KOMMENTAR. Sidas beslut kring Islamic Relief och dess guilt by association för tankarna till McCarthyism i USA på 1950 talet där de som anklagades för kommunism aldrig fick möjlighet att försvara sig. Att Sida-cheferna så lättvindig överger likabehandlingsprincipen borde vara en väckarklocka för civilsamhället och för den politiska oppositionen. Vad hände med civilkuraget?
Detta är en kommentar. De åsikter som framförs är författarens egna.
Bilden av medborgarrättskämpen Rosa Parks som vägrade flytta på sig för en ung vit man på en buss i den amerikanska södern brukar allt som oftast dyka upp på sociala medier som Facebook. ”Civilkurage!” utropas det i kommentarsfälten.
Men hur lätt (eller svårt) är det att visa civilkurage i vardagen om den egna karriären riskerar att drabbas? Jag kan tänka mig att en och annan Sida-anställd grubblar över den saken nu.
Global Bar Magazine har i en mängd artiklar visat hur Sidas verksamhet detaljstyrs av regeringen på både formella och informella vägar. Vad som är ministerstyre – och inte – kommer säkert konstitutionsutskottet att få avgöra.
Men oavsett detta så har den som fattar beslut på en myndighet också lagar att följa. I fall som detta gäller det inte minst förvaltningslagen och principerna kring likabehandling.
I fallet Sida tycks det vara politisk godtycklighet – i kombination med en rejäl dos räddhågsenhet – som präglar verksamheten. Och ovanpå det en aktivistisk styrelse som gång på gång lägger sig i myndighetens dagliga verksamhet.
Det som nu sker handlar inte längre om de grundläggande principer som ska styr det humanitära arbetet – och absolut inte om biståndseffektivitet. Det rör sig bara om politik på beställning av Sverigedemokraterna. Det är därför som Sida med ena handen stoppar Islamic Relief och med den andra ger pengar (om än motvilligt) till den islamistiske premiärministern i Somalia.
Islamism är alltså ok, I Syrien, Somalia, Turkiet och andra länder – så länge det kan hjälpa oss att få oönskade individer utvisade ur landet (även om Sidas styrelse konstaterar att det kan finnas ”målkonflikter”.)
Jobbigt vara budbäraren
Och nog är det jobbigt att budbäraren. När chefen för Sidas humanitära avdelning Jakob Wernerman ska förklara beslutet för Islamic Relief blir det hela så trassligt att man inte vet om man ska gråta eller skratta. Han skriver:
In the review by CVE, a pattern emerged in which a small number of people within Islamic Relief Sweden, or in organizations and operations closely associated with IRS, have over time, held positions on various boards and in other senior leadership roles, which have – or have had – connections to violent extremist or antidemocratic spheres, on some occasions through relatives. The review did not indicate, however, that the operations of Islamic Relief Sweden or its membership organizations are anti-democratic or promoting of violence, or that the current board of Islamic Relief Sweden has connections to violent extremist or antidemocratic spheres.
Eller för att uttrycka det på ren svenska: någon har – kanske – en släkting som vid något tillfälle – kanske – hade kontakt med extrema och antidemokratiska aktörer.
Och så avslutningen, ”men vi vet ju att ni gör att fantastiskt jobb”, utryckt på förutsägbar biståndsprosa:
Once again, Sida extends its sincere appreciation for your cooperation and patience throughout the course of this process.
Den formella grunden till detta är de nya instruktionerna för Sida och som innehåller en gummiparagraf om (bland annat) Islamism, en islamism som Sida inte själva vet hur de ska tolka.
Vad skulle hända om samma kriterier kring extremism applicerades på Sverigedemokraterna och deras stiftelse Hepatica? Hur hade företrädarna Björn Söder och Markus Wiechel klarat motsvarande granskning med tanke på deras uttalanden genom åren?
Det vi nu fått är en omvänd bevisbörda. Det vill säga: Då är skyldig så länge du inte kan bevisa att du är oskyldig.
Det är inte heller enbart Islamic Relief som drabbats av detta. Andra organisationers medarbetare har under processen kring nya avtal med Sida fått höra att du suttit i paneler tillsammans med ”fel personer”, eller att de varit på samma möten som ”fel person”. Det här borde skrämma fler inom civilsamhället och andra institutioner, eftersom alla kan fångas i nätet bara makten vill – om rätt personer anklagar dig och om de kan mobilisera det stöd som krävs för att få framgång.
Men det finns de som säger nej. Som vi rapporterar idag skriver svenska Röda Korset inte under Sidas avtalsförslag så länge formuleringar inte ändras.
Vågar någon stämma Sida?
För att få klarhet i hur långt Sidas tolkningar lagligt kan sträcka sig vore det också önskvärt om Islamic Relief – eller någon annan drabbad – stämde Sida inför domstol för brott mot förvaltningslagen. Ett domstolsbeslut skulle skulle skapa viktig klarhet. Frågan är om någon vågar bita så djupt i handen som föder organisationen.
Någonstans därute i världen finns resten av mänskligheten, de som drabbas när biståndet förvandlas till ett inrikespolitiskt maktverktyg, när pengar som skulle gått til de som verkligen är i akut behov istället styrs om för att passa inrikespolitiska mål.
När det svenska biståndet analyseras om så där fem-tio år kommer många av dagens Sida-chefer säkert att få frågan: ”Men varför sa du inget?”
Kommer de att fortsätta mumla, alltmedan de delar bilder av Rosa Parks på sina sociala medier?
Eller kommer några att ha visat civilkurage – redan idag?
David Isaksson
P.S och som alltid, prenumera så kan vi fortsätta granska (bistånds)makten.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
