ANALYS. Biståndet lägger stora resurser på rapporter som ingen läser. Ny forskning visar att lärandet i stället oftast sker under planeringsstadiet. Därför behöver dagens kostsamma system omprövas och större vikt läggas på planering och framtidsanalys. Det skriver Janet Vähämäki tillsammans med flera andra forskare.
De åsikter som framförs är författarnas egna.
Det internationella utvecklingssamarbetet är pressat. Krympande budgetar, ökad politisk granskning och återkommande påståenden om bristande effektivitet har gett upphov till en debatt om huruvida bistånd överhuvudtaget bör fortsätta. En vanligt förekommande kritik är att internationella utvecklingsorganisationer antingen inte levererar resultat eller levererar resultat utan att dra lärdom av dem. Faktum är att hela system har byggts upp för att producera och validera resultatdata som ofta verkar ha en svag koppling till beslutsfattande.
Tidigare forskning har gett en rad förklaringar till varför lärandet brister; avsaknad av tillförlitliga data i utvecklingsländerna, fokus på byråkratiska processer som tränger undan lärande, samt att politiska faktorer begränsar evidensbaserat beslutsfattande.
I ny forskning som pu blicerats i World Development har vi undersökt när lärande faktiskt sker. Vi ser att utvecklingsorganisationer i praktiken kopplar isär lärandet från resultatrapporteringen och att rapporteringen ofta uppfattas som en tråkig redovisningsövning, vars innehåll sällan används för beslut om nästa steg. Lärandet sker snarare vid planering- och framtidsanalys. När medarbetare arbetar med att föreställa sig konkreta lösningar på problem – något som ofta krävs vid framtagandet av en så kallad förändringsteori (Theory of Change) – är de mer benägna att söka relevanta fakta och delta i meningsfulla dialoger som gör att man också lär för framtiden.
Om rapportering inte är en viktig drivkraft för lärande eller beslutsfattande kan de omfattande och kostsamma resultatsystem som används i dag behöva omprövas. I en tid av allt stramare biståndsbudgetar behöver man diskutera om rapporteringen kan göras mer effektiv och mindre omfattande. Skulle resurser i stället kunna omfördelas till framtidsanalys och interaktion med olika typer av informationskällor, såsom forskningsevidens, utvärderingar och fältobservationer.
RBM dominerande
Resultatbaserad styrning (Results-Based Management, RBM) har varit det dominerande styrsystemet för biståndsverksamhet sedan 90-talet. Grundtanken är enkel: genom att systematiskt samla in och analysera resultatdata kan organisationer förbättra beslutsfattandet, öka effektiviteten och säkerställa att offentliga medel används på ett ändamålsenligt sätt. I teorin skapar systemet en lärandecykel där organisationer planerar insatser, genomför dem, mäter resultaten och sedan använder resultaten för att fatta bättre beslut i framtiden. Vår forskning visar dock att denna till synes välordnade process ser annorlunda ut i praktiken.
Intervjuer med 15 internationella utvecklingsorganisationer visar att lärande från verksamheten visserligen sker, men inte där modellen förutsätter att det görs. I stället för att huvudsakligen äga rum i slutet av projektcykeln, efter att resultaten har rapporterats och validerats, sker lärandet ofta betydligt tidigare, under de inledande faserna av planering och framtidsanalys. Därmed ifrågasätts ett av systemets grundläggande antaganden.
Under den tidiga planeringsfasen utvecklar organisationerna centrala strategiska verktyg, såsom förändringsteorier, modeller som beskriver hur olika aktiviteter förväntas leda till önskade resultat. Vår forskning visar att detta är långt mer än en teknisk avprickningsövning. Flera av organisationerna använder under denna process en mängd olika informationskällor, däribland forskningsresultat, utvärderingar och medarbetarnas erfarenheter. Processerna är ofta dynamiska och samarbetsinriktade: medarbetare samlas för att tolka evidens, dela erfarenheter, diskutera antaganden och föreställa sig framtida scenarier.
De senare faserna av RBM-cykeln – särskilt rapportering och datavalidering – upplevs däremot som betydligt mindre gynnsamma för lärande. De beskrivs ofta som byråkratiska och betungande. Medarbetarna måste samla in och verifiera data som kan vara ofullständiga, svåra att få tag på eller dåligt anpassade för att fånga utvecklingsarbetets komplexitet. Rapporterna följer dessutom ofta fasta mallar, vilket lämnar begränsat utrymme för reflektion och dialog. Följden blir att rapporteringen främst blir en fråga om att uppfylla formella krav snarare än ett verktyg för lärande. I många fall tar rapporteringen också resurser från själva genomförandet av verksamheten.
Men, en central faktor för lärande är att informationen som tas fram faktiskt används. Medan rapporter ofta upplevs bara hamna i bokhyllan utgör förändringsteorier hos flera av organisationerna en del av det underlag som används för beslut. Informationsinhämtning som kopplas till beslutsfattande motiverar lärande.
Obalans får konsekvenser
Obalansen mellan planering och rapportering får dock konkreta konsekvenser. Eftersom finansiärer kräver resultatrapporter som bygger på verifierade resultatdata så har många biståndsorganisationer byggt upp stora avdelningar för rapportering och dataverifiering. Men om organisationerna investerar i rapporteringssystem utifrån antagandet att dessa driver lärande – när lärandet i själva verket sker någon annanstans – finns en risk att resurserna används ineffektivt.
Samtidigt får de processer som faktiskt verkar främja lärande, framför allt den tidiga, samarbetsinriktade planeringen och användningen av olika informationskällor, ofta mindre resurser. Detta gäller användning av forskning, utvärderingar, fältobservationer och lokal kunskap samt samarbete och dialog med forskare.
Om utvecklingssamarbetet ska behålla sin trovärdighet måste det kunna visa att det lär av både framgångar och misslyckanden. Lärande skapas inte enbart genom att samla in mer data eller producera fler rapporter. Det beror på när, var och hur människor tar till sig och använder sig av informationen.
Biståndsorganisationer behöver basera sina beslut på olika informationskällor, däribland forskningsbaserad evidens. Framåtblickande övningar som framtagandet av en förändringsteori som också kopplas till konkreta beslut är gynnsamma tillfällen för lärande. En välgrundad förändringsteori som tas fram under planeringsfasen gör det också lättare för utvecklingsorganisationer att under rapporteringen verifiera ifall utvecklingen faktiskt följde den planerade vägen. Det bidrar i slutändan till att uppnå större utvecklingseffekter och bättre användning av biståndsmedel.
Janet Vähämäki, Senior forskare på Stockholm Environment Institute och Handelshögskolan, Center for Security and Resilience
Annika Hilgert, Forskningsassistent på Stockholm Environment Institute
Kathrin Bruder, Utvärderare på DeVal -German Institute for Development Evaluation
Martin Bruder, Avdelningschef på DeVal -German Institute for Development Evaluation
En längre, engelsk version av texten finns publicerad på Global Dev. Läs den här.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
