DEBATT. Västvärlden har en moralisk skyldighet att erkänna Taiwan. Kina är idag mer auktoritärt än någonsin, samtidigt som Taiwan är mer demokratiskt än fjorton EU-länder, skriver Philip Anstrén i denna debattartikel.
Taiwan är ett land. Öriket har 24 miljoner invånare och världens 22:a största ekonomi. Republiken Kina, som landet formellt heter, har en historia som sträcker sig tillbaka till 1912 och var med och grundade både Nationernas förbund och Förenta nationerna. Taiwan åtnjuter territoriell integritet och hade 2019 en försvarsbudget på tio miljarder dollar, motsvarande 174 procent av Sveriges. Öriket är idag en stabil demokrati som har hållit fredliga val vart fjärde år sedan 1996.
Ändå erkänner inga EU-länder Taiwan. Kina kräver att de ska följa den så kallade Ett Kinaprincipen, för enligt kommunistpartiet finns det bara ett Kina, Folkrepubliken. Republiken Kina ska ses som en avfällig provins. Sverige, som första västland, vek sig för detta krav 1950. Sedan dess har alla länder i världen förutom femton – mest små nationer i Latinamerika, Karibien och Stilla havet – följt efter.
Denna trend måste vändas. Det finns starka geopolitiska, diplomatiska och ekonomiska skäl att erkänna Taiwan. Europa bör tillsammans med andra västländer skapa de förutsättningar som krävs för att kunna göra detta i framtiden.
Taiwans diplomatiska isolering skadar europeiska intressen, särskilt då denna hindrar öriket från att delta i multilaterala organisationer. Taiwaneserna har varit extremt framgångsrika i att bemöta Coronapandemin: de har bara lidit sju dödsfall till följd av Covid-19. Taipei har trots detta endast i mycket begränsad utsträckning fått delta i Världshälsoorganisationens arbete mot viruset. Det berövar världssamfundet värdefull expertis och leder till mer lidande i världen och Europa.
Detsamma gäller inom andra områden. Taiwan är en generös biståndsgivare men får inte delta i multilaterala utvecklingsbanker. Taipei kan inte delta i FN:s klimatkonferenser, vilket gör det svårt att övertyga det taiwanesiska samhället att växla upp sitt arbete mot klimatförändringarna. Taiwan, utfryst ur Interpol, kan inte på ett optimalt sätt bidra till kampen mot organiserad internationell brottslighet. Att erkänna öriket skulle vara ett steg på vägen mot att åtgärda dessa problem.
Erkännande skulle också medföra ekonomiska fördelar. EU:s ”Ett Kina”-politik gör det svårt att förhandla fram bilaterala investerings- och frihandelsavtal med Taiwan. Detta är begränsande. EU-handeln med Taiwan nådde 2019 en rekordnivå på hela 59 miljarder euro, men protektionistiska hinder kvarstår på båda sidor. Och bara två procent av Taiwans utländska direktinvesteringar går till Europa.
Detta är ett handikapp för Europa i den globala teknologikapprustningen. Taiwanesiska företag är världsledande inom informations- och kommunikationsteknologi. Ökad tillgång till denna expertis skulle vara en stor fördel just nu: allt fler europeiska länder – inklusive Sverige – kan av säkerhetsskäl inte köpa 5G-teknologi från Kina. Taiwan producerar också en stor del av alla mikrochips och halvledare i världen. Mer taiwanesiska investeringar skulle vara ovärderligt för EU:s konkurrenskraft inom industrier såsom artificiell intelligens.
Västvärlden har i grund och botten också en moralisk skyldighet att erkänna Taiwan. Det var en sak att välja Folkrepubliken Kina och inte Republiken Kina 1950, när båda dessa länder styrdes av brutala diktaturer. Men Kina är idag mer auktoritärt än någonsin, och bedriver till och med ett kulturellt folkmord i regionen Xinjiang. Taiwan, enligt människorättsorganisationen Freedom House, är dock numera mer demokratiskt än fjorton EU-länder. EU borde kunna erkänna det.
Taiwan tvekar att utropa självständighet, trots att 54 procent av landets befolkning vill göra det och trots att bara 13 procent av dem vill uppgå i Kina. Detta beror till hög grad på att det kinesiska kommunistpartiet reserverar sig rätten att stoppa en taiwanesisk självständighetsförklaring med våld. I och med krigsrisken bör därför europeiska länder inte på eget initiativ erkänna Taiwan diplomatiskt.
Men försöker den taiwanesiska nationen hävda sin rätt till självbestämmande bör europeiska länder ta steget och erkänna Taiwan. De bör göra detta inte bara i ljuset av de ovan nämnda intressena, utan också för att det skulle kunna bidra till att avskräcka Kina från att invadera Taiwan. Kina har lagt hundratals miljarder kronor på att köpa erkännande från de länder som fortsatt att ha diplomatiska förbindelser med Taiwan. Det visar att kommunistpartiet inte gärna vill attackera det folkrättsliga skydd som diplomatiskt erkännande tillhandahåller till Taiwan.
Erkännande skulle vara särskilt effektivt om det kombineras med hot om ekonomiska sanktioner om Kina invaderar Taiwan: EU är ju Kinas största handelspartner. Europa borde också se till att koordinera med USA, och helst även andra demokratier såsom Australien, Japan, Sydkorea, Indien och Nya Zeeland. Washington har sedan 1979 reserverat sig rätten att försvara Taiwan, och har sedan 2016 växlat upp sin försvarsexport till Taipei. Den transatlantiska länkens diplomatiska, ekonomiska och militära tyngd skapar goda förutsättningar att tvinga Kina att acceptera Taiwans självständighet som ett fait accompli.
EU bör i det tysta börja det koordineringsarbetet redan nu, för situationen börjar bli akut. Folkets befrielsearmés budget är i dagsläget 25 gånger större än det taiwanesiska försvarets, vilket bidrar till att skapa en mycket instabil maktbalans i Taiwansundet. Medan världen varit distraherad av coronapandemin har kommunistpartiet också växlat upp sina militära provokationer i regionen. Taipei har till svar behövt skicka upp stridsflygplan mer än 4000 gånger under 2020.
Kina lär inte se med blida ögon på en sådan hållning från Europa. Men det går inte att understryka nog att följderna av en konflikt över Taiwan, eftersom den sannolikt skulle ställa USA mot Kina, skulle vara långt mycket värre. EU skulle samtidigt få ut mycket positivt av att i framtiden kunna ha formella diplomatiska relationer med Taiwan. Det är dags att västvärlden börjar lägga grunden för dessa.
Philip Anstrén
Debattör och skribent
