Migranter från Afrikas horn söker sig inte bara till Europa. Många väljer att ta den mindre kända rutten söderut – mot Sydafrika. En resa de gör med livet som insats.
Artikeln publicerades ursprunligen i The New Humanitarian. Läs orginaltexten här.
Någon gång i oktober 2024 stannade en lastbil på en enslig väg i Mtangatangaskogen i norra Malawi. 29 kroppar begravdes hastigt i grunda gravar. De döda var etiopiska män i åldrarna 25-40 år som hade kvävts i lastrummet. De föll alla offer för ett lukrativt transnationellt smugglingsnätverk som varje år transporterar tiotusentals människor genom Afrika utan att bry sig nämnvärt om deras säkerhet.
De avlidna har ännu inte identifierats, men med stor sannolikhet kom de från de tätbefolkade landsbygdsområderna Hosaina och Durame i södra Etiopien. Slutdestinationen för resan var Sydafrika. Där hoppades migranterna på att hitta arbete. De drömmer inte bara om ett bättre liv för sig själva. De som lyckas förbättrar hela sin familjs ekonomiska situation.
Men resan är farlig och det är inte första gången människor dör på vägen. Det som gör fallet i Mtangatanga ovanligt är det stora antalet döda. Det som också är anmärkningsvärt är att en av de åtta personer som nu står åtalade för dråp och människosmuggling är styvson till en tidigare president i Malawi.
Tre rutter från Afrikas horn
Den så kallade södra rutten till Sydafrika är en av tre stora migrationskorridorer från Afrikas horn. Men till skillnad från de två mer välkända rutterna – österut till Gulfstaterna eller norrut till Europa –rapporteras det mycket lite om den här smugglingen. Det gör att få migrationsexperter, hjälporganisationer och myndigheter känner till hur det fungerar.
– Resor längs den södra rutten omfattar så kallade ’syd-syd’-rörelser och det är inte prioriterade för givarregeringar i ’det globala nord’, säger Ayla Bonfiglio från tankesmedjan Mixed Migration Centre (MMC).
– Det är svårt att få finansiering för att kartlägga migrationen längs den här rutten, konstaterar Ayla Bonfiglio.
Under de senaste månaderna har reportrar från The New Humanitarian, med bas i Kenya, Malawi och Sydafrika, pratat med före detta smugglare, migranter och forskare. Den bild som träder fram är en blomstrande organiserad brottslighet som har en växande politisk och ekonomisk påverkan på länderna längs korridoren.
Det är svårt att uppskatta hur många människor som använder rutten för att ta sig till Sydafrika. Experter uppskattar att det är fler än de som tar den norra vägen till Europa, men färre än de som reser till Gulfstaterna.
Väl framme i Sydafrika väljer de flesta att söka asyl. Under de första sex månaderna 2023 sökte drygt 23 000 etiopier och 2 600 somalier asyl i Sydafrika, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Detta tyder på att antalet människor som reser den södra vägen årligen kan närma sig 50 000.
Riskerna med resan är betydande. För att undvika att bli upptäckta packas migranterna i tomma bränsletankar och fraktcontainrar där de riskerar att kvävas. Ibland tvingas de att vandra i flera dagar genom skogar och nationalparker. Det finns också en osäker sjöväg från Kenya och Somalia till Moçambique som sen går vidare till Sydafrika på landsväg.
Det råder brist på mat längs vägen, och de som blir sjuka överges. Det finns också ett ständigt hot om våld och utpressning. Plötsligt kan smugglarna kräva mer pengar. Migranterna löper också en risk att bli kidnappad av kriminella gäng eller rivaliserande smugglarnätverk.
Att smugglare ofta kallar migranter för ”varor” understryker hur avhumaniserad verksamheten är.
Fler gränskontroller
Det ökade jihadisthotet i östra och södra Afrika har lett till fler gränskontroller och det har blivit svårare att få tag på resedokument. Smugglingsekonomin frodas och antalet verifierade dödsfall bland migranter i Afrika är bland de högsta i världen.
Resan söderut kan ta upp till sex månader att genomföra – och den är dyr. Den kostar i genomsnitt 4 800 dollar per person, enligt FN:s migrationsorgan IOM. Men det är inte fasta priser. Generellt gäller att ju mer pengar som betalas, desto snabbare går resan och desto bättre skydd erbjuds.
