KRÖNIKA. I den auktoritära världsbilden upphör politiken att vara den arena där idéer bryts mot varandra och överenskommelser nås. I denna världsbild tolkas sökandet efter överenskommelser, demokratiska kompromisser och en gyllene medelväg som tecken på svaghet, skriver Carlos Decker-Molina.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
I början av 1800-talet fick det tyska ordet Volksgeist stor betydelse. Det betyder ”folkets ande” och var ett begrepp som utvecklades av den historiska rättsskolan och den politiska romantiken. Mot slutet av seklet fördes tanken vidare inom den så kallade folkpsykologin genom ett annat begrepp: Volksseele, ”folkets själ”.
Tanken att varje folk har sin egen kultur och historia är inte i sig odemokratisk. Faran uppstår när nationen framställs som en levande, homogen kropp, utrustad med en enda själ och en gemensam vilja. Då upphör mångfalden att betraktas som en social verklighet och börjar i stället ses som en sjukdom.
När nationen uppfattas som en organism upphör utlänningens närvaro att vara en politisk, ekonomisk eller kulturell fråga och förvandlas till ett existentiellt hot. Renhet blir då en synonym till hälsa. ”Folket” ska skyddas mot all förorening, all parasitism och varje infektion.
Författarna inom den völkisch-rörelse som växte fram i slutet av 1800-talet uttryckte dessa tankar med ett språk hämtat från medicinen. Den som var annorlunda var inte längre enbart en politisk motståndare, utan ett virus, en bacill eller en parasit som hade nästlat sig in i nationens kropp.
Paul de Lagarde, en av det tyska antisemitismens ideologiska föregångare, gick så långt att han beskrev judarna som ”trikiner och baciller” som det inte gick att förhandla med och som måste ”förintas”. Han använde det tyska verbet vernichten, som senare skulle införlivas i nazismens folkmordsvokabulär.
Den så kallade ”rashygienen”, formulerad av Alfred Ploetz i slutet av 1800-talet, gav denna rasistiska och antisemitiska föreställningsvärld en skenbart vetenskaplig förklädnad. Uttrycket ”blod och jord” – Blut und Boden – kom så småningom att sammanfatta föreställningen om en gemenskap förenad genom biologiskt ursprung och innehavet av ett territorium. Innan det blev en paroll för nazistregimen cirkulerade det redan som ett löfte om nationell renhet.
Historien upprepar sig inte mekaniskt. Dagens Sverige är inte 1930-talets Tyskland, och varje direkt jämförelse skulle vara en förenkling. Men vissa ord, bilder och sätt att skapa föreställningen om ”den andre” återkommer i nya former.
I dag talar man inte öppet om rashygien. Man talar om demografi, integration, kulturell anpassning, säkerhet, återvandring eller försvar av nationella värderingar. Ordförrådet har förändrats, men den grundläggande frågan är fortfarande oroande: Vem tillhör egentligen nationen, och vem lever kvar inom den som en främmande kropp?
Kampen om orden
I den auktoritära världsbilden upphör politiken att vara den arena där idéer bryts mot varandra och överenskommelser nås. Den förvandlas till en kamp mellan vänner och fiender, mellan dem som påstås förkroppsliga nationen och dem som hotar den.
Staten framställs som bärare av positiva och beständiga värderingar. Religionen, den traditionella familjen och en bestämd tolkning av den nationella historien framstår som dess grundvalar. Mångfalden förstås varken som en rikedom eller som en ofrånkomlig verklighet, utan som en spricka som försvagar landets enhet.
I denna världsbild tolkas sökandet efter överenskommelser, demokratiska kompromisser och en gyllene medelväg som tecken på svaghet. Politiken upphör att vara förhandling och förvandlas till en styrkemätning.
I stället blir heroismen blir norm och de svaga föraktas. Samhället delas upp mellan dem som förtjänar skydd och dem som ständigt måste bevisa att de är värdiga det.
Machismen är också en del av denna politiska kultur. Den tar sig uttryck i dyrkan av styrka, upphöjandet av auktoritet och föraktet för kvinnor som ifrågasätter traditionella roller, liksom för sexuella minoriteter. Den visar sig inte alltid genom öppet våldsamma budskap. Ibland förkläs den till försvar av familjen, skydd av barnen eller en återgång till den naturliga ordningen.
Fascismen vädjar ofta till folket, men betraktar det inte som en pluralistisk gemenskap, bestående av individer som kan bilda sig egna uppfattningar och låta dem mötas i en demokratisk dialog. I stället framställs folket som en abstrakt och homogen enhet, utrustad med en enda vilja.
I detta manus utropar sig partiet till uttolkare av folkviljan. Därefter tolkar partiledningen partiet och till slut talar ledaren i allas namn. Den som tycker annorlunda är inte längre en motståndare med en annan åsikt, utan blir en fiende till folket, en landsförrädare eller en medbrottsling till dem som vill förstöra nationen.
Så börjar det nyspråk som George Orwell beskrev med sådan precision att ta form: ett reducerat och manipulerat språk som inte bara begränsar vad som kan sägas, utan också vad som kan tänkas.
Låt oss ta uttrycket ”valfrihet” som exempel. Det låter vackert och demokratiskt. Vem skulle kunna motsätta sig friheten eller rätten att välja?
Men alla väljer inte från samma utgångspunkt. Det finns en herr Svensson med tillräckligt mycket pengar för att välja skola, bostad, läkare, fritidsaktivitet och semesterresa. Men det finns också en annan herr Svensson utan ekonomiska resurser, vars frihet begränsas till att acceptera det han har råd med.
Det finns en mamma och en pappa som kan skicka sitt barn på skidsemester i fjällen, betala musiklektioner eller köpa den utrustning som behövs för att utöva en sport. Och det finns en ensamstående mamma eller pappa som inte har den friheten.
Det politiska nyspråket byter namn på företeelser för att dölja deras konsekvenser. Privatisering kallas ”valfrihet”; ojämlikhet framställs som ett resultat av individuella meriter; utvisning av utlänningar förvandlas till ”återvandring”; kulturell diskriminering förkläs till försvar av svenska värderingar.
Varje gång ett politiskt uttryck framställs som självklart bör vi därför fråga oss: Vilken verklighet döljer det? Vem gynnas av det? Vem kan utöva denna rättighet, och vem utestängs?
Carlos Decker-Molina
Författare och journalist
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
