KRÖNIKA. Framsteg är möjliga i svåra kontexter, men det krävs tålamod. Faran är dock att omvärlden drar sig tillbaka när den behövs som mest och därmed riskerar de framsteg som gjorts, konstaterar Johan Eldebo som efter tio år återvänt till Centralafrikanska republiken.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
För tio år sedan blev jag evakuerad med båt över floden från Bangui i Centralafrikanska republiken (CAR) till Zongo i Demokratiska republiken Kongo (DRK). Vid den tiden rådde intensivt och tilltagande våld mellan olika väpnade grupper, regeringsstyrkor och internationella fredsbevarande styrkor.
Jag och mitt team hade varit i Bangui i knappt en vecka när striderna blossade upp kraftigt och tvingade oss att först ta skydd i staden för att sedan snabbt lämna landet i en liten båt över floden. Den natten i Zongo såg och hörde vi striderna som bara var ett par hundra meter bort på andra sidan floden.
Nyligen reste jag tillbaka till Bangui och fann en plats som, åtminstone på ytan, var mycket mer stabil. Vägar var asfalterade, restaurangerna var fulla och flygplan fick lyfta och landa i mörkret. Det är inte ofta som det känns som ett framsteg att landa i mörker, men den här gången kändes det faktiskt så.
Centralafrikanska republiken är fortfarande ett av världens fattigaste länder och ligger nära botten på de flesta utvecklingsrankningar. Ändå kändes det annorlunda och försiktigt mer hoppfullt under de där dagarna i Bangui.
Hoppfullt, eftersom vissa saker har förbättrats. Under de senaste tio åren har striderna minskat, stridande har valt att lägga ner vapnen, fredsavtal har ingåtts och viss ekonomisk utveckling har ägt rum. Människor har kunnat återvända hem.
Men 2026 närmar sig och med det kommer betydande utmaningar. FN:s fredsbevarande insats riskerar ytterligare nedskärningar när finansieringen sinar. Detta kan leda till ökad otrygghet för civila, tillgänglighetsproblem för humanitär personal och allmän osäkerhet.
År 2025 har landet fått cirka 35 procent av sitt finansieringsbehov täckt. Det innebär att majoriteten av behoven inte har tillgodosetts, och att situationen sannolikt blir ännu värre 2026, utöver FNs nedtrappning.
Anledningen till min resa denna gång var för att stödja en kontextanalys för STAR- nätverket som World Vision genomförde tillsammans med Welthungerhilfe. Metoden heter Good Enough Context Analysis for Rapid Response (GECARR), och skapade av mitt team i Bangui för tio år sedan. Sedan dess har den använts i mer än 20 länder för att skapa en gemensam förståelse för framtida scenarier i fragila länder.
Det vi såg denna gång i Bangui var ett land som till en viss del har återhämtat sig, men vars framsteg är ovissa, som i så många fragila kontexter. Vi såg ett land där långsiktigt och genomtänkta samarbeten mellan lokala och internationella organisationer har fungerat, men där kortsiktiga och fragmenterade projekt ofta blir ineffektiva.
Framstegen är positiva och lärdomarna många. Nu är det snart val i landet och detta kan skapa ytterligare utmaningar, alternativt genomföras fredligt. Faran är dock att omvärlden drar sig tillbaka just när den kanske behövs som mest, och riskerar de framsteg som har gjorts.
Många års framsteg, investeringar och hårt arbete hotas nu av ovisshet och kortsiktighet.
Detta är risken i Bangui, men även i så många andra fragila kontexter där omvärlden nu backar och lämnar ett vakuum efter sig.
En sak jag tar med mig från den sista resan och tio år av Centralafrikanska republiken är att framsteg är möjliga i svåra kontexter, men det krävs ofta ett strategiskt tålamod som det verkar allt svårare att hitta.
Johan Eldebo
Senior rådgivare, World Vision
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