Som tidigare nämnts är det övervägande unga män från södra Etiopien och Somalia som hoppas på att hitta arbete, vanligtvis i små butiker som kallas ”spazas” – en detaljhandelsnisch där etiopiska och somaliska invandrare utgör en stor del av arbetskraften. De redan etablerade migranterna hjälper de nyanlända och efter några års arbete finns det goda möjligheter för de unga männen att starta egna butiker.
Resan finansieras ofta av de unga männens familjer eller av kontakter i Sydafrika. Under de senaste två decennierna har utvandringen blivit en tradition i Hosaina och Durame i Etiopiens södra region.
– Det finns ingen familj i Hosaina som inte har familjemedlemmar som bor här i Sydafrika, säger Johannes Habib, ordförande för det etiopiska näringslivet i Sydafrika.
– De flyr från fattigdom, och vi etiopier arbetar hårt, konstaterar Johannes Habib.
Han räknar med att det finns tiotusentals etiopiskägda spaza-butiker i Sydafrika.
En investering
De stora kostnaderna för resan ses som en investering för familjerna. De som kan väljer att säljer mark och boskap, medan andra tar lån för att skicka iväg sina söner.
De pengar som migranterna skickar hem gör stor skillnad, berättar den etiopiska migrationsforskaren Yordanos Estifanos för The New Humanitarian. Nya hus, jordbruksutrustning, betalda skolavgifter och överdådiga bröllop vittnar om en förbättrad ekonomi i etiopiska samhällen. Det är belöningen för de som har en modig och plikttrogen son.
– Migrationen ger social status. Facebookinlägg och videor från männen som etablerat sig i Sydafrika målar upp en rosenröd bild. Till och med pastorer i vissa kyrkor uppmanar unga att migrera. Det får familjer att bortse från riskerna, konstaterade Yordanos Estifanos.
De unga männen som reser har också själven övertro på sin egen förmåga. och så låtar de på ödet:
– Det är värt riskerna – om jag kan klara det, menar många, konstaterar Yordanos Estifanos,
Smugglingsnätverken är decentraliserade och extremt flexibla: Rutterna ändras ständigt beroende på trycket från brottsbekämpande myndigheter. Ett nätverk leds av en chefssmugglare, vanligtvis baserad i Kenya, som har kontakter i varje land. Genom att kontrollera betalningarna längs rutten behåller de ett visst mått av inflytande. Men makten över migranterna finns längre ner i hirarkin.
– Som migrant reser du i en grupp, i händerna på smugglare, säger en etiopisk person med insikt i nätverken som vill vara anonym.
– Du har ingen telefon, ingen kontroll. Och det är då övergrepp kan börja.
Enligt Lucy Mseke som jobbar på IOM:s kontor i Tanzania förekommer bedrägerier under hela processen.
– De kommer att säga att resan är säker och att den bara tar några veckor, men verkligheten är en helt annan, förklarar hon.
Tvingas arbeta
Moyale är en gränsstad mellan Kenya och Etiopien som fungerar som bas för ett antal smugglingsnätverk. En motorväg skär igenom staden och slutar i huvudstaden Nairobi. Men den vägen tar inte migranterna. Istället förs de genom bushen, på så kallade (panya) råttvägar.
Vanligtvis ansluter de till huvudvägen i höjd med staden Isiolo. Där packas de in i fordon – ibland gömmer smugglarna dem bland boskap – för den sista etappen på 270 kilometer till Nairobi. Etiopiska migranter utmärker sig genom sitt utseende, sin avsaknad av dokumentation och sin oförmåga att tala KiSwahili. Därför tvingas smugglarna ofta att betala mutor när de stöter på polisen längs vägen.
Tättbefolkade Kiamaiko är bara ett av ett antal hårt slitna kvarter där migranter göms. Samhället består till stor del av etniska grupper som lever på gränsen mellan Kenya och Etiopien och de är en viktig länk i smugglingskedjan.
