KRÖNIKA. När skuldlättnadsinitaitivet HIPC togs fram var Sverige en av de främsta påskyndarna. Idag är liknande initiativ helt borta från svenskt utvecklingssamarbete. Men om inte de afrikanska ländernas skuldproblem hörsammas riskerar regeringens fokus på handel och näringsliv att gå om intet, skriver Anders Östman, tidigare bland annat biståndsråd i flera afrikanska länder.
Dett är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Skuldomförhandlingar i Afrika är en fråga om liv och död. Yttrandet gjordes av den tidigare brittiske premiärministern Gordon Brown nyligen i en rapport (Between life and debt, Christian Aid). New York Times följde upp upploppen i Kenya i juni i år med en artikel, som inte sparade på krutet: Afrikas skuldkris innebär katastrofala följder för världen. Länderna destabiliseras och den gröna omställningen undermineras. Kenyas regering hade lagt fram en budget med omfattande nedskärningar. Skulderna överskuggar allt annat och regeringar runtom i Afrika försöker desperat att öka intäkterna för att betala av miljarder i offentliga skulder för att slippa betalningsinställelser, även om det innebär stora nedskärningar av de offentliga utgifterna och kraftiga protester. Många länder tvingas använda runt hälften av budgeten till att betala tillbaka långivarna. Kenyas skuldtjänstkvot ligger på närmare 70 procent (räntor och amorteringar i förhållande till exportinkomsterna). Den nuvarande skuldkrisen har sina rötter i den finansiella krisen 2008-2009 och oansvarig upplåning efter pandemin. Både långivare och låntagare är ansvariga.
Om inget görs kommer problemen att fortsätta långt in på 2030-talet och i flera afrikanska länder har ingen inkomstökning per capita skett under det senaste decenniet. Idag är pressen på de afrikanska länderna större än under 1990-talets skuldkris, som innebar skuldlättnader får många länder genom HIPC (Highly Indebted Poor Countries Initiative). En hög skuldbörda dränerar ett lands ekonomi, vilket är allvarligare i Afrika på grund av låg ekonomisk diversifiering, ofta råvaruberoende export och att en så hög andel som 40 procent av hushållens inkomster går till mat. En afrikansk ekonom fyllde i med att lånen i mycket hög grad går till konsumtion och till elitens fickor, lite bli röver till produktiva investeringar.
Över 400 miljoner afrikaner lever i extrem fattigdom idag (under 2,15 USD/dag) och antalet fattiga ökade jämfört med 2023. Skulderna är således en viktig orsak, vid sidan av ekonomisk stagnation, korruption, oförsiktig och ofta oansvarig upplåning, som gjort länderna än mer sårbara för inbördeskrig, militärkupper och våldsamma upplopp. En försvårande omständighet är att många länder har lånat på den internationella obligationsmarknaden att användas för den inhemska obligationsmarknaden för att i sin tur finansiera utvecklingsändamål (oklart vilka). Kina har varit en stor långivare till Afrika, framför allt till infrastrukturprojekt med ofta oklara villkor och har en andel på 25 procent av skuldstocken. En tredjedel utgörs av kommersiella krediter och återstoden till multilaterala institutioner som Världsbanken och den Afrikanska Utvecklingsbanken.
Om detta hörs det sällan eller aldrig om i Sverige och frågan är helt frånvarande i diskussionerna bland de säger som sig värna om de fattiga. Mycket handlar i stället om hur civilsamhället ska lösa fattigdomen. När HIPC togs fram var Sverige och Sida en av de främsta initiativtagarna och påskyndarna. Idag är liknande initiativ helt borta från svenskt utvecklingssamarbete och den (makro)ekonomiska kompetensen saknas, som kunde påverka och delta i de gemensamma initiativ som faktiskt pågår. Zambia genomförde nyligen en skuldomförhandling där även Kina deltog och accepterade skuldlättnader. Var Sverige med, som en av de äldsta och länge en stor biståndsgivare till landet?
Den svenska regeringen menar att handel och näringsliv är det viktigaste för svenskt utvecklingssamarbete. Det kan man olika uppfattningar om och emellanåt framhålls pliktskyldigas fattigdomsbekämpningen i Afrika vara avgörande, kopplat till handel, krediter och företagande, men om inte de afrikanska ländernas skuldproblem hörsammas och görs någonting åt, slås basen undan för de flesta utvecklingsansträngningar. Även om projekt genomförs, som idag tycks vara Sidas modus operandi inom utvecklingssamarbetet och med påstått långt avstånd till staten, går det inte att bortse från den makroekonomiska situation länderna befinner sig i om välstånd, fred och en bättre framtid i Afrika ska bli verklighet.
Anders Östman
Mångårig biståndsarbetare med ett förflutet som bland annat biståndsråd i Uganda, Mali och Liberia. Bor delar av året i Kenya.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
