DEBATT. Sveriges nya pragmatiska hållning gentemot Eritrea lyckas inte utverka tydliga eftergifter från en av världens mest repressiva regimer. Nu måste regeringen agera resolut, skriver Susanne Berger och Caroline Edelstam.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Strax före jul kom nyheten om ett överraskande två dagar långt besök i Eritrea av Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard, en svensk toppdiplomats första på 32 år.
På hemmaplan i Sverige kretsade förväntningarna främst kring den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som har varit olagligt frihetsberövad i Eritrea i 24 år. Förhoppningarna om hans omedelbara frigivning grusades dock snabbt. Trots detta sade Malmer Stenergard vid en presskonferens efter hemkomsten att hon var nöjd med sitt besök. Hon beskrev det som inledningen på ett ”ny ansats” som enligt henne skulle skapa bättre förutsättningar för fortsatta samtal i en rad frågor. Ministern bekräftade också offentligt att hon anser att Dawit Isaak är vid liv.
Det är fortfarande oklart huruvida Sverige erhöll några garantier i förväg om hans frigivning inom den närmaste framtiden. Maria Malmer Stenergard har planerat in ett möte med Dawit Isaaks anhöriga den 14 januari – den ortodoxa kristna nyårsdagen, datum som är traditionellt förknippade med benådningar av politiska fångar. Rykten om en förestående frigivning av ett stort antal politiska fångar har cirkulerat i Asmara i flera veckor. Om så är fallet kan förhoppningsvis också Dawit Isaaks prövning, liksom hans familjs, äntligen få ett slut.
Mänskliga rättigheter tonas ned
Det mest betydelsefulla med resan gick däremot nästan obemärkt förbi. Precis som Malmer Stenergards tidigare besök i Kina i oktober 2025 markerade hennes beslut att åka till Eritrea början på en ny era i svensk utrikespolitik.
Maria Malmer Stenergards möten tycks ha fokuserat främst på att stärka Sveriges och EU:s strategiska intressen på Afrikas horn, med betoning på ekonomiska och politiska relationer – en ny trend som ofta kallas geoekonomi. Samtidigt tonas värdebaserat beslutsfattande, inklusive försvar av mänskliga rättigheter, ned.
Detta understryks också av det faktum att italienska och eritreanska tjänstemän redan i juli 2025 undertecknade ett brett samarbetsavtal i Asmara, över ”flera sektorer”. Enligt pressrapporter förde de två länderna diskussioner som syftade ”till att främja regional fred, säkerhet och stabilitet” – nästan ordagrant samma agenda som Maria Malmer Stenergard nu lyfter fram.
Intressant nog har Sverige inte ingått några formella avtal med Eritrea. Det hade sannolikt varit att gå ett steg för långt, med tanke på att utrikesministern – trots den positiva offentliga framtoningen kring besöket – i praktiken återvände hem tomhänt.
Inga livstecken från Dawit Isaak
Enligt Maria Malmer Stenergards egen redogörelse fick hon inget tydligt livstecken från Dawit Isaak och inte heller någon kontakt med honom. (Det kan inte uteslutas att hon erhöll mer direkt information som är för känslig att offentliggöra).
Detta påminde på många sätt om Maria Malmer Stenergards tidigare resa till Kina under hösten. Under sin presskonferens den 19 december betonade hon den symboliska betydelsen av sin resa till Peking den 17 oktober, på tioårsdagen av den transnationella kidnappningen och frihetsberövandet av den svenske förläggaren Gui Minhai. Hans familj har inte fått något livstecken från honom sedan 2018. Hittills har inte ens en investering på 2 miljarder euro från den svenska lastbilstillverkaren Scania kunnat vinna denna mest grundläggande humanitära gest från den kinesiska regeringen.
Under och efter sitt besök gjorde utrikesministern inga hänvisningar till Eritreas fruktansvärda människorättssituation. När hon fick frågan om hon oroade sig för att hennes högprofilerade möten med eritreanska toppolitiker på något sätt skulle legitimera en av världens mest repressiva diktaturer, pekade Stenergard på de nyligen genomförda frigivningarna av mer än hundra långvariga politiska fångar. När hon pressades vidare, tillade hon att hon inte hade diskuterat frågan med de eritreanska tjänstemännen, eftersom ”de inte gillar att prata om dessa frigivningar”. Hennes 15 bilder långa Instagraminlägg efter hemkomsten betonade endast de positiva aspekterna av utrikesministerns resa.
Malmer Stenergard förmedlade vid upprepade tillfällen att hon framfört till den eritreanska sidan vikten av Dawit Isaaks frigivning. Hennes uttalande undvek dock all direkt kritik av Eritreas brutala behandling av en svensk och EU-medborgare. Hon nämnde inte heller att Eritrea hittills inte har efterkommit hennes, vid det laget nästan fyra månader gamla, krav från september 2025 på att Dawit Isaak omedelbart ska friges på humanitära grunder.
Dawit Isaaks döttrar befarar att utrikesministerns nya ansats kommer att ta tid innan den ger resultat – och det är något deras far inte har råd med, efter att ha tillbringat ett kvarts sekel i regimens ökända, grymma fängelsesystem.
Det åldrande ledarskapet i Asmara är under enorm press. Att helt enkelt “vänta ut” den vacklande eritreanska regimen är ingen hållbar strategi. Utrikesministern måste agera resolut och visa att hon har en tydlig plan för att få hem Dawit Isaak och sätta punkt för hans fruktansvärda lidande. Sverige accepterar inget annat.
Susanne Berger
Seniorforskare vid Raoul Wallenberg Centre for Human Rights och grundare av The Raoul Wallenberg Research Initiative (RWI-70).
Caroline Edelstam
Ordförande för Stiftelsen Harald Edelstam för mänskliga rättigheter.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