Det är mycket svårt att veta vilka som är de högsta cheferna i nätverken, men på de lägre nivåerna vet vi vilka som är inblandade. Migranter låses in och tvings ihop på små ytor. De hålls ofta instängda i veckor, ibland månader och får inte tillräckligt med varken mat eller vatten.
Det finns också exempel på att migranterna tvingas arbeta på byggen, eller slakterier, medan de väntar. Allt för att maximera smugglarnas vinster, berättade flera personer för The New Humanitarian.
– Det är ett maffianätverk, säger George Muhia, samordnare för Kiamaiko Community Social Justice Centre i Kenya.
Smugglarna erbjuder 50 dollar för att hyra ett rum där migranterna förvaras och får sparsamt med mat.
– Det är mycket pengar häromkring, konstaterar George Muhia.
Korrupt polis
Polisen – som tros ha en god uppfattning om var migranterna hålls fångade – låter bli att ingripa, åtminstone tills klagomålen från grannarna blir för högljudda. Det händer då att migranterna spärras in och deporteras, men smugglarna själva undgår åtal.
– Kenya har mycket stränga lagar mot människohandel, men vi dömer inte de som möjliggör migranternas resa, säger migrationsadvokaten Fabian Oriri.
– Varför nöjer vi oss med att rädda offren utan att ge oss på höjdarna? frågar han retoriskt.
Inblandningen av polisen förnekades av George Kiplagat, befälhavare på polisstationen i staden Moyale i Kenya.
– Det här är organiserad brottslighet och de som är inblandade döljer sina identiteter, säger han till The New Humanitarian.
Han säger att det mycket svårt att hitta ledarna.
Tanzania är nästa etapp på resan, men på grund av ett aggressivt polisarbete har landet blivit något av en flaskhals. Olaglig inresa behandlas som ett brott, och trots periodiska massdeportationer sitter för närvarande cirka 3 000 etiopiska migranter fängslade över hela landet.
Men precis som i många andra delar av världen är gränser här ett abstrakt begrepp för de samhällen som lever längs dem. Lokalbefolkningen korsar regelbundet gränserna och ser affärsmöjligheter i att hjälpa andra att göra detsamma.
Flyktingläger nav för människohandel
De etiopier som dog i lastbilen i Mtangatangaskogen i Malawi hade tagit sig illegalt över gränsen från Tanzania. Man tror att de färdades mot flyktinglägret Dzaleka, strax utanför Malawis huvudstad Lilongwe.
Dzaleka påminner mer om en by än ett flyktingläger – i centrum finns ett myller av små butiker och barer. Det är också ett nav för migration och människohandel, enligt FN:s kontor för narkotika och brottslighet.
Mitt i lägret finns en handfull relativt stora hus som inte passar in i Dzalekas smala gränder. Husen påstås tillhöra smugglarna. Dubbla metallgrindar och höga murar med rakbladstråd och strålkastare sklijer ut byggnaderna från det vanliga bostäderna med ett eller två rum.
Unga etiopiska män som rör sig in och ut ur byggnaderna klär sig i märkeskläder och kör runt i dyra bilar. Många av dem äger också barer och företag i Dzaleka, men de flyktingar som The New Humanitarian pratat med säger att det är en front för smugglingen och att det är människohandel som ger de stora intäkterna.
– De låtsas som att de håller på med legitima verksamheter. Men vi vet vad de gör, säger en etiopisk affärsman som vill vara anonym.
Han arbetar i Malawis huvudstad Lilongwe och säger att männen i flyktingförläggningen kontrollerar nätverken. Det mer riskfyllda arbetet med att transportera flyktingarna görs av kongolesiska och burundiska flyktingar.
– De och malawier kan resa obemärkt, berättar han.
2 500 dollar per transport
En ledande brottsförebyggande expert, som också vill vara anonym, säger att han känner till en smugglare som driver ett nätverk med 18 fordon som kör migranter från den tanzaniska gränsen till Dzaleka. Han tjänar 2 500 dollar per resa.
Migranter som anländer till Dzaleka väntar ibland i flera månader tills de har fått kontakter och betalningar för nästa steg i resan, vanligtvis till Moçambique och sedan vidare till Sydafrika.
