DEBATT. Idag har det gått 75 år sedan FN:s delningsplan för Palestina antogs. Men finns det någon som är nöjd med resultatet? De länder som röstade för den bör se hur illa dagens verklighet överensstämmer med planens innebörd, skriver representanter för Palestinagrupperna i Skåne.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Det har gått 75 år sedan FN:s Generalförsamling den 29 november 1947 antog den historiska resolutionen 181 som gällde delningen av det historiska Palestina i en arabisk och en judisk stat. 33 medlemsländer röstade ja, 13 nej och 10 avstod. Flera var inte medlemsländerna på den tiden.
Sverige röstade ja, liksom både USA och Sovjetunionen. Resolutionen antogs utan att landets befolkning fick säga sin mening om det som i högsta grad rörde deras egen framtid.
Förutom de två staterna, sida vid sida, fanns i resolutionen även skrivningen om att Jerusalem skulle stå under internationell kontroll, som ett så kallat corpus separatum.
Fördelningen av det som dittills varit det brittiska mandatet Palestina var från början otillständig, då mer än hälften tilldelades den judiska staten, trots att 94 procent av marken var i arabisk ägo. Detta påtalades av Folke Bernadotte, som var utsedd till FN:s medlare. Han föreslog i en rapport på hösten 1947 att delningen skulle göras om för att bli mera rättvis och i överensstämmelse med verkliga förhållanden. Bernadotte fick betala med sitt liv för att han ville skapa en mera rättvis delning. Han sköts av israeler i en arméjeep dagen efter rapportens publicering. Ingen dömdes för mordet och FN tycks ha accepterat att deras utsedde medlare avrättades av israeliska Sternligan.
Idag finns Israel inte enbart inom den del av historiska Palestina som delningsplanen angav. Med ockupation och annekteringar har ytterligare områden tagits i beslag. Världssamfundet har kritiserat olaglig annektering av bland annat Östra Jerusalem och det finns en rad FN-resolutioner angående de illegala israeliska bosättningarna på den ockuperade Västbanken. Det är inte tillåtet för en ockupationsmakt att flytta egen befolkning till ockuperat område. Trots detta bor idag mer än 600 000 israeler i bosättningar på Västbanken, som därmed blivit helt fragmenterad. Detta är ett medvetet sätt att göra en tvåstatslösning omöjlig. Det som enligt Resolution 181 skulle bli en arabisk stat har Israel helt perforerat med hjälp av bosättningar, utposter, en till största delen illegal mur, samt breda vägar som byggts enkom för den egna befolkningen. Därtill kommer områden som tagits i anspråk för militär övningsverksamhet, industrizoner, geologiska utgrävningar, parker med mera.
FN har proklamerat 29 november till en dag för solidaritet med det palestinska folket. Det kan ses som en slags ursäkt för att man medvetet tog ifrån palestinierna rätten till sitt land i och med Resolution 181. En solidaritetsdag är dock en klen tröst för denna stöld som med åren tillåtits bli allt större utan att ja-röstande medlemsländer gjort något påtagligt för att stoppa Israels agerande – inga krav på sanktioner, utan i stället ökat samarbete på olika områden. Är Sverige och övriga ja-röstande tillfreds med situationen som den nu ser ut efter 75 år?
Är Israel som ändå kunde bilda sin stat ens tillfreds med hur det nu ser ut? Att gång på annan anklagas för illegala handlingar och även för att vara en apartheidregim, alltså inte den perfekta demokrati som man säger sig vara?
Är det ok att avsevärda summor måste gå till att bygga en separationsmur samt att hålla militärer på plats överallt på ockuperat område år ut och år in?
Den som verkligen vill Israels bästa inser att ockupation och illegala bosättningar är förödande för det egna landet. Tyvärr är de för få eller för tystlåtna.
FN:s nya specialrapportör för de ockuperade områdena i Palestina, Francesca Albanese, är inte tystlåten. Hon riktade skarpa uppmaningar till världssamfundet i sin första rapport i höstas: vad som krävs är inte fler förhandlingar mellan Israel och Palestina, utan ett omedelbart slut på den olagliga israeliska militärockupationen och på stödet till de illegala bosättningarna.
Vi håller fullständigt med Albanese i hennes tydliga krav – på Solidaritetsdagen med det palestinska folket – och alla andra dagar.
Rolf Björnson
Gert Andersson
Kerstin Dahlberg
Palestinagrupperna i Skåne
Läs också
