”När vi är döda kommer ingen längre veta vad som hänt Gaza”

Globala medier, internationella samfund, människorättsorganisationer – ni påstår alla att ni bryr er om pressfriheten – ni publicerar hashtags, ni håller konferenser – men sanningen är den att ni har lämnat oss att dö! Det skriver Nour ElAssy, poet journalist och författare i Gaza.

Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.

Sedan Israels krig mot Gaza inleddes i oktober 2023 har minst 178 journalister och mediearbetare dödats – en aldrig tidigare skådad massaker. Jag har sett kollegor bli halshuggna av missiler, andra slitas i stycken i sina bilar som tydligt var märkta med ”PRESS”. Jag har sett en av oss förlora sin son, en annan sin bror. Jag har sett en brännas levande, instängd under de brinnande ruinerna av en nyhetsredaktion som blev hans grav. Deras skrik ekar fortfarande i mina öron.

Och ändå står jag upp varje morgon. Jag tar på mig min väst, tung av mina fallna kollegers vikt. Jag går ut i kaoset, medveten om att det kan vara sista gången. Västen som ska skydda mig? Det gör den inte. Nu är den bara tyg – en varning till världen om att jag kanske inte kommer tillbaka. Ändå bär jag den. För sanningen måste fram. För vi är de sista som kan se det som händer i Gaza.

Jag började arbeta som frilansjournalist för internationella nyhetsbyråer i slutet av september 2024. Jag har alltid velat bli författare, men hade aldrig tänkt på att arbeta inom journalistik tidigare. Jag älskar att studera språk och ville arbeta vid FN som ambassadör eller som talare så att jag kunde försvara mitt land och vår sak.

Förra året såg en nära vän till mig, som är fotojournalist, att jag talade engelska på Instagram och frågade om jag ville börja arbeta som reporter. I början var jag rädd och nervös framför kamerorna. Med tiden försvann den rädslan och ersattes av rädslan för att bli mördad på grund av mitt arbete. Men vad som än hände lovade jag mig själv att göra det till mitt livs syfte att rapportera så mycket jag kunde om det vi tvingas utstå.

Sedan jag blev journalist har mitt liv utspelat sig i realtid. Varje gång jag har hittat en ny plats att bo på har bomberna hittat mig igen. Signalstrecken på min telefon blinkar som ett döende hjärta, och när batteriet tar slut, vilket ofta händer, får jag desperat leta efter minsta lilla strömkälla för att kunna skicka en bild, en mening, en enda uppdatering. Ibland måste jag gå flera kilometer genom förstörda stadsdelar för att hitta en generator eller en hotspot. Allt medan luftangreppen dånar över mig.

Vi är inbäddade i vårt folks sorg. Vi bor här. Vi dör här. Vi rapporterar på morgonen och begraver våra rädslor på eftermiddagen.

Men jag fortsätter. Jag samlar vittnesmål från mödrar som står bredvid sina barns lik. Från fäder som inte har ätit på tre dagar och inte har något att ge sina svältande barn. Från barn som ritar stridsvagnar i stället för blommor. Och jag skickar ut dem till världen och ber att någon, någonstans, ska läsa dem och känna vad jag känner.

Vi är inte bara journalister. Vi är historien.

Journalister är civila. Det borde räcka för att vi ska få skydd. Men det gör det inte.

Vi är inte inbäddade i armén – vi är inbäddade i vårt folks sorg. Vi hoppar inte fallskärm i Gaza i en vecka med skottsäkra västar och satellitbilar. Vi bor här. Vi dör här. Vi rapporterar på morgonen och begraver våra rädslor på eftermiddagen.

Och ändå betalar de internationella medierna, som är beroende av våra bilder, våra ord, vårt mod, oss knappt något. De kallar oss ”frilansare”, för det är enklare så. Ingen försäkring. Inga kontrakt. Inga rättigheter. Jag har inte träffat en enda reporter i Gaza som är officiellt anställd av den nyhetsbyrå eller kanal de arbetar för.

Medierna vill ha rapportering om kriget, men inte ta ansvar för dem som rapporterar. De använder våra reportage för att fylla sina sändningar, men de kommer inte ens ihåg våra namn. De ber om högupplösta bilder men erbjuder inte ens tillräckligt för att täcka en måltid. Vi utnyttjas – utnyttjas till sista droppen och kastas sedan bort.