The New Humanitarian har talat med två flyktingar som anlitats av smugglare i Dzaleka för att hålla ett öga på migranterna. De beskrev hur de lever trångt i små hus med slitna mattor som täcker hårda golv. De får bara två måltider om dagen och ibland blir de misshandlade av smugglarna.
Misshandeln är oftast ett straff för att nästa delbetalning, som normalt skickas via mobila pengar, inte kommit in.
– Smugglarna säger åt oss att vi inte ska ge vissa personer mat eller så slår de honom. De har inga samvetskval, de bryr sig bara om pengarna, säger en av de två männen.
Men extremt dålig behandling, eller för långa väntetider, kan ibland leda till att migranter – med hjälp av sina familjer … byter till andra smugglare. Det orsakar konflikter i Dzaleka, men också när flyktingarna väl anlänt till Sydafrika. Det berättar den etiopiska migrationsforskaren Yordanos Estifanos. Vedergällningen sker vanligtvis i form av ett tips till polisen om ett rivaliserande nätverks nästa gränsövergång.
Det är svårt att bedöma hur många migranter som rör sig genom Dzaleka. Den etiopiska affärsmannen tror att ett nätverk kan transportera 40 till 70 personer per månad. De män som tar hand om migranterna i Dzaleka säger att antalet är mycket högre, de pratar om hundratals.
Det finns mycket som tyder på att både polisen och immigrationsmyndigheterna skor sig på verksamheten och därför ger smugglarna straffrihet
En polis som nyligen placerades på stationen i Dzalekas berättar för The New Humanitarian att alla på hans utbildning var medvetna om de ekonomiska möjligheter – i form av mutor – som kom med att jobba i Dzalekas. Och trots alla välkända utmaningar kopplade till smuggling och människohandel ville hans chef att de skulle fokusera på stölder och våld i hemmet.
Är det värt det?
I september fann den sydafrikanska polisen mer än 100 papperslösa etiopier instängda i ett hus i Primrose, en gammal förort öster om Johannesburg. De levde under fruktansvärda förhållanden och vissa var uttorkade och undernärda.
– De hade packats in i huset, med en toalett och hinkar, och de hade inte fått lämna huset, berättade en polisman på Primrose-stationen anonymt för The New Humanitarian, eftersom han inte hade tillåtelse att tala med media.
Bostadshuset var en uppsamlingscentral för nyanlända. Från liknande säkra hus i Johannesburg flyttas migranterna till mindre trånga ”sovsalar” tills de sista arrangemangen har gjorts. Vid det laget tror migranterna sannolikt att deras långa och svåra resa är över. Men Sydafrika i sig innebär en helt ny uppsättning bördor, utöver de svårigheter som resan innebär.
Afrofobi, grov brottslighet, en ekonomi på fall och ett dysfunktionellt inrikesdepartement som motarbetar asylansökningar är några av de utmaningar som påverkar migranterna. Och framtiden kommer kanske inte att bli lättare: den sydafrikanska regeringen har långtgående planer på att stävja ekonomisk migration som en del av en radikal översyn av flyktingpolitiken.
Avråder andra från att åka
Johannes Habib, ordförande för det etiopiska näringslivet i Sydafrika, berättade för The New Humanitarian att han under de 18 år han bott i Sydafrika aldrig har försökt att ta hit någon från sin hemregion Hosaina. Även om han sympatiserar med drivkrafterna för migration, säger han att det är för riskfyllt med allmän osäkerheten och stigande afrofobi.
Hans oro just nu gäller den senaste tidens många attacker mot spaza-butiker som utförts av den populistiska Dudula-rörelsen, som har som mål att registrera sig som ett politiskt parti i tid för nästa års val.
Detta är inte något som potentiella migranter och deras familjer får information om innan de bestämmer sig för att resa söderut.
– Men även om så vore fallet skulle de unga männen inte bry sig. Hur tufft livet än är i Sydafrika så tycker de ändå att det är bättre än fattigdom hemma, konstaterar Johannes Estifanos.
Reportar: Obi Anyadike, Madalitso Kateta, Mohamed Yusuf, Anthony Langat och Abdirahman Ahmed Aden
Redigering: Andrew Gully.
Översättning och bearbetning: Kajsa Sörman.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också:
|
Uppläsning av artikel
|
