Jag liksom stannade på mittfältet. Det var min plats, det var just där jag ville vara. Kvällen var varmt och fuktigt och en liten bris gjorde vad den kunde för att kyla ner luften. Trädkopparna på planets sidor bildade dansande skuggor när de blandade sig med de fåtaliga strålkastarna. Konstgräset luktade nyklippt gräs, eller var det bara jag som kanske tyckte det.
Det var då som jag sänkte blicken och såg hur bollen rullade sakta till mig. Stoppade den med högerfoten, så där mjukt som om jag liksom smekte den, samtidigt vred jag hela kroppen åt vänster, snabbt och nästan intuitivt. Nu hade jag plötslig fältet fritt för att passa den till en medspelare som kom rusande på vänstersidan …
Det hände i slutet av februari utanför Buenos Aires, ett par veckor innan pandemin skulle bryta ut. Jag spelade tillsammans med några gamla vänner. För att göra det hela riktigt dramatisk, hade vi bildat en U70-lag och var beredda att möta vilket lag som helst. Vi sprang, svettades, skipade efter andan, det syntes på oss att det gjorde ont och att vi var också lyckliga. Vi målkalasade på motståndarlaget. Det var på riktig, ingen dröm alltså …
Det märkliga annars är att jag bara drömmer om att jag spelar fotboll.
Jag har faktiskt fotbollsdrömmar och jag rädds inte att erkänna det. Jag springer, tacklar, skjuter med höger eller vänster, passar, går ner, går upp, nickar, dribblar en, två, tre… Motståndarna bara står där och gapar, mellan jag svischar förbi… och jag gör mål, jag bara liksom spikar bollen i krysset och ser hur den touchar nätet och glider sakta ner och glädjen vet inga gränser och tiden, den bara står still…
I drömmarna är jag högerbacken som ger allt för laget, mittfältaren som skickligt dirigerar spelet och tar sig förbi alla lätt som en plätt, och jag är även en centerforward av den gamla gedigna skolan, de som fanns när jag liten, sådana som kunde ta ner bollen med brösten och lika elegant som en balletdansös sänka kroppen lite åt sidan och sen skjuta den i mål, jag menar en Gunnar Nordahl, en Bobby Charlton, en Alfredo Di Stefano …
Det är konstigt med drömmar, jag läser att det är ett förändrat medvetandetillstånd där det som händer ett fullt verklig…
Den nu avlidne uruguayansk författaren Eduardo Galeano, han som på 70-talet skrev ”Latinamerikas öppna ådror”, hade liksom ungefär samma erfarenheter som jag.
– Om jag ska vara ärligt, har jag alltid spelat väldigt bra, jag menar jättebra. Jag har varit den bäste av dem alla, men bara på natten i sömnen. Jag måste erkänna att under dagen har jag varit det värsta stickbenet som någonsin setts på mitt lands fotbollsplaner, lär han ha sagt.
Galeano skrev inte bara om latinamerikansk historia och politik, han har också skrivit om fotboll. 1968 publicerade han boken “Su majestad el futbol” (Hennes majestäts fotbollen) och 1995 ”Futbol a sol y sombra”, (Fotboll i ljust och skugga) Han har också haft ett radioprogram i Montevideo där han pratade om fotbollsminnen.
Filosofen, författaren och nobelpristagaren i litteratur, Albert Camus som i våra Coronadagar fick ny aktualitet med romanen ”Pesten” som publicerades 1947 och är en av den franska litteraturens främsta verk, spelade faktiskt fotboll. I sin ungdom i Algeriet var han målvakt i universitetslaget Racing Universitaire Algerios (RUA).
Camus tyckte att fotbollen var som livet själv och liksom i spelet var det en dygd att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål. Camus betraktade fotbollen som en filosofi som måste upplevas och han lärde sig en hel del genom att spela fotboll.
– Allt jag vet om människornas moral och skyldigheter, har jag fotbollen att tacka för.
Författaren och filosofen Jean Paul Sartre, samtida med Camus och även han nobelpristagaren i litteratur, (fast han vägrade ta emot priset, han tyckte att han skulle förlora sin filosofidentitet) gillade inte fotboll. I hans drömmar upptog spelet säkerligen ingen plats. Men han sa någonting som i sammanhanget är helt och hållet sant:
– I fotbollen blir allt komplicerat på grund av det andra lagets närvaro…
Coronaviruset satte stopp för våra fotbollsmatcher. Pandemin skingrade U70-laget och numera finns vi på olika ställen i världen. Nu har vi bara nätet om vi vill prata om det vi varit med om.
Men en sak är säker. I väntan på att fotbollen ska komma igång, kan jag fortsätta att drömma, och vem vet, i mitt gröna drömlandskap allt är möjligt. Jag kanske kan till och med ha den stora och gränslösa glädjen att få dela lag med Lio Messi …
Eduardo Berezán
