”Är du inte rädd för att åka till Ukraina?”

KRÖNIKA. ”Är du inte rädd för att åka till Ukraina?” Jag får frågan över en middag hemma i Stockholm och det korta svaret är ”nej”, jag är inte rädd för egen del. Det lite längre svaret kräver en förklaring kring hur människor i Ukraina tänker och varför kampen för det normala är så viktig.

Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.

Utanför det stora varuhuset Tsum (på ukrainska ЦУМ Київ) vid huvudgatan Khreshchatyk i centrum av Kyiv öppnar den hattprydde, elegant klädde portiern entrédörrarna –  precis som han alltid gjort. Där inne finns alla lyxmärken tillgängliga och det saknas inte heller kunder. Och den som inte gillar lyxshopping kan istället fika och botanisera bland böcker i en fantastisk bokhandel, bara ett kvarter bort.

I Kyiv är restaurangerna öppna, cykelbuden med matlådorna desamma som i Stockholm och den som inget visste skulle – åtminstone i just det ögonblicket – aldrig kunna lista ut att Ukraina är ett land som i snart tre år kämpat mot en utländsk inkräktare. 

Snett över gatan från det stora varuhuset finns det andra Ukraina. Här växer ett blå-gult hav av bilder, flaggor och minneshälsningar för dem som inte längre finns. Ett ungt par går försiktigt fram mellan bilderna och sätter ned en hälsning: en kompis, vän som inte längre finns. En bit bort byter de blågula färgerna form, ett välbekant rutmönster framträder. ”Till minne av Jens” står det på svenska. Jens är en av de svenskar som kämpat för Ukraina. Jag vet inte mer om honom än vad jag läser här, men i Alex Voronovs bok ”Blågula kriget – om svenskarna som slåss i Ukraina” finns berättelsen om andra svenskar som tagit steget fullt ut i sitt engagemang för Ukraina.

Har de dödade som ukrainarna hedrar här på minnesplatsen offrat sig för att alla andra ska kunna gå på lyxvaruhuset – eller köpa en sen burgare på dygnet runt-öppna McDonald’s? Det kan låta cyniskt att uttrycka sig så. Ändå är det nog en del av sanningen. För Ukrainas kamp handlar i mångt och mycket om rätten att få leva ett normalt liv.

Gatubilden längs Kyivs motsvarighet till Hamngatan i Stockholm är förstås något helt annat än livet i de samhällen och byar som dagligen utsätts för rysk beskjutning närmare fronten. Men även där finns viljan och önskan om att leva och upprätthålla vardagen.

Kanske är det just detta som gör att vi kan förstå Ukraina så mycket mer än verkligheten för de som lever i Goma i Kongo – att när ryska bomber faller över en McDonalds så är det lättare att tänka: ”Det kunde ha varit vi”.

En stund senare går larmet. Jag går ner i källaren som blivit skyddsrum (bor så att det är enkelt att ta mig dit). Nu – med ens – ett helt annat Ukraina, något som varit vardag i snart tre år.

Så är jag rädd? Nej, för trots allt har jag svårt att föreställa mig att något skulle kunna drabba just mig, det känns fortfarande för abstrakt. Då tänker jag mer på småbarnsföräldrarna som bor i höghusen på andra sidan floden där de ryska angreppen är betydligt vanligare, som väcks av larmet vid fyra på morgonen, som ska ta sina barn, bära dem i trapporna de tio-femton våningarna, och söka sig till skyddsrummet i tunnelbanan. Och sen, när allt är över återgå till vardagen, fixa frukosten, lämna på dagis, gå till jobbet och försöka arbeta som vanligt.

Dagligen, i tre års tid.

Tidigt på morgonen går så larmet återigen. Den här gången tycks det vara mer allvar, en bit bort har ett ställverk för elförsörjningen träffats och på bilderna syns svart rök.

Dagen innan har jag träffat Yevhenii. Han är stor och bullrig med glatt humör och ett långt skägg. Yevhenii jobbar fackligt för järnvägsarbetarna och har tidigare varit vid fronten. Nu ringer han och säger att vi behöver ställa in:  ”Min vapenbror dödades igår så jag måste först ta tag i begravningen”, förklarar han.

Jag känner mig som en idiot, vad ska jag säga? ”Hoppas begravningen går bra?”. Nej …

Längre fram på dagen kommer ytterligare ett larm och det möte jag har med ukrainska journalistkollegor flyttar ut i en korridor där vi får en vägg mellan oss och gatan där risken är som störst. Senare på eftermiddagen, när anfallet är över, passar på att ta en liten tur. Ett halv kvarter bort ligger PinchukArt Center, ett fantastiskt galleri som finansieras av den ukrainske oligarken Pinchuk. Två år försenat visas vinnarna i tävlingen Future Generation Art Prize.

Tillsammans med unga konstintresserade ukrainare går jag runt i lokalerna, ser de 21 finalisterna och häpnar över bredden och kvaliteten. Vem som helst hade nog föreställt sig att utställningen skulle vara fylld med patriotisk pamflettkonst. I stället får hela världen ta plats här i Kyiv.

Vinnaren – som mottar priset på 100 000 dollar – kommer inte ens från Ukraina. Hon heter Ashfika Rahman och är från Bangladesh. I ett svävande textilinstallation och med hjälp av fotografi, grafik, text och skulptur undersöker hon kvinnans roll i det egna lokalsamhället och hur man läker kollektiva trauman.

Det är lokalt, men också globalt. Vackert, fragilt, men ändå starkt. Precis som Ukraina.

David Isaksson

Läs också

Läs fler krönikor här