Vad händer om jag skadas eller blir sjuk? Jag har redan hälsoproblem – som så många andra här – på grund av Israels blockad av mat och allt annat vi behöver för att överleva. Jag har fått matsmältningsproblem efter att ha diagnostiserats med en maskinfektion i magen, eftersom det enda vi har att äta är konserver, som ofta är utgångna, och det enda vi har att dricka är förorenat vatten – och även det är en bristvara.

Jag har svåra smärtor i benen och händerna på grund av en blodsjukdom som gör att det känns som om de brinner. Jag har varit hos läkare som sagt att det har förvärrats av undernäring och av att jag står upp i timmar för att rapportera om förödelsen. Men det finns ingen behandling. Det finns inga mediciner, inga vitaminer, ingen vård här längre. 

Däremot så finns det ständiga hotet om våld. Jag har inget skydd. Om något händer kommer de organisationer jag arbetar för definitivt inte att ta på sig ansvaret. Och jag är en av de mer lyckligt lottade. De medier jag frilansar för förser oss med bättre utrustning och resurser och mer stöd än de flesta. 

Och ändå, eftersom utländska journalister är förbjudna att resa in i Gaza, är palestinska journalister de enda som fortfarande rapporterar. Det betyder att varje foto, varje citat, varje dödstal som ni ser i världens rubriker – det är vi.

Varje gång jag drar upp dragkedjan på min väst minns jag ansiktet på fotografen som brändes levande. Videofotografen som förlorade sin familj medan han filmade ruinerna av en annan. Den här västen är ingen rustning. Den är en liksvepning. Men jag bär den ändå. För att mitt folk behöver någon som berättar för världen vad som händer. För att tystnad är medbrottslighet. För att om vi slutar tala, kommer ingen annan att göra det.

Det här är inte bara journalistik. Det här är överlevnad.

Globala medier, det internationella samfundet, människorättsorganisationer: Ni påstår alla att ni bryr er om pressfriheten. Ni publicerar hashtags. Ni håller konferenser. Men sanningen är den att ni har lämnat oss att dö.

Den 13 maj dödade Israel journalisten Hassan Eslaih i en riktad attack mot Nasser-sjukhuset. Jag minns att jag hörde Hassans namn redan när jag var barn. Han hade redan skadats i en tidigare attack mot ett tält där journalister bodde utanför sjukhuset och var under behandling när han dödades.

Det finns inget skydd. Ingen rättvis lön. Ingen pressfrihet här. Det finns bara stanken av blod, tyngden av förlusten.

Nu avtar uppmärksamheten. Internationella medier visar mindre intresse för nyheter från Gaza. Det är som om det var en trend på sociala medier som alla var intresserade av. Men nu har folk tröttnat på samma historier om död och fördrivning. De är trötta på att se vårt lidande. Så det finns mindre efterfrågan på artiklar och direktrapportering, trots att våldet och lidandet aldrig har varit värre och att världens uppmärksamhet behövs nu mer än någonsin.

Det finns ingen pressfrihet i Gaza. Bara fler begravningar. Fler bombade hem. Fler pressvästar indränkta i blod.

Den 4 maj, morgonen efter Världspressfrihetsdagen, samlades jag och över 40 andra journalister – de av oss som fortfarande lever – till en presskonferens organiserad av Syndicate of Palestinian Journalists. Stämningen var mycket sorgsen. Vi visste alla att våra vädjanden var hopplösa, men vi stod där och talade om vår brist på rättigheter och hur mycket vi har förlorat för att kunna rapportera.

Det finns ingen pressfrihet i Gaza. Bara fler begravningar. Fler bombade hem. Fler pressvästar indränkta i blod. Men vi stod där med våra västar på. Vi talade på arabiska och engelska, i sorg och ilska. Vi talade för dem som inte kan. Vi bad världen att skydda oss. Vi bad, återigen, om värdighet, om rättvisa, om erkännande. Ingen svarade.

Inte en enda regering erbjöd sig att ingripa. Inte en enda internationell nyhetsbyrå ringde för att höra hur det var med sina frilansare. Ingen skyddsstyrka kom. Ingenting. Och så fortsätter vi – ensamma.

Till mina kollegor i internationella medier, särskilt de i maktpositioner: om ni verkligen tror på pressfrihet, kräv skydd för journalister i Gaza. Tvinga medieinstitutioner att respektera avtal, erbjuda skydd i den mån ni kan och erkänna mänskligheten hos dem vars berättelser ni publicerar. Sluta utnyttja oss. Stå på vår sida. För om vi alla faller kommer det inte att finnas någon kvar som kan berätta historien.

Nour ElAssy

Redigering: Erik Reidy
Översättning och bearbetning: David Isaksson.

The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen. 

The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.

Läs också