Efter den historiska valsegern i Serbien ska Studentlistan nu bilda regering och på det utrikespolitiska området vänder en svår balansgång. Men varför har politiker och andra så svårt att förstå vad Studentlisten är?
Ett år efter olyckan i Novo Sad som blev den tändande gnistan för proteströrelsen i Serbien är målet nått. Studentlistan fick runt 53 procent av rösterna och får egen majoritet i parlamentet. Nästa steg är att bilda regering och börja få igenom sin politik. Regeringsbildningen handlar även om att relationen mellan studentrörelsen och de valda parlamentarikerna ska fungera.
Det handlar alltså om hur direktdemokratiska möten som via studentråd och medborgarförsamlingar ska integreras och fungera med parlamentariska och regeringsbeslut. Ett av Studentlistans mål är att fler i Serbien ska vara aktiva medborgare mellan valen. På det sättet är också tanken att förändra Serbien genom att motverka att ett politiskt parti som SNS kan i framtiden urholka demokratin och missbruka institutionerna för privata intressen.
Någon premiärminister har ännu inte presenterats men Studentlistan menar att de ska bilda regering under november. Ilija Srdanović, läkaren från Novi Sad som bara tekniskt stod först på listan, är en av rörelsens mest synliga personer. Srdanović vill framför allt arbeta med sjukvårdsfrågor.
En annan möjlig kandidat är Dejan Šoškić, ekonomiprofessor och tidigare chef för Serbiens centralbank. Han är mer liberal, marknadsorienterad och förespråkar friare konkurrens, oberoende institutioner och mindre politisk styrning av ekonomin. Det finns även andra personer i organisationen som är potentiella kandidater för att bli nästa premiärminister.
Många lyfter nu fram att Studentlistan saknar en tydlig ledare och att det är oklart vilken väg Serbien nu ska ta. Och visst, det finns viktiga frågor att ställa med tanke på att en bred proteströrelse ska börja styra ett land. Samtidigt riskerar kritiken att utgå från att en politisk rörelse måste fungera som ett traditionellt parti för att ha en tydlig vision.
I DN jämför Michael Winiarski Studentlistan med Péter Magyars Tisza i Ungern. Magyar är en tydlig ledarfigur, medan Studentlistan är bredare och har få erfarna yrkespolitiker. Winiarski frågar därför vem som ska styra och pekar på oenigheten om EU, Ryssland och Kosovo.
Studentlistans ledarskap har av flera analytiker beskrivits som gandhianskt. Andra menar att Studentlistan påminner om medborgarrörelser under det kalla krigets tid. Studentlistan har också ett elvapunktsprogram med förslag om bland annat rättsstat, korruption, utbildning och ekonomi.
Rörelsen saknar alltså inte politiska idéer, även om Studentlistan inte ger svar på alla politiska frågor. Att Studentlistan inte har “en stark partiledare” är dessutom delvis ett medvetet val. Studentrörelsen har velat undvika ännu en personkult med tanke på Serbiens historia och i stället valt att bygga politiken underifrån genom studentråd, lokala initiativ och gemensamma beslut.
I sin mest långtgående form kan visionen beskrivas som att göra Serbien till något som liknar en stor medborgarförsamling. Det betyder inte att parlamentet ska avskaffas, utan att demokratin ska bli mer deltagande och vardaglig. Människor ska organisera sig, diskutera lokala problem och påverka samhällsutvecklingen.
Demokratiskt experiment
Det finns många anledningar till varför utvecklingen i Serbien har väckt så mycket uppmärksamhet globalt. Studentlistan försöker förena den parlamentariska demokratin med mer direktdemokratiskt deltagande. Det skiljer sig från den mer traditionella modellen där oppositionen samlas kring en stark ledare. I Serbien ligger fokus i stället på att fler människor ska kunna delta i politiken och påverka beslut även mellan valen.
Samtidigt finns flera problem, utmaningar och risker. En modell som fungerar på ett universitet eller i en lokal medborgarförsamling fungerar inte automatiskt för en hel stat med miljontals invånare. En regering måste ibland fatta snabba beslut, ministrar behöver tydliga mandat och väljarna måste kunna se vem som bär ansvar när något går fel.
Om för många beslut ska förankras i långa processer kan politiken bli långsam och otydlig. Studentlistans stora utmaning blir därför att behålla deltagandet och öppenheten utan att regeringen tappar förmågan att faktiskt styra.
Studentlistan har hittills kunnat samla människor som tycker olika om EU, Ryssland och Kosovo. Kampen mot korruption och kraven på fungerande institutioner har varit det som hållit rörelsen samman. Den nya regeringen måste förr eller senare välja linje och fatta beslut om Serbiens relation till EU och Ryssland, liksom beslut rörande Kosovo.
Det troliga är därför att en kommande regeringen fortsätter balansgången. Det betyder inga sanktioner mot Ryssland, samtidigt som Serbien fortsätter formellt med europeisk integration. Den nya regeringen kommer inte att erkänna Kosovo, men samtidigt fortsätta att förhandla med EU om det.
Utmaning bli regering
Framåt 2027 kommer Studentlistan att behöva visa om idéerna från protesterna också fungerar i regeringsställning. De första stora testen blir hur snabbt den nya regeringen kan förbättra institutionerna och börja genomföra sina löften om korruptionsbekämpning, sjukvård och ekonomi.
Minst lika viktigt blir om Studentlistan lyckas behålla kontakten med de medborgare och lokala initiativ som bar fram rörelsen, liksom när det gäller engagemanget för miljöfrågor. En annan viktig utveckling är mediernas situation och om Studentlistan kan hantera försämringar som Freedom House och andra har kritiserat hårt under SNS tid vid makten.
Samtidigt kommer SNS fortfarande att vara en stor politisk kraft och kommer att försöka skapa missnöje mot den nya regeringen. Det kommer då att visa sig om Serbiens kommande regering kan undvika de misstag tidigare reformpolitiker gjort.
Vladan Lausevic
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
