också full av möjligheter till förändring, eftersom förhoppningen bland många serber är att landet äntligen ska kunna lämna 1990-talets problem och fasor genom att bli demokrati och ”ett europeiskt land” på riktigt.
Vladan Lausevic
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
