Hur oberoende är egentligen de humanitära organisationerna?

ANALYS. De humanitära organisationerna säger alltid att oberoendet är en grundprincip. Men ställda inför Trumps-regeringens hot om indragen finansiering anpassar de sig snabbt till USA:s nya utrikespolitiska mål, konstaterar Rose Worden.

Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.

Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.

Humanitära organisationer brukar hävda att deras oberoende är en fundamental princip. Men ställda inför en existentiell finansieringskris har de inga större problem med att anpassa sitt narrativ till finansiärens utrikespolitiska mål.

Detta skedde reflexmässigt i samband med Trump-administrationens alltmer frekventa attacker på de organisationer som fick sin finansiering genom USAID. Och det sprider sig i takt med att andra regeringar skär i budgetarna och förändrar sin utrikespolitik – från Storbritanniens budgetavvägning mellan militären och biståndet – till Nederländernas mantra ”Nederländernas intressen först”.

Vissa humanitära organisationer anslöt sig snabbt till tanken att Kina var ”våra” motståndare, de kopplade bistånd till att stoppa migrationen eller valde att anpassa sitt arbete så att det skulle passa USA:s nya utrikespolitiska mål.

Mycket står på spel i och med nedskärningarna, särskilt för de människor som är beroende av hjälpen i länder som befinner sig i konflikter och kriser. Det kan vara frestande för många organisationer att anpassa sig till denna nya politik för att kunna räkna med fortsatt stöd (själv blev jag av med mina uppdrag i samband med USA:s nedskärningar.)

Men – det är ett misstag att anpassa sig.

Dels därför att det ändå inte hjälper. Biståndsorganisationer är inte längre relevanta för regeringarnas utrikespolitiska mål där säkerhet och kampen om naturresurser står i fokus – det är just därför som det humanitära arbetet nu är i skottgluggen. Det behövs inte, eftersom de nuvarande utrikespolitiska målen går stick i stäv med de humanitära principerna.

Istället måste de hjälporganisationerna hitta ett sätt att beskriva sin uppgift som gör att människor förstår varför de behövs, samtidigt som de bevarar sin integritet. Och de måste tänka bortom ramarna för dagens internationella biståndssystem: Humanitära principer är inte i linje med USA:s utrikespolitik, men de har mycket gemensamt med solidaritet på gräsrotsnivå.

Bli inte en del i kriget mot Kina

De humanitära organisationerna undergräver sin egen trovärdighet när de hävdar att de anpassar sig till USA:s prioriteringar då det finns lite bevis för att detta tillvägagångssätt ens garanterar att de kan leverera bistånd i någon större omfattning.

Ett vanligt försvar för USA:s bistånd är att det utgör en motvikt till Kinas växande ekonomiska räckvidd. Trumpadministrationen har redan gjort konkurrensen med Kina till en hörnsten i sin utrikespolitik. Det humanitära argumentet för att rädda USAID som ett skydd mot Kina håller inte, inte minst för att det då blir tydligt på vems uppdrag man agerar: humanitära organisationer bör inte välja sida in konkurrens mellan störmakter.

Ett av de mer problematiska argument som en del biståndsorganisationer för fram är att migration är ett hot mot den nationella säkerheten och att bistånd därför bör ges för att förhindra ökad migration. Men migration är inte i sig ett säkerhetshot, och forskningen är inte entydig när det gäller förhållandet mellan utveckling och migration. Ny forskning och nya analyser tyder tvärtom på att utveckling leder till ökad migration på medellång sikt, men att den kan sjunka i ett längre perspektiv.

Genom att framställa migration som ett hot svartmålas migranter i debatten, oavsett vem som framför budskapet. Det ignorerar migranternas verkliga skyddsbehov och ger underlag för att motivera restriktioner och ökade kontroller.

Att ge sig in i detta tar också utrymme och kraft – inte minst inom biståndet – från en diskussion som skulle kunna främja förståelsen och erbjuda allmänheten en alternativ berättelse om fördelarna med migration – för migranter, värdsamhällen och sändarländer.

