I Ryssland hotas landets urfolksledare av långa fängelsestraff. En av dem är Valentina Sovkina från ryska Sápmi. Efter en razzia tvingades hon att fly till Norge. Därifrån forsätter hon kampen för de ryska samernas kultur och identitet.
Valentina Sovkina, 63 år, hade tidigare blivit utsatt för hot och trakasserier från de ryska myndigheterna, men morgonen den 17 december 2025 liknande inget annat. Det bankade på ytterdörren till hennes hem i Lujávri. Utanför stod sju personer från Rysslands säkerhetstjänst FSB, två kvinnor och fem män. Några bar vapen, hade balaklavor över huvudet och med sig hade de en order om husrannsakan från Murmansk med uppdrag att söka igenom hennes hem. Anklagelsen handlade om att Valentina Sovkina tillhörde en extremistisk organisation.
Razzian var koordinerad över hela Ryssland, riktad mot 17 urfolksledare varav två av dem placerades i häkte. Selkupfolkets Daria Egereva, Tomsk, och vice ordförande i Internationella forumet för urfolk i klimatfrågor, fördes till Moskva och sitter fortfarande i häkte. Veckorna innan gripandet hade hon återvänt från klimatkonferensen COP30 i brasilianska Belém. Nu riskerar Daria Egereva ett 20-årigt fängelsestraff för terrorism enligt International Federation for Human Rights som bevakar hennes fall.
Tog bussen till norska gränsen
Några dagar efter razzian återfick Valentina Sovkina sina tillhörigheter hos säkerhetstjänsten FSB i Murmansk: ”Jag hämtade mina två mobiltelefoner, en dator och visst arbetsmaterial, men jag fick inte tillbaka min tekniska utrustning – den finns kvar hos dem”. Sedan tog hon bussen till gränsen: ”Jag tror helt enkelt att de gav mig en chans att lämna Lujávri och Ryssland. Om jag återvänder kommer jag att ställas inför rätta”. Bakom sig övergav hon inte bara sitt boende, utan även två söner, barnbarn, vänner, två hundar och två katter. Men för hur länge? ”Jag ville inte lämna mitt land, mitt liv är främst på den ryska sidan”. I Storskog kunde hon visa sitt Schengenvisum och polisen i Kirkenes kontaktades. Valentina Sovkinas flyktingtillvaro har dock en guldkant som stavas Bjarne. Hon är gift med Bjarne Store-Jakobsen, mångårig journalist i Sápmi och tidigare ordförande i Barentsrådets urfolkskommitté. De talar nordsamiska med varandra. Hans hemort är Karlebotn vid Varangerfjorden, 12 mil öster om Kirkenes, och det är också där som hon, den ofrivilliga flyktingen, har ett hem i väntan på juridisk status i Norge. Eller som Bjarne Store-Jakobsen anser vad det borde handla om i ett område som styckats sönder av nationsgränser: ”Det är ju Sápmi!”
Stort som Tyskland
Sápmi sträcker sig över fyra länder, till ytan ungefär lika stort som Tyskland, och utgör samernas historiska bosättningsområde. Den svåra situationen för samerna på just Kolahalvön är inte av något nytt datum. Processen har pågått i århundraden, men de senaste 25 åren – vilket sammanfaller med den tid som Putin tillträdde som president år 2000 – har samiska rättigheter och liv kringskurits med flera nya lagar och direktiv. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har dessa ackompanjerats av utskrivningar till kriget där de arktiska ursprungsfolken är överrepresenterade i dödsstatistiken. Vid det senaste raden av beslut från det ryska justitieministeriet den 25 juli 2024 beslöt man att utöka en redan existerade lista på så kallade ”terrorister” och ”extremister” med 55 ryska urfolksorganisationer. Därmed klassas de som lika farliga som al-Qaida eller Islamska staten, IS. ”Lagen används nu mot människor som i århundraden har levt traditionella liv”, säger Valentina Sovkina och nämner alla de som arbetat i renskötseln, fiskat, jagat, samlat mat på sina förfäders marker. Hon anser det vara särskilt cyniskt att förtrycket riktas mot de mest utsatta, ursprungsbefolkningen i Sibirien och Arktis, som är socialt marginaliserade och som lever i avlägsna områden under svåra miljöförhållanden. ”Det här är en del av den ryska statens djupa hyckleri”, anser Valentina Sovkina. ”Medan Kreml utlyser helgdagar för ursprungsfolk och talar om stöd fortsätter husrannsakningar, förhör och gripanden med oförminskad styrka”.
