KRÖNIKA. Jag har burit med mig en av pojkarna i hjärtat under flera år. Änglar som försvarar, änglar som står pall för krig och dödande. Änglar som dödar, änglar som gråter i det tysta. Livrädda änglar.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Detta var över 20 år sedan. Jag var på arbetsresa i norra Indien och stannade till på en av mina favoritplatser Dharmsala i norra Indien. Hit var det vanligt att väldigt unga israeliska pojkar åkte efter avslutad militärtjänstgöring. I Israel är man vid 16 och ett halvt års ålder skyldiga enligt värnpliktslagen att anmäla sig till Israel Defence Forces (IDF). Israel har värnplikt för både män och kvinnor. Kvinnor har 22 månaders grundutbildning, men ingen repetitionsutbildning; de är vidare uteslutna från vissa förband. Män har 36 månaders grundtjänst och är skyldiga att genomföra repetitionsutbildning till 55 års ålder, så länge de bor i landet. Värnplikten gäller judar, dock med undantag för ortodoxa judar och druser, men inte kristna och muslimer. Dessa kan dock genomföra militärtjänst på frivillig basis.
Varför Dharmsala bland några fler städer i Himachal Pradesh i norra Indien? Jo, väldigt billiga droger. Det finns fortfarande många 20-25 åriga pojkar som åker fullt traumatiserade till norra Indien efter avslutad militärtjänstgöring och krigsföring, och numera finns dessa unga pojkar även i Kerala och Goa.
Jag har burit med mig en av pojkarna i hjärtat under flera år. Och han kommer ofta till liv när jag ser vänner från Israel, eller med kopplingar till Israel, lägga upp bilder på dessa unga pojkar i full militär utstyrsel och utrustning och kallar dem änglar. Änglar som försvarar, änglar som står pall för krig och dödande. Änglar som dödar, änglar som gråter i det tysta. Livrädda änglar.
Min ängel i Dharmsala fick jag aldrig träffa. Hotellet jag checkade in på var oroligt och jag noterade enormt förhöjda stressnivåer hos personalen. Poliser kom och gick, ställde frågor och intervjuade individer anställda och boende. Jag frågade vad som hade hänt och kände starkt ett obehag i luften. ”En pojke har tagit sitt liv, han har hängt sig på sitt rum, bara 21 år gammal. En israelisk pojke.” Jag började ställa frågor till städaren som kom in till mitt rum som beskrev hur pojken tillsammans med sina vänner från Israel checkat in för tre dagar sedan och det enda de hade gjort var att röka, ta droger, gråta och dricka sprit på hotellterassen.
Jag vet inte vad pojken hette, men vi kan kalla honom för Isak. Nästa dag vid frukosten träffade jag ett israeliskt par som hoppades på att få en audiens hos Dalai Lama, vi började prata och jag frågade om de kände till det som hade hänt Isak och de svarade nej, men att de inte var förvånade: ”Det är så många generationer som är förstörda och som har erfarenhet av stridigheter, väldigt unga. Även om de inte har erfarenhet av strid så är tre år väldigt tufft för en ung vuxen på 18 år.”
Jag satt tyst och lyssnade och tänkte länge på Isak, jag var inte så mycket äldre än honom. Jag försökte somna, men låg länge och funderade på vad Isaks sista tankar kan ha varit. Vad tänkte han, vad ångrade han? Hur ledsen och ensam kände han sig? Hur rädd var han?
Många kontrar nog detta med: ”Ja men vad ska man göra för att försvara sig då? Det geopolitiska hotet är enormt, det behövs ju ett försvar!” Jag undrar om det här svaret är tillräckligt för de ängsliga och livrädda föräldrarna som ska skicka sina barn in i krigsförberedelser – eller om man vill – till försvarsberedskap. Hur tänker Isaks föräldrar kring detta svar idag, var de kanske nöjda med svaret när Isak genomgick militärtjänstgöringen? Vill de ha ett annat svar idag?
Jag hade självklart skrivit av mig på samma sätt med samma frågeställningar, med samma sorg i hjärtat om Isak hade hetat Mohammad, Steven eller Anders. Glorifieringen av en livrädd pojke eller ung man tar oss på milsvida avstånd från ambitionen om hållbara samhällen. Den här glorifieringen går stick i stäv mot alla tankar kring en hållbar fred. Varje livrädd ung man eller kvinna är fröet till en ny konflikt och blir en ny grund för krig, generationer efter generationer.
Parul Sharma
Människorättsjurist
Läs också