Från ”mjuk makt” till solidaritet

USA har – åtminstone i viss utsträckning – länge försökt använda biståndsfinansiering för att tjäna sina bredare strategiska intressen, sin mjuka makt. Vissa internationella humanitära organisationer uppstod och blomstrade under det kalla kriget, då västvärldens bistånd låg i linje med USA:s uttalade utrikespolitiska mål att främja demokratisering och utveckling i områden under sovjetiskt inflytande.

Den eventuella överlappningen mellan humanitära mål och USA:s utrikespolitik har med tiden blivit allt svagare. Under de senaste åren har den amerikanska regeringen intagit en alltmer högerorienterad hållning i migrationsfrågan, inte uppfyllt sitt åtagande om att evakuera och vidarebosätta afghanska allierade och vägrat att sätta press på den israeliska regeringen att upphöra med folkmordet i Gaza, samtidigt som vapenförsäljningen har fortsatt. Trumpadministrationen har nu hotat att gå långt utöver att bara stödja den israeliska kampanjen i Gaza.

Humanitära organisationer är medvetna om den potentiella intressekonflikten mellan deras huvudfinansiärer och deras eget arbete: Den grundläggande principen om oberoende har utvecklats till att omfatta oberoende från regeringar.  Men årtionden av påverkansarbete har misslyckats med att omfördela makt och ansvar från givare till biståndsmottagare. Reformlöftena i det som kallas Grand Bargain och relaterade insatser har drivit på för en mer samlad och lokal finansiering, delvis i syfte att minska givarnas direkta kontroll över biståndets utformning och hur det använts för politiska syften, men lite har hänt.

Tvärtom så har nyliberala ekonomiska reformerunder en längre period koncentrerat makten till en liten grupp vars individuella prioriteringar har ett oproportionerligt stort inflytande – vilket Elon Musk och hans Department of Government Efficiency illustrerar. Dess särintressen dominerar nu USA:s utrikespolitik, vilket får negativa konsekvenser.

Finansiären bestämmer inriktningen

Biståndsorganisationer som är beroende av finansiering från den amerikanska regeringen får inte själva avgöra om de verkar i den amerikanska utrikespolitikens intresse eller inte. Det är finansiären som bestämmer och organisationerna har bara att följa med.

Men den som arbetar med humanitära frågor får inte gå i fällan att anpassa sig till och göra (vad man tror ska bli) kortsiktiga eftergifter till de krafter som motsätter sig grundprinciperna för det humanitära arbetet. De måste stå upp för principerna och samtidigt förklara vad de gör – och varför – och det på ett sätt som som gör att människor förstås varför integritet och trovärdighet är avgörande för att kunna rädda liv. 

Att manipulera och underminera är tydliga kännetecken för auktoritära aktörer. Ett av de viktigaste sätten för att motverka desinformation är därför att undvika att upprepa lögnen. Att status quo raseras gör inte de humanitära behoven mindre akuta, och det stänger inte ute möjligheten att rädda liv. 

De som arbetar med humanitära frågor har nära kunskap om hur beslut som fattas i givarnas huvudstäder påverkar människors möjlighet att överleva runt om i världen. Dessa personer och organisationer måste därför göra två saker samtidigt: De måste kämpa för en rättvis och ansvarsfull utrikespolitik och samtidigt hitta nya sätt att nå människor i nöd. Diasporagrupper, nätverk för ömsesidigt bistånd och andra solidaritetsinsatser på gräsrotsnivå kan dra nytta av den tekniska expertis och globala nätverk som biståndsorganisationerna har. Och humanitära organisationer kan lära sig av samhällen som på nya sätt och med nya verktyg fokuserar på aktivism och mänskliga rättigheter.

Att lämna de begränsningar som det humanitära arbetet utsätts för kan därför utgöra en befrielse. För principerna och energin tillhör dig och det är du – och inte biståndsbranschen – som avgör vad du vill göra, för vem och tillsammans med vem.

Rose Worden

Policy- och opinionsbildningsexpert med inriktning på humanitär styrning, migration och tvångsförflyttning, med fokus på amerikansk utrikespolitik

Översättning och bearbetning: David Isaksson.

The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen. 

The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.

Läs också