Vad händer egentligen i Kongo DRK?

Små, men viktiga framsteg i Sydafrika, situationen i Zimbabwe allt värre – och vad händer egentligen i Kongo DRK? Kaj Persson sammanfattar utvecklingen i regionen.

Försiktig optimism i Sydafrika om samlingsregeringen

Jag har ägnat större delen av januari och februari till att resa runt i Sydafrika, inte bara för att dricka goda viner, utan också för att skaffa mig en uppfattning om hur man ser på landets samlingsregering. Det var ju drygt åtta månader sedan som ANC tog initiativ till att bilda en samlingsregering. Detta efter ett katastrofval där partiet förlorat den majoritetsposition den förra befrielserörelsen innehaft sen landets första demokratiska val 1994 och bara uppnått 40 procent av rösterna.

Många vittnar om att steget internt inom ANC var svårt att ta. Att efter trettio år behöva förhandla och jämka med oliktänkande var tidigare föga tänkbart. Inte minst efter det att det inom partiet växt fram en kultur av självgodhet och självsäkerhet. Det var ju bara för några år sedan som president Jacob Zuma slagit fast att ”ANC kommer regera tills Jesus kommer åter”.

Men partiledning insåg tämligen snart att de var tvungna att söka någon form av koalitions-/samlingsregeringslösning. Man valde då att gå högerut och att samregera med det liberala ”vita” partiet Democratic Alliance (DA)  som vid valet i maj erhöll drygt 20 procent av rösterna, samt med nio andra mindre partier av allsköns schatteringar. Särskilt inom ANC:s mer radikala och traditionella delar, som fackföreningsrörelsen COSATU och kommunistpartiet SACP uttrycktes missbehag. Men alla inom ANC inser att man endast kan behålla makt om man inte splittras. Just maktinnehavet har – i alla fall enligt mig – blivit det centrala för partimedlemmarna. Och Ramaphosa lär ha yttrat att det viktigaste för honom är att ANC förblir enat.

Hur har det då gått? Ja, de flesta jag talade med pekade på små, men viktiga framsteg. Arbetslösheten har för första gången på åratal har gått ned något. Kriminaliteten likaså. Köerna till vissa centrala samhällsfunktioner, som inrikesministeriet har minskat. Andra talar om att tecken på en samförståndsanda lär växa fram inom regeringen. Men utåt i media fortsätter man munhuggningen och anklagelser om politiska skiljelinjer. Budgeten kunde inte presenteras som planenligt, utan arbetas nu om. ANC har inte heller skyggat från att fortsätta driva på och stifta lagar om tidigare mycket kontroversiella förslag inom utbildningsväsendet, kostsamma hälsosystem och uppdatering av jordreformen.

Just landfrågor är ju som bekant mycket känsliga, inte minst bland västländerna. Erfarenheterna från vad som hände i Zimbabwe i början av 2000-talet skrämmer fortfarande. Lagen var nödvändig att förnyas, den nu gällande hade sin grund i apartheidtiden. Regeringspartierna var inte överens och DA protesterade mot formuleringar i det nya lagförslaget. De flesta sakkunniga hävdar dock att förändringarna är små och av ringa betydelse. Principen om överenskommelse mellan säljare och köpare skulle fortsätta gälla och endast jord som inte brukats under längre tid skall kunna exproprieras.

Debatten verkade ebba ut, när Trump klev in på den inrikespolitiska sydafrikanska arenan med sitt uttalande om att ”tremendously bad things are happening in South Africa..” 

Trump avbröt allt bistånd till Sydafrika och hotade med fler åtgärder. Bakom hans plötsliga intresse för Sydafrika kan ligga att landet utrikespolitiskt alltmer förflyttar sig från väst mot att göra BRICS-samarbetet som prioriterad samarbetspartner och att Sydafrika anmälde Israel till Internationella Brottmålsdomstolen. De flesta misstänker att Tumps reaktion inte byggde på sådant tämligen sofistikerat resonemang, utan snarare att Musk talat med Trump. Musk växte ju upp i Sydafrikas apartheidsamhälle och präglades mycket av det synsätt som då rådde bland vita. 

Lyckas inte Sydafrika få till en förändrad syn på landet hos den nya amerikanska administrationen kan de ekonomiska konsekvenserna bli stora i det Sydafrika där många nu äntligen tycker sig kunna skönja tecken på ekonomiska framsteg. 

Vad händer i östra DRK?

Få av världens förödande konflikter har krävt så många offer och mänskligt lidande den i östra Kongo DR Kongo. Området som är bördigt och mineralrikt har länge varit centrum för oroligheter mellan de olika etniska grupperingarna (främst hutu- och tutsi-anknytna). Men det var främst i samband med folkmordet i Rwanda som grymheterna eskalerade. Först flydde tutsis över gränsen till DRK undan folkmördarna och sen när RPF (Rwanda Patriotic Front) under ledning av Kagame tog över makten i Rwanda flydde hutuer. 

Sedan dess har stridigheter förekommit i och runt främst Kivu-provinserna. Intensiteten har varierat och är nu inne i en väldigt aktiv period. Den till tutsi-befolkningen och Rwanda nära anknyta, finansierade och många hävdar styrda rebellgruppen M23 tog under 2012 makten i Goma (drygt 600 000 invånare), men drog sig efter ett slag tillbaka. Men sedan närmare drygt två år har M23, denna gång med även andra grupperingar under beteckningen Congo River Alliance (CRA), inlett en ny offensiv och har inte bara återtagit Goma utan också miljonstaden Bukavu och avancerar nu västerut inåt DRK. Mellan 3-4 000 rwandiska styrkor uppges också ingå bland soldaterna.

