Helt mot det som förutspåtts i opinionsundersökningarna fick Evo Morales parti MAS sensationellt en omfattande egen majoritet redan i första valomgången. Resultatet öppnar helt nya politiska perspektiv för Bolivia, samtidigt som förväntningarna på valvinnaren är mycket höga, skriver Torsten Wetterblad i denna analys.
Den 18 oktober gick Bolivia till val igen ett år efter det val som ogiltigförklarats på grund av valfusk. Helt mot det som förutspåtts i de opinionsundersökningar som publicerats innan så fick Evo Morales parti MAS sensationellt en omfattande egen majoritet redan i första valomgången. Enligt valdomstolens slutresultat vann den förre finansministern Luis Arce, som var partiets presidentkandidat, överväldigande med 55 procent över Carlos Mesa, historiker och före detta president 2003-2005 och hans mittenparti Comunidad Ciudadana med 29 procent. På tredjeplats kom den religiöse högernationalisten Luis Camacho och hans parti Creemos från Santa Cruz med 14 procent. Valdeltagandet var så högt som 88 procent trots den pågående omfattande pandemin, men förklaras delvis av att det är röstplikt i landet. Resultatet öppnar helt nya politiska perspektiv för Bolivia och ger vid första påseende nya argument till de som ifrågasatte ogiltigförklarandet av valen och kallade det dramatiska maktskifte som följde en statskupp. Verkligheten är emellertid ofta mer komplicerad än de politiska sympatierna och antipatierna.
MAS får egen majoritet
I presidentvalet har MAS vunnit i fem av de landets nio departement, La Paz, Potosi, Oruro, Cochabamba och Pando, Mesa i tre, Chuquisaca, Tarija och Beni och Camacho enbart i sitt hemdepartement Santa Cruz. Jämfört med det ogiltigförklarade valresultatet förra året är nu skillnaderna mellan MAS och Mesas parti hela 26 procent, medan skillnaden förra året enligt det ifrågasatta valresultatet uppgick till 11 procent. I kongressvalet får nu MAS egen majoritet i både deputerandekammaren och senaten, men inte den kvalificerad majoritet som man haft tidigare. Enligt resultatet 2019 var fördelningen i kongressen betydligt jämnare med flest representanter för MAS, men utan egen majoritet. En del av förklaringen till den stora skillnaden mellan valen är Luis Camachos kandidatur som splittrat anti-MAS rösterna. Om det blivit en andra valomgång mellan Arce och Mesa hade troligen en del av Camachos sympatisörer istället gått till Mesa. Samtidigt fanns det i valet förra året två kandidater på tredje och fjärdeplats som tillsammans samlade nästan lika många röster som Camacho nu gjorde. Förklaringen till den omfattande skillnaden och ökningen av MAS röstetal måste därför främst sökas på annat håll.
Mycket talar för att coronapandemin, som haft en väsentligt större omfattning i Bolivia än i Sverige, och den omfattande ekonomiska nedgång och den ökade fattigdom som den medfört har spelat en avgörande roll för valresultatet. Många väljare har sett Arce som en garant för att återskapa den kraftiga ekonomiska tillväxt och förbättring av breda folklagers levnadsförhållanden som skedde under råvaruboomen de tio första åren under Evo Morales presidenttid. De kaotiska förhållandena under Jeanine Añez övergångsregering med en kraftigt ökad polarisering i samhället, ett omfattande politiskt våld med ett flertal dödsoffer och växande öppen rasism har säkert också bidragit.
Rösterna från den bolivianska medelklass (både en vit och en växande indiansk sådan) som ökat kraftigt med den ekonomiska framgången har varit avgörande. Från att inledningsvis stöttat Morales när han kom till makten 2006 har en del av dessa röster tillfallit MAS-oppositionen under MAS maktinnehav. De grupperna verkar nu på allvar ha återvänt till MAS.
Avgörande har också varit Mesas bristande attraktionskraft. Många har vittnat om hans sviktande entusiasm för att ge sig in i valkampen, intellektuella arrogans och ointresse av att knyta kontakter med folkrörelser och sociala organisationer.
