KRÖNIKA. Bortom rubrikerna pågår den smygande hungerkatastrofen i Afghanistan. Nu måste givarna se bortom politiken och stödja de allra mest utsatta, skriver Johan Eldebo som nyligen besökt Afghanistan.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Det tog nästan fyra timmars naturskön bilresa för att komma fram till World Vision-kliniken i Farah Road distriktet från Firuzkoh, den närmaste stad. Denna biltur tog mig uppför ett berg och förbi en gammal sovjetisk befästning, vilket påminde mig om de många konflikter som landet har sett under många år.
Idag fungerade befästningen som ett vindskydd för oss under en kort paus, då temperaturen sjönk till nära nollpunkten på en höjd av närmare 3 000 meter. Under vintern kan temperaturen här sjunka under – 40 grader. Idag var jag tacksam för en bra bil, något som de flesta som korsar detta berg inte har, utan tvingas förlita sig på små motorcycklar eller åsnor.
Det påpekas upprepade gånger för mig att bergen och fälten är bruna när de borde vara gröna.
Det har knappt regnat i år, och det har varit lite regn de senaste åren också. Detta innebär få grödor och små skördar. Därmed får barnen inte får tillräckligt med näring, vilket leder till att mer än hälften av barnen i vissa områden är undernärda. Uppskattningsvis 22 miljoner människor i Afghanistan behöver hjälp i år, ungefär hälften av befolkningen. Den pågående torkan kommer sannolikt att förvärra detta än mer.
Torkan innebär också att familjer får det svårare att hålla boskap, vilket leder till försämrade försörjningsmöjligheter. 15 miljoner människor behöver livsmedelssäkerhet och jordbruksstöd redan nu. En konsekvens av detta är att barnarbete har ökat kraftig, vilket ofta är skadligt i sig självt men också förhindrar utbildning för pojkar och flickor.
Fyra timmar senare anländer vi till Farah Road. Kliniken här betjänar de 10 000 människor som bor i byar inom cirka 15 km. Den manliga och kvinnliga medicinska personalen tillhandahåller vaccinationer och hälsovård för barn, män och kvinnor i det som tidigare var en gammal basar, som nu donerats av samhället till hälsokliniken.
Barn lider ofta av vattenburna sjukdomar under sommaren och luftvägssjukdomar på vintern, allt behandlingsbart med hjälp av grundläggande medicin som finns tillgänglig här. Barnvaccinationer förebygger också många vanliga sjukdomar. Unga kvinnor får psykosocialt stöd, vägledning och behandling under graviditeter. Personer med funktionsnedsättningar, såsom barn som saknar armar och ben på grund av explosioner från gammal ammunition söker också behandling här.
World Vision har drivit denna klinik med lokal personal och stark stöd från det lokala samhället under många år. Klinikens fokus har genom åren anpassats till samhällets behov genom vägledning från den lokala hälsokommittén. Under mitt besök uttryckte ledarna i samhället hur viktigt det var för dem att inte behöva korsa ett berg för att få tillgång till grundläggande hälsovård, särskilt på vintern.
Problemet är att denna klinik riskerar att stängas på grund av nedskärningar i finansieringen. 400 andra kliniker har redan stängt i år, eftersom humanitär finansiering försvinner från de barn som behöver den mest. Under de kommande åren finns det risk för ännu fler nedskärningar i finansieringen.
Detta beror också på att givarsamfundet kämpar med att formulera en tydlig strategi och förhållningssätt för hur, och även om, man ska engagera sig i Afghanistan.
Som tur är finns det underlag som kan ge vägledning om nästa steg för det internationella samfundet och de som ser vikten av ett långsiktigt engagemeng i Afghanistan.
En viktig del i detta underlag är en rapport från 2023 av New York University’s Center on International Cooperation och Chatham House, med titeln ”aid strategies in politically estranged contexts”. Denna rapport stöddes och finansierades av Svenska Utrikesdepartementet.
Rapporten belyser vikten av fortsatt engagemang under tider av “estrangment” och att nyanserat bedöma vad som är genomförbart och hur man kan ge bistånd till de mest utsatta, trots politiska utmaningar.
Rapporten belyser inte minst vikten av samarbete mellan biståndsorganisationer, givarländer och multilaterala institutioner. Den noterar också vikten av att stödja initiativ som redan finns på plats och som bevisligen fungerar. Hälsokliniker, som den jag besökte, med sin integration av hälsa, nutrition, rent vatten och hygien, är en livlina för samhällen. De möjliggör också mycket annat som är positivt, till exempel utbildning, inte minst fär unga flickor.
Sådana insatser bör inte blandas samman med komplexa debatter kring politik och legitimering, men de är, som i andra kontexter, beroende av viss samordning med relevanta myndigheter och acceptans från samhället i fråga.
När Sverige ser på sin egen strategi för Afghanistan och arbetar genom EU hoppas jag att fördelarna med långsiktigt engagemang och den moraliska skyldigheten på att stödja de mest utsatta barnen på de svåraste platserna kommer att bli ihågkomna.
Johan Eldebo
Senior rådgivare, World Vision
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
