Krönika. Kvinnor, musik och Chile – då tänker nog de flesta på Violetta Parra. Men idag erövrar kaxiga, unga tjejer allt större utrymme, skriver Marcus Nilsson i denna krönika. En av förebilderna är Mon Laferte som förra året gick topless till Grammy-utdelningen med texten ”In Chile they torture, rape and kill” skrivet på bröstet.
Det är spännande att ha en dotter. Särskilt när hon älskar musik och har så många inspirerande förebilder. Mon Laferte, Denise Rosenthal, Camila Gallardo, Ana Tijoux, Las Tesis, Javiera Mena och Francisca Valenzuela är bara några.
I dagarna blev det klart att Mon Laferte vinner en Latin Grammy för bästa rocksång, med sin ”Biutiful”. Hon är älskad hos stora delar av den chilenska publiken, och är en förebild för både unga och vuxna. Även om Chile är präglat av konsumtion, köpcentrum, ny teknik och frihandel, så är fortfarande kvarterets marknad en central plats. Där sjungs Lafertes sånger med komp av den portabla musikanläggningen från Casa Royal.
När organisationen Ruidosa startades 2016 fanns det inga mätningar att utgå ifrån när det gällde fördelningen av kvinnliga och manliga artister på latinamerikanska musikfestivaler eller konserter. Organisationen kom fram till att fördelningen var rejält skev, att bara 10 procent av artisterna var kvinnor (25 om en räknar blandade grupper med någon kvinnlig medlem). Siffrorna är inte så olika från europeiska länder, men det gör ju inte det hela bättre.
Senare mätningar har inte visat någon stor förändring, men samtidigt ser vi att kvinnliga artister faktiskt tar plats här i Chile. I alla fall när det handlar om att vara förebilder och inspiration för nästa generation.
Under de gigantiska manifestationerna (innan pandemin) samlades kvinnor för att dansa cueca, lyssna på Ana Tijouxs nutidsrap och sjunga i kör till Las Tesis. Miljontals santiagobor rör sig dagligen i bussar, colectivos och tunnelbanan (metron). Varje år släpps en samling av Santiago i 100 ord där stadens pendlare beskriver sin vardag i korta texter och anekdoter. I år tonsattes de vinnande bidragen av elektropopstjärnan Javiera Mena.
Förebilderna till dagens kvinnliga artister både kvinnliga och manliga. Violeta Parras musik och liv är såklart en grundpelare, men också Jorge González från Los Prisioneros som bröt mot den klassiska bilden av den manliga artisten. Parras låtar som La carta (Brevet), Run Run se fue pa´l norte (Run Run drog norrut) och Los Prisioneros samlande hymn No necesitamos banderas (Vi behöver inga flaggor) har blivit tolkade under de senaste åren.
Numera står berättelserna, produktionen och rytmerna i centrum mer än den vackra rösten. Det har varit en svår process för flera artister. Javiera Mena blev tidigare kritiserad för att ha en tunn röst, men genom internationella erkännanden har hon vunnit respekt.
Francisca Valenzuela är en respekterad artist som har byggt upp nätverket Ruidosa, för att stödja kvinnliga musiker att ta mer plats och kunna hitta sin stil på egna villkor. De arrangerar varje vecka samtal och workshops med yngre och kommande artister på Instagram och de har utvecklat projektet Wo-Man-A-Ger för att stödja kvinnor att ta ledande positioner. Valenzuela har en stark relation med sina fans, och resultat kan vi se i henne senaste video Fortaleza.
Nätverkandet och engagemanget för tjejers rättigheter är tydligt hos flera av dagens artister. Denise Rosenthal sjunger om att se skönheten i sin egen kropp och har en helt kvinnlig grupp musiker och dansare omkring sig.
Ana Tijoux är alltid mitt i händelsernas centrum och har en nära kontakt med rörelser och människor oavsett om hon befinner sig i Chile eller Frankrike, där hon är uppfödd. Tijoux är en viktig kraft bakom den växande urbana musikscenen i Santiago, med grupper som Movimiento Social, Portavoz och La Brigida Orquesta (de två senaste var på Sverigebesök förra året).
Cami, Camila Gallardo, blev återigen framröstad som årets artist vid Premios Pulsar, chilenska grammisgalan. Hennes budskap är tydligt ”jag är precis som du, jag är inte rädd för dig” (från Abrazame) om att tjejer är lika starka som killar.
Manliga artister har säkert blivit inspirerade av den här kraften. Det går att se hos artister som Gepe och musikkollektivet Moral Distraida. De senare har skrivit en av de mest positiva låtar om sex och närhet som jag någonsin lyssnat på. Hacerlo del día (Att göra det på dagen) är en fantastisk hyllning till kroppen, lusten och samtidigt respekten för varandra och livet. Hoppas få höra den någon dag på P3.
För att våga bära baddräkt
Har du svält ihjäl på en diet
Varför på ditt Facebook-foto
Ser du ut som en prinsessa, du krigar mot din natur
Du glömmer varje dag
Att du har den vackra latinamerikanska kroppen
Låt oss göra det under dagen, låt mig tända ljuset
Jag vill bara se en riktig, rik och naturlig kropp
Jag vill se dig så här, precis som du är
Om jag är som jag är, är du som du vill
Jag vill se dig så här, precis som du är
Vacker, naturlig, det är en social, kulturell konstruktion
Att Valparaiso-kollektivet Las Tesis slog igenom världen över med sin mobiliserande performance Det står en våldtäktsman framför dig (Un violador en tu camino) är alltså ingen slump. De kvinnliga rösterna i Chile tar mer och mer plats i människors liv, även om inte alla arrangörer av festivaler och konserter förstår det ännu.
Marcus Nilsson
Bosatt i Chile, driver den engelskspråkiga bloggen 30 Minutos Santiago och skriver för Chile Today.
PS. I Sverige har vi kunnat njuta av sommarspelningar av Ana Tijoux och Mon Laferte. Båda har spelat på Sommarscen i Pildammsparken i Malmö.