Denna gång förefaller man vara mera seriös, bygger upp administration inom de erövrade områdena och håller massmöten. Dess ledare den 54-årige lågmälde, universitetsutbildade ekonomen Corneille Nagga visar sig ute bland folk och träffar media. Han har arbetat på UNDP och var vidare ordförande för kongolesiska valkommissionen inför valet 2018. Det val som de flesta betraktar som förfuskat för att DRK:s nuvarande president Tshisekedi skulle komma till makten. Sen dess har relationen dem mellan kraschat. Idag säger Nangaa ”If I created a monster, I think it is up to me to destroy it”

M23/CRA har sedan drygt ett år makten i gruvstaden Rubaya. Staden och närliggande område är centrum för en stor del av DRK:s gruvnäring. Bland annat så står man för 15 procent av världsproduktionen av legeringsmetallen tantal/coltan, viktig inte minst för mobiltelefoner. Där har grupperingen byggt upp en välfungerande företagsstruktur med tillståndsgivning och skatteuppbörd. Ja till och med ett fängelse för de som försöker undanhålla metaller har inrättats.

FN har påvisat att när metallen utvunnits och något förädlats förs de i lastbilar till den rwandiska gränsen där andra fordon tar över för att föra produkten ut i världen. Man beräknar vidare att ett värde av 10 miljoner SEK utvinns månatligen. Rwandas inkomster från metallen växte med 50 procent mellan 2022-23. Trots att Rwanda producerar mycket lite guld exporterar landet officiellt guld för nästan en miljard kronor. Tilläggas skall ju att det finns fler metaller än dessa som FN anger smugglas ut från M23/CRA-dominerande områden i östra DRK. Så världsorganisationens slår fast att Rwanda skor sig ordentligt på kriget. 

Zimbabwe – förödelsen tilltar, medan presidenten söker förlängt mandat

Det var längesen som Zimbabwe stod i fokus för nyhetsrapporteringen. Zimbabwe är ju ändå ett av de länder som Sverige under lång tid stödde under befrielsekampen och de första självständighetsåren (ja, visst biståndssamarbete har fortsatt).

Avsaknad av rapportering är tyvärr inte ett tecken på att ”hälsan tiger still”. Snarare tvärtom. Många vittnar nu om att situationen för landets drygt 16 miljoner invånare (miljontals har flytt under de senaste åren) är värre än de var under förre diktatorns Mugabes 37-åriga presidentämbete.

Förhoppningar om förbättringar fanns när Mugabe avsattes i november 2017. Men mycket snart släcktes dessa. Mugabe blev ersatt av sin vicepresident Mnangagwa (nu 82 år) som under alla år varit trogen regeringspartiet – den förra befrielserörelsen – ZANU/PF och Mugabe.

Sedan dess har Zimbabwe, på ett bedrövande nästan osannolikt sätt, gått kräftgång. Detta land som fram till början av 2000-talet benämndes som regionens kornbod, ingår idag bland de tjugo länder i världen där hungern är som värst. 7,6 miljoner människor saknar mat. Få människor har lönade arbeten, affärerna gapar tomma och folk saknar basvaror som matolja, majsmjöl, mjölk, salt och socker. Vattentillgången blir alltmer prekär och elavbrotten allt vanligare. Mediciner och sjukvårdsutrustning saknas på hälsoklinikerna och böcker saknas i de flesta skolor. 

Mnangagwa har visat sig vara nästan lika politisk slug och machiavellisk som sin läromästare. Han har lyckats att totalt kväsa oppositionen. Dess ledare Chamisa är nu isolerad och maktlös. Civilsamhället har tystats. Medierna är harmlösa, journalister och oliktänkande har förföljts, trakasserats och slagits blodiga av polisen.

Under de senaste månaderna har det inom gruppen nära presidenten och trogna ZANU/PF-anhängare växt fram en rörelse som kallar sig 2030-Movement. De verkar för att Mnangagwa skall få rätt utöka sin mandattid till 2030. Han själv ställer sig ovanför detta och säger bara att det är upp till zimbabwierna själva att avgöra hur länge han ska tjäna dem. När han åker runt och talar nämner han inte denna ambition utan talar om att han väl förstår känslorna, detta då Zimbabwe under hans tid gjort sådana framsteg! Fjäskande ja-sägare finns det gott om inom ZANU/PF.

Men nu har vicepresidenten general Chiwenga gått ut och motsatt sig detta samtidigt som han talar om vikten av att ta krafttag mot korruptionen inom regeringen och partiet. Han har fått uppbackning av krigsveteranerna som har en tung roll, såväl inom ZANU/PF som bland befolkningen. Även kyrkan har uttrycket missnöje och armén har gett fingervisningar om att den är alert och kan vid behov träda in. Relationen mellan Chiwenga och Mnangagwa har aldrig varit särskilt varm, ofta talas det om en maktkamp mellan dem. Kanske kommer den att denna gång få konsekvenser inom regeringen.

Kaj Persson

Läs också