Höga förväntningar på Arce
En mycket stor utmaning för Luis Arce blir nu att infria förväntningarna om bättre levnadsförhållanden efter att pandemin har klingat av. Den bolivianska ekonomin är kraftigt råvaruberoende och de höga priserna på gas och metaller under större delen av Evo Morales presidentperiod är den viktigaste förklaringen till den omfattande ekonomiska uppgången. Den ökade beskattningen och regleringen av gasproduktionen i landet, som felaktigt ofta benämns nationalisering, bidrog till att skapa omfattande statliga resurser, som använts för ökade offentliga investeringar i form av bland annat undervisning, infrastruktur och inrättandet av kontantstöd till utsatta befolkningsgrupper. Arce har som finansminister fört en försiktig och mycket ansvarsfull makroekonomisk politik och har också samlat i ladorna i form av en väl tilltagen valutareserv. Men de sista fem åren har perspektiven förändrats radikalt. Råvarupriserna har sjunkit avsevärt och lite talar för att de återvänder till de tidigare nivåerna. De för Bolivia mycket fördelaktiga avtalet med Brasilien, som långsiktigt garanterade försäljning av gas till fördelaktiga priser har löpt ut och förlängs bara ett år i sänder till för Bolivia sämre villkor. Nyinvesteringarna i gasindustrin har varit otillräckliga för att på sikt kunna fortsätta utvinning på samma nivå. Alldeles för få ansträngningar har gjorts att diversifiera ekonomin, öka investeringsgraden och den teknologiska nivån. Landet står nu inför en övervärderad valutakurs, en förväntad negativ tillväxt på nio procent i år, ett kraftigt budgetunderskott på tolv procent och en växande utlandsskuld. Det kommer att krävas mycket förhandlingsskicklighet från Arce att få igenom det uppskov på betalning av utlandsskulden och nya omfattande lån från de internationella kreditinstitutionerna, som han nu föreslagit. Bolivia är långt ifrån det enda utvecklingsland som drabbats av akuta ekonomiska problem som ett resultat av pandemin.
Bolivia har mycket stora tillgångar på litium, men försöken att etablera en inhemsk litiumindustri har hittills misslyckats, trots ansträngningar. Satsningarna på jordbruk med en omfattande avskogning som följd som genomförts av den gamla MAS-regeringen i en ohelig allians med storgodsägarna i Santa Cruz och fortsatt under övergångsregeringen, är heller ingen långsiktig lösning på den ekonomiska knipa som landet befinner sig i. På kort sikt behövs klassisk efterfrågestimulans och de speciella bidrag som delats ut till de som blivit arbetslösa och förlorat sina inkomstmöjligheter under pandemin kommer säkerligen att fortsättas av Arce under krisen.
Vem bestämmer inom MAS?
MAS har under lång tid varit ett parti med en enad front utåt, som oftast toppstyrts av Evo Morales och vicepresidenten Alvaro Garcia Línera. I och med att partiledningen tvingades lämna landet och nu befinner sig i Argentina skapades en helt ny situation. När den interna nomineringen av presidentkandidat inför valet skulle ske visades omfattande meningsskiljaktigheter upp utåt för första gången. Viktiga grupper på höglandet protesterade mot att Evo Morales enväldigt försökte styra processen från Buenos Aires och partioppositionen lanserade sin presidentkandidat – den förre utrikesministern och traditionelle indianledaren David Choquehuanca. Morales föreslog istället Arce. Andra kandidater framfördes också och först efter omfattande interna diskussioner blev kompromissen Arce som presidentkandidat och Choquehuanca som vicepresidentkandidat.
Intressant är också den roll som ledande MAS-representanter haft i kongressen under övergångsregeringen ledda av senatens talman Eva Copa som själv tillhör MAS. Vid kritiska skeden har Copa ofta haft en modererande roll och tagit ansvar för stabilitet ochundvikit en ytterligare polarisering av det bolivianska samhället.
Alvaro Garcia Línera, den före detta vicepresidenten och Morales radarpar, har oftast kritiserats för maktfullkomlighet inom partiet och har många fiender. Mycket talar nu för att han inte kommer ha någon framskjuten roll i den nya MAS-ledningen. Överhuvudtaget hävdar många att det vuxit fram ett nytt, yngre ledarskap inom MAS de senare åren som nu kräver plats och inflytande och som kan balansera de i partiets ledning som tidigare fanns kring Evo Morales.