Fr v: Lujávri från luften med den gamla samiska vinterboplatsen, foto: Vladimir Kuznetsov. Petroglyfen hittades i Ponojälven och antas vara ca 3 000 år gammal. Idag finns det på Lujávri museum för samisk kultur. Vinterfärd 2008 med en ledarren, peredovoi, arbetar längst till vänster. Foto Y. Konstantinov.
De historiska spåren
I lugnets Karlebotn i Norge är Valentina Sovkina upptagen med att skriva och hålla sitt kontaktnät intakt. Men här finns också tid att mata fåglar och titta efter djur. Förutom älg och ren runt husknuten finns allt ifrån hare, räv till små möss under fågelbordet. Hundra meter från huset pulserar E6 och vid fjorden pekar Valentina Sovkina ut en sejte. Är det sant? ”Ja”, intygar hon, ”visst är det en sejte”. Senare skickar hon en bild på en stor sten med inskriptioner som är en del av kildinsamernas kulturskatt. Den är placerad på Lujávri museum för samisk kultur. Denna stora sten med inristning, en petroglyf, hittades i Ponojälven, inte långt från en tidigare samisk bosättning, Tjalmne-Varre, som ligger på den östra delen av Kolahalvön. Petroglyfen tros vara ungefär 3 000 år gammal. Bosättningen övergavs på 1960-talet där bland annat kraftverksbyggen hade en bidragande orsak. ”Vi har en väldigt intressant historia som inte alltid får plats i offentligheten”, säger Valentina Sovkina och visar en bok om kildinsamerna med titeln Varzina… vi minns dig, vår hembygd! ”Det är ett arbete som min moster lingvisten Nina Afanasievas arbetat med.”
På de 458 sidorna framträder historien om kildinsamernas traditionella sommarviste vid ishavet och vintervistet i dagens Lujávri. ”Men 1969 förstördes hela byn Varzina till grunden. Här skulle det istället beredas plats för ubåtar”, berättar hon och beskriver hur man ändå upprätthåller minnet och genomför en symbolisk protest: ”Varje sommar åker min moster och andra till den här platsen där de tältar vid havet i två veckor”. Valentina Sovkina ser boken som en del av är ett vittnesbörd om livet för flera familjer som tvingats lämna sina områden. ”Nästan alla av dem misslyckades i sina liv. Många människor dog eller begick självmord. Det vill säga, fördrivningen från deras hemland förde olycka över dem”.
Hård förföljelse under Stalintiden
Lujávri (på ryska Lovozero) omnämns första gången i skrift år 1554. ”Men platsen existerade långt tidigare”, säger Valentina Sovkina vilket får stöd av forskning som visar både en kulturell och genetisk kontinuitet bland samer på Kolahalvön.
Den katolska missionen till Kolahalvön som inleddes redan på 1100-talet hade stöd av tsaren i Moskva och syftade till att stärka rysk närvaro och kristen tro i Nordkalotten. Under 1500-talet omnämns munkarna Theodoret (1481–1571) från Rostov vid Azovska sjön och Trifon (ca 1495–1583) från Tver. De samarbetade för att omvända och undervisa samerna. Trifon grundade två kloster: ett i Petsamo (nuvarande Ryssland) och ett i Neiden i Norge. Båda lärde sig samiska och översatte bibeltexter och psalmer. Missionen knöt området närmare Moskva, befäste rysk närvaro i ett gränsland där även norska och svenska intressen gjorde sig gällande.
Efter den ryska revolutionen 1917 fick kolasamerna nationella distrikt (från 1930), samiska skolor och 1933 ett skriftspråk som baserades på latin, samt kulturpolitiskt stöd. Under 1920- och tidigt 1930-tal gynnades de i huvudsak av Sovjets minoritetspolitik.
Under 1930-talet fanns ca 1 800–2 000 samer på Kolahalvön enligt den beräkning som myndigheterna då gjorde. I anslutning till Stalins stora terror 1937–1938 arresterades 68 samiska män och anklagades för att planera en självständig samisk stat. De flesta dömdes av så kallade trojkor (utan reguljär rättegång). Majoriteten avrättades. Totalt identifierade Andrej Kotljarchuki i sin studie Kola Sami in the Stalinist Terror: A Quantitative Analysis 96 samiska offer för Stalinterrorn åren 1930–1947. Den utbildade samiska eliten – som skapats av Sovjetstaten själv – slogs i praktiken ut.
