KOMMENTAR. Det råder full panik i Europa när närmaste vännen visat sig vara en fullfjädrad psykopat. Så vem ska vi vända oss till? Kina? Indien? Afrika? Och vad krävs i så fall av EU om vi ska kunna återfå den trovärdighet som vi förlorat genom hyckleri och dubbelmoral, frågar sig David Isaksson.
Detta är en kommentar. De åsikter som framförs är författarens egna.
Spaltkilometer har redan skrivits om Trumps och Putins gemensamma agenda för Ukraina och vad det innebär för Europa. Men kanske är det nu dags för EU att lära sig av de länder i globala syd som länge levt med den typ av ultimatum som USA nu riktar mot Europa.
“He may be a son of a bitch, but he’s our son of a bitch”. Det välkända citatet lär komma från USA:s president (1933–1945) Franklin D Roosevelt – och horungen – det var Nicaraguas dåvarande envåldshärskare Somoza.
Miljoner människor världen över har de senaste hundra åren eller mer fått erfara vad det innebär att leva på USA:s bakgård, från att ena dagen ha varit en allierad till att nästa dag kastas på sophögen. Nu verkar det vara Europas tur. Därav säkert förklaringen till en del av den förvirring vi ser idag.
Europa får helt enkelt smaka på den politik som länder i Afrika, Asien och Latinamerika länge levt med: ett USA som enbart lämnar ultimatum och aldrig är intresserat av dialog, som stödjer kuppmakare och torterare med ena handen och vaccinerar barn med den andra.
Vem bygger broarna?
I den värld som inte längre är öst mot väst, som inte längre är demokrati mot totalitär makt, kommer plötsligt det största hotet mot Europas säkerhet från USA. Är det kanske dags att tänka om?
I utkanten av München-konferensen rörde sig ledare som inte automatiskt hamnar i rampljuset. En av dem var Ghanas nyvalde president John Dramani Mahama.
Som en följd i stoppet av USA:s bistånd tvingas Ghana skära ned med motsvarande 156 miljoner dollar på hälsovård och utbildning, berättade han. Trots detta var presidenten positiv. Nu var det dags för Afrika att bli mer självförsörjande, bland annat genom att ta bort fler tullar mellan länderna. Ghana och resten av Afrika skulle nog klara sig. USA:s mjuka makt (soft power) var det däremot sämre ställt med.
– Samtidigt som broar brinner upp bildas nya broar. Vi måste leta efter dessa nya broar och länka samman världen med dessa nya broar, fortsatte John Dramani Mahama.
Utan att han behövde nämna det visste alla närvarande vad han syftade på med de nya broarna. Och det var inte EU.
Ja, Kina är en diktatur som förtrycker, ett på många sätt hänsynslöst land där övergrepp är legio. Men – och här kommer ett viktigt men – Kina följer (åtminstone hyggligt) spelreglerna: man vet (för det mesta) vad som förväntas. Och till skillnad från USA under Trump så övergår Kina inte plötsligt till att spela Fia med knuff, mitt under det pågående schackpartiet.
Och med ett USA som gör allt för att rasera sin egen goodwill behöver Kina inte göra så mycket mer än att vänta.
Vår outhärdliga förträfflighet
Vi slår oss lätt för bröstet med vår egen förträfflighet, men hur trovärdigt är egentligen Europas tal om demokrati? På sistone har vi bara alltför tydligt sett hur EU blundar för Rwandas krigsföring i Kongo DRK och för Israels attacker mot civila i Gaza. EU väljer också att ignorera de stora protesterna mot den korrupta och auktoritära regeringen i Serbien.
– Samtidigt som ni betraktade demokrati som en västerländsk egenskap är ni upptagna med att uppmuntra icke-demokratiska krafter i det globala syd, konstaterade Indiens utrikesminister S Jaishankar under München-konferensen och efterlyste en ökad ödmjukhet från Europas sida:
– Om man vill att demokratin ska segra är det viktigt att västvärlden också tar till sig de framgångsrika modeller som finns utanför västvärlden, menade han.
Så nu står vi där med nedskuret bistånd och nedmonterade relationer till en stor del av världens länder. Men om Europa övergett Afrika och resten av det globala syd, vad får oss då att tro att de ska komma till vår räddning när närmaste vännen visat sig vara en fullfjädrad psykopat?
Kanske finns det trots allt ändå en och annan i Latinamerika eller Afrika som skulle kunna ge några välbehövliga råd. Och framför allt så finns de rådgivare vi behöver i Ukraina. Där vet man hur det är att leva med en mäktig, arrogant och hänsynslös granne.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