Den stora frågan som det redan spekuleras mycket kring är hur pass självständig Arce kan vara gentemot Evo Morales. I offentliga kommentarer säger Arce nu att Morales, när han kommer tillbaka till Bolivia, ska ägna sig åt att fostra nya ledare och inte lägga sig i regerandet. Morales har naturligtvis i kraft av sin viktiga historiska roll fortfarande en mycket stark ställning inom partiet och tillsättningen av den nya regeringen kommer att ge en första fingervisning av hur skicklig Arce är på att balansera detta inflytande och de väletablerade politiska makthavare som tidigare fanns i Morales närhet.
Går det att bygga förtroende?
De sista åren under Evo Morales presidentskap präglades av en växande maktfullkomlighet där den mest flagranta åtgärden var när landets konstitution sattes ur spel och Morales därmed ställde upp till omval 2019, trots ett folkomröstningsresultat 2016 som förbjöd detta. Exemplen var också många på när regeringen aktivt försökte tysta opposition och kritik i press och andra massmedia, och försvårade sociala rörelsers verksamhet som hade en annan uppfattning än partiets ledning. Den totala politiseringen av rättsväsendet där MAS under många år aktivt motarbetade oppositionspartiers ledare genom olika juridiska processer – något som sedan fortsatt på precis samma sätt det senaste året under Añez övergångsregering – men nu drabbade MAS, är ett annat exempel på MAS maktfullkomlighet. Det växande inflytandet från den illegala coca-ekonomin inom MAS och en omfattande korruption i maktens närhet är andra samhällsproblem som en ny partiledning måste ta i tu med om man menar allvar med att sätt stopp för en ytterligare polarisering av samhället. Avgörande är nu att skapa grund för förtroende för rättsväsende och andra centrala institutioner, grundläggande mänskliga rättigheter och ett fredligare samhällsklimat genom institutionsstärkande reformer och överenskommelser över partigränserna.
Kupp eller inte 2019?
Många kommentatorer till valresultatet på vänsterkanten hävdar nu att MAS överlägsna vinst klart visar att anklagelserna om valfusk i 2019 års val varit felaktiga och att maktskiftet i november förra året därför måste anses ha varit en statskupp. Under ett års tid har det förts en internationell debatt om huruvida slutsatserna i den interamerikanska organisationen OAS slutrapport som valobservatör i det förra valet varit riktiga. Där slår man fast att ett organiserat valfusk förekommit. Ifrågasättandet av valets genomförande i den första preliminära rapporten direkt efter valet 2019 var en av de viktigaste anledningarna till det omfattande folkuppror, som på spanska kallats la revolucion de las petitas, och som skedde några veckor efter valet. Folkupproret ledde sedan i början av november 2019 till regeringens avgång och tvingade Evo Morales och hans vicepresident och andra ledande regeringsföreträdare att hastigt lämna landet. Några forskarrapporter har ifrågasatt de statistiska beräkningar, som finns i rapporten som argumenterar för att det slutliga valresultatet inte är statistiskt sannolikt, i jämförelse med de tidiga preliminära resultaten. Mycket av debatten har missat att OAS-rapporten också påpekat ett flertal andra felaktigheter och missförhållanden i valets genomförande som troligen har påverkat resultatet. Missförhållandena har också bekräftats av andra valobservatörer bland annat av EU. Själv kunde jag under valnatten 2019 på plats i La Paz otvetydigt notera den manipulation av det preliminära valresultatet i systemet TREP, som skedde av de excelfiler som valdomstolen publicerade på internet. Att det förekom ”justering” av sammanräkningen anser jag därför är höjt över allt tvivel. Vad man alltid kan diskutera är i hur stor utsträckning som denna manipulation och de andra felaktigheterna på ett avgörande sätt förändrade slutresultatet. Något slutgiltigt svar på denna frågeställning kommer vi troligen aldrig få.
Det viktiga är istället att man nu glädjande kan konstatera att den nyvalda valdomstolen denna gång lyckats genomföra ett president- och kongressval under de extremt komplicerade förhållanden som pandemin skapat, utan att något av de deltagande partierna på allvar hävdat och dokumenterat att valet denna gång inte gått rätt till. Valets riktighet har också bekräftats av närvarande utländska valobservatörer. Detta är ett mycket viktigt framsteg jämfört med valet för ett års sedan och ett viktigt steg i den försoning som nu är nödvändig för Bolivia inför framtiden.
Torsten Wetterblad
Forskare, tidigare ansluten till Latinamerikainstitutet under många år. Har länge följt utvecklingen i Bolivia.