Efter Stalins mest omfattande terrorperiod ökade assimilationspolitiken kraftigt. De samiska distrikten avskaffades 1938. Samiska skolor stängdes. Samiska språket förbjöds i undervisning. 1940 deporterades skoltsamer från gränsområdet mot Finland och små grupper som akkala- och filman-samerna drabbades särskilt hårt och kom nästan helt att försvinna som självständiga grupper. Till samiskt centrum på Kolahalvön utsågs Lavozero, på samiska Lujávri.
Alkoholen en del av den onda cirkeln
I Lujávri bor idag ungefär 800 samer, i hela landet är det närmare 2 000. Orten kallas ibland för samernas huvudstad i Ryssland. Det var i Lujávri som Valentina Sovkina växte upp med föräldrar som var renskötare i kolchosen, i det sovjetiskt kollektivjordbruk. Några andra former var inte tillåtna. ”Men min pappa hade tio egna renar och därmed hade vi mat, skinn och vi kunde transportera oss med hjälp av dem”. Hennes mamma arbetade med hushållsarbete och barn, men också i renskötseln och bidrog även i fisket och jakten. 1980 blev ett svårt år när båda föräldrar dog med några månaders mellanrum, 54 år och 45 år. Då var Valentina Sovkina 15 år. Alkohol och andra svårigheter bidrog till att deras liv avslutades i förtid. ”Jag fick ofta höra att de kunde ha slutat dricka och skaffat ett arbete någonstans. Men de kunde inte få något arbete eftersom de saknade en fast bostadsadress. Det blev en ond cirkel. Ingen bostad, inget arbete. Och hur skulle de kunna bli anställda när ingen egentligen behövde dem?”
Alkoholen är en del av ett kollektivt trauma för samerna på Kolahalvön, som Valentina Sovkina vill lyfta fram. Detta öde delar de med en stor delar de även med hela befolkningen i Ryssland där den manliga befolkningens medellivslängd är 67-68 år (i Sverige 80 år).
Togs från sina familjer
Med statens assimilieringspolitik på 1960-talet skickades Valentina Sovkina och hennes fyra syskon till internatskola. ”Alla barn från de nordliga ursprungsfolken togs från sina familjer. Fram till 1977 var det förbjudet att tala sitt modersmål. Hela skoltiden var vi på internat, vilket för mig blev elva år”. När hon några år senare gifte sig bosatte sig paret i Lujávri. De fick två söner, men olyckan var framme när hennes man plötsligt dog 2009: ”När han var 44 år fick han en hjärtattack”. Vi ser hennes familj och föräldrar på bild i boken Varzina… vi minns dig, vår hembygd! På sidorna avtecknar sig högtider, landskap och arbete, många gånger med sorgkant mot bakgrund av att så mycket av kulturarvet skingrats eller gått förlorat. Med familjehistorien ser sig Valentina Sovkina inte ha något annat val än att höja sin röst. Hon tänker fortsätta agera och framför allt använda sig de arenor där hon redan deltar: ”Vi måste kalla saker vid deras rätta namn. Det som händer nu mot samerna i Ryssland är inte terrorismbekämpning, det är politisk hämnd. Det är ett straff från staten för att ursprungsbefolkningar idag vågar vända sig till internationella organisationer”.
Maria Söderberg
Bakgrund: Sapmí och Kolahalvön
När inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 9 000–7 000 år f.Kr. spreds jägargrupper över Nordkalotten/Sápmi. Omkring 2 000 f.Kr. utvecklades de protosamiska språken. Samtidigt visar genetisk forskning att en sibirisk inflyttning utgjorde ett tidigt tillskott till befolkningen, med spår som går omkring 3 500 år tillbaka i tiden. År 2018 presenterades bland annat studienAncient Fennoscandian genomes reveal origin and spread of Siberian ancestry in Europe, där den svenske genetikern och Nobelpristagaren Svante Pääbo som en av artikelförfattarna.
Den engelske upptäcktsresanden Hugh Willoughbys karta över Kolahalvön räknas som den första som avbildar halvöns stränder utifrån navigatörens egna observationer och uppgifter från ryska pomorer. Willoughby rundade Kolahalvön med skepp första gången 1553. Hans öde beseglades i Varzina, kildinsamernas sommarviste, vintern 1555, när alla 66 besättningsmän dog i den kyliga vintern.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
