I Chile och Colombia har människor fått nog av maktens våld och privatiseringarnas konsekvenser. De politiska aktörer som har infört, förvaltat och i nästan 40 år profiterat på systemet straffas nu av folket. Därför är det som nu hänt i Chile viktigt för hela världen. Det skriver Maria-Pilar Reyes, aktivist och samhällsvetare.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är skribentens egna.
Valresultatet i Chile den 15 maj då samtliga politiska partierna med endast ett litet undantag led ett skamligt, historiskt nederlag visar att en unik socioekonomisk och politisk process av internationell betydelse pågår. Chile, det första landet i världen att införa det neoliberala ekonomiska systemet är nu på väg att bli det första att avskaffa det. De politiska aktörer som har infört, förvaltat och i nästan 40 år profiterat på systemet straffas nu av folket som vänder de ryggen. Unga kvinnor tar plats i avgörande maktpositioner överallt och i den nationella församlingen som den 15 maj valdes till uppdraget att skriva en ny nationell författning blev kvinnorna majoritet. Grundvalarna i neoliberalismen skakas och den lilla klicken som vunnit på detta system skär tänder. Frågan är vad Sverige gör i detta scenario.
Folket i Chile har fått nog av konsekvenserna av de privatiseringar, avregleringar, enorma sociala klyftor, miljöförstörelse, korruption och kriminalitet som det rådande ekonomiska systemet genererat. Parollen ”Chile despertó” (Chile har vaknat) som skanderats över hela landet sedan det folkliga upproret som exploderade den 18 oktober 2019 talar om att folket insett att det politiska etablissemanget, oavsett tendenser och förklädnader, har hållit på i flera decennier att föra merparten invånare till avgrunden. Förtroendet för dels de traditionella företagspolitiska aktörer som under skydd av diktaturen införde systemet i landet för egen vinnings skull, dels de som efter diktaturens fall fortsatt att förvalta och cementera systemet, även de för sin egen vinnings skull, är fullständigt förbrukat. Folkets stöd till presidenten ligger nu under 5% och den koalition som förde honom till presidentposten 2018 fick nu knappt kring 20% av rösterna. De 25 extremt rika familjer som styr landets ekonomi och politiken med stöd av och delvis på uppdrag av världsomfattande megaföretag är förvirrade och desperata. Huvuden rullar i interna dispyter och valets efterspel.
Dags för Colombia
En liknande befrielseprocess drivs nu i Colombia av ett folk som har fått nog av våld, förtryck, förnedring och orättvisor. Liksom Chiles regering drar sig inte Colombias regering för att med öppet våld och presidentens bisarra handlingar försöka stoppa något som inte går att stoppas. Folket har bestämt sig och har inget kvar att förlora, utom livet. Men de riskerar att förlora det ändå, och många gjort och gör det hela tiden p g a fattigdom, utbrett våld, vidriga arbetsvillkor och avsaknad av det mest grundläggande för att överleva. Också i andra latinamerikanska länder växer folkets motstånd mot etablissemanget och trots den privilegierade elitens manövrer för att avleda, förvirra, så split, korrumpera, skrämma dem så ansluter sig alltfler till kampen för frihet, värdighet och fred. Internationella megaföretag verksamma i Latinamerika inom skogs- och gruvnäringen, media, jordbruk, livsmedelsförsörjning, IT, läkemedelsindustrin, med flera kan inte längre räkna med starka lokala bundsförvanter.
Men varför har svenska medias bevakning av det som händer i Chile varit såpass sparsam? Merparten av de många samhällsintresserade personer som jag har pratat med under de senaste 10 dagarna har inte läst eller hört något i svensk media om valet i Chile den 15 maj. Det svenska politiska och ekonomiska etablissemanget har flera intressen i Latinamerika och samverkar med lokala aktörer som har samma mål och agenda. Måhända är det svenska politiskt-ekonomiska etablissemanget också lite ställt nu? Faktum är att i de fall ledarna i Sverige och Europa uttalar sig, mestadels i milda generella ordalag mot de brott mot mänskliga rättigheter brott som pågår i Latinamerika så talar de med kluven tunga.
Lik i garderoben
I mitten av 90 talet, knappt några år efter det att diktatorn Pinochet hade fått lämna presidentposten försökte svenska regeringen sälja JAS-planet till Chile. Att diktatorn 1990 fick avgå som president begränsade hans och hans uppdragsgivares makt något. Men hans möjligheter att fortsätta att påverka var säkrade i den nationella författningen som instiftades under hans mandat, en tid då all opposition tystades ned med brutala metoder och parlamentet var stängt. Pinochets författning, som det kom att kallas och som bortsett några mindre förändringar fortfarande gäller, gav diktatorn rätt att sitta i parlamentet som senator på livstid. De fyra grenarna av landets militärmakt (polisen, armén, flygvapnet och flottan) gavs rätt att utse var sin företrädare att sitta i parlamentet med fullständig senatorstatus.
Genom samma författning omvandlades mark, skog, naturreservat, mineralfyndigheter, utbildning, hälso-och sjukvård, omsorg, till och med landets alla sjöar, floder och övriga naturliga vattenkällor till marknadsvaror till salu för privata kapitalägare. Flera lagar antogs dessutom under diktaturen som kriminaliserade all form av folkrörelseorganisering. Dessa lagar luckrades upp gradvis under övergången till civilregering. Men unga som deltagit i väpnat kamp mot diktaturen satt kvar i fängelse under hela 90-talet ofta utan rättegång, eller dömda av militärdomstolar efter det landet övergått till civilt styre. Vid minsta försök från civilsamhället att ifrågasätta lagstiftningen eller göra upp med polisens och militärens maktfullkomlighet skramlade dessa med sina vapen. Att i det läget försöka sälja JAS -planet till Chile och på så viss stärka de väpnade styrkornas angreppspotential kan knappast ses som ett stöd till utveckling av demokrati i landet. Men det finns mer.
Marknaden styr allt
Under pågående militärdiktatur i Chile gjorde svenska Boliden affärer med ett av diktaturens beskyddade företag. Cirka 20 tusen ton toxiskt avfall fraktades då från Skellefteå för att dumpas i ett öppet landskap i norra Chile med katastrofala konsekvenser för miljön och invånarna där. De skadade och drabbade familjerna har aldrig fått varken ett erkännande, en ursäkt eller ett skadestånd som täcker åtminstone lite av de kostnader för sjukvård, begravningar, utebliven försörjning, kroniska funktionsnedsättningar och tvånget att gå från sina hem som detta orsakat dem.
I januari 2017, innan fredsavtalet som nu har fullständigt havererat började implementeras tecknade svenska regeringen ett avtal om försäljning av krigsmateriel till Colombia. Och nu, trots att colombianska polisens och militärernas våld bara under de senaste veckorna har skadat och även mördat uppemot ett 50-tal sociala ledare och fredliga aktivister planerar svenska regeringen att gå vidare med försäljning av JAS-plan till Colombias regering.
Som latinamerikanska känner jag mig förbannad. Som svenska känner jag mig skamsen. Som världsmedborgare känner jag mig fast besluten att fortsätta att arbeta för allas rätt till rättvisa, frihet, värdighet och fred.
Maria-Pilar Reyes
Samhälls-och folkhälsovetare samt MR-aktivist
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
