KRÖNIKA. Det tog hundra dagar att mörda nästan en miljon människor, främst personer ur folkgruppen tutsier. En upprivande och brutal del av människans historia. Men det här är inte något jag har lärt mig i skolbänken, skriver Josefine Norin som hösten 2024 är praktikant på Global Bar Magazine.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
För mig personligen, som inte ens var påtänkt när hemskheterna utspelade sig, ger Gunilla von Halls bok om folkmordet i Rwanda; Flickan måste dö, en inblick i något jag bara hört i periferin. Genom ögonen från Zuzu, som var född som resultat av folkmordet och hennes mamma Jacky, får jag se hur händelsen lever kvar långt efter sista mordet genomförts.
Gunilla von Hall var nämligen på plats i Afrika under folkmordet. Som reporter i Afrika var hon en av dem som tidigt var på plats. Det fanns rykten om att något höll på att ske i Rwanda, men ingen visste säkert och kunde inte föreställa sig verkligheten som utspelade sig. Hur något liknande skulle kunna ske idag är svårt att föreställa sig, men tyvärr inte omöjligt. Gunilla fick med egna ögon se den förruttnelse morden lämnade efter sig. Något som gestaltas redan i bokens första sidor – en bild som sitter kvar i mig, långt efter jag stängt boken.
Själv föddes jag sju år efter massmordet 1994. Och när jag, kanske sju år efter det, var vid intellektuellt medvetande stod folkmordet inte högst upp på agendan. Men det verkar egentligen aldrig ha varit särskilt ”viktigt” för oss. För samtidigt som folkmordet i Rwanda pågick var det stora oroligheter närmare vårt mediala medvetande, nämligen i Jugoslavien, som dominerade medias bevakning.
Att folkmordet i Rwanda var hemskt, att det var just ett folkmord och att det var brutalt, det har jag blivit varse. Men mer än så lärs inte ut i skolorna. Varken, på grund- eller gymnasieskolan. Eller så missade jag de dagarna och de kapitlen, under alla mina år.
Att det var grannar som förvandlades till våldtäktsmän och mördare och att släktingar blev angivare får inte ta plats i historieböckerna. Men det här är något man får se genom Jackys ögon i Gunilla von Halls bok.
Jag slås över hur snabbt allting skedde och att ingen fanns för att hjälpa till. Boken benämner bristen av inverkan eller hjälp från omvärlden och hjälplösheten strålar genom Jacky och sidorna.
Efter att ha läst boken är jag betydligt mer informerad om människans historia, arv och dess möjlighet till total förstörelse. Jag slås av samma känsla som när man ser och läser om förintelsen av judarna under andra världskriget, vare sig det är fiktiva filmer eller vittnesmål. En känsla av hur kunde det här någonsin få ske? Och hur kan vi alla vara kapabla till att begå sådana övergrepp? För det var trots allt vanliga människor som var förövare: det var inte bara militärstyrkor som tränats och avhumaniserats inför en stor slakt. Det pågick en stor påverkanskampanj, bland annat genom radio. En kampanj som lyckades och lyckades stort.
Boken växlar mellan att vara extremt närvarande och snabbspola genom historien. Vad som inte får plats i berättelsen är landets politiska situation nu – en viktig aspekt av berättelsen, eftersom en stor vikt läggs just på hur man lever vidare.
Under samma princip tänker jag på att folkmordet i Rwanda än idag borde finnas högre upp på agendan. Speciellt nu när ordet folkmord är på allas läppar. Fler böcker borde skrivas, för det öppnar en del av historien jag tidigare inte hade en inblick i.
Josefine Norin
Praktikant på Global Bar Magazine, går näst sista terminen på Journalistprogrammet vid JMK i Stockholm.